DNK: “Please buy my feelings”

DNK – Den nya kvinnorgruppen, är ett konstnärskollektiv som grundades för 4 år sedan ur ett gemensamt behov av en plattform att verka igenom. DNK utgörs av konstnärerna Anna Nordström, Evelina Hedin, Hilda Hellström, Kakan Hermansson, Malena Norlin och Åsa Norman.
Sedan start har de haft workshops, seminarier och utställningar ihop. DNK är just nu aktuella med utställningen Please Buy My Feelings som visas på Young Art på Karlavägen 5 till och med den 16e december.

Kan ni berätta lite om bakgrunden till DNK?
Anna, Åsa, Evelina och Kakan gick på Konstfack tillsammans och träffades där. Hilda och Malena känner vi från andra sammanhang. 2013 diskuterade vi att ha en gemensam utställning ihop. Efter skolan märkte vi hur våra manliga skolkamrater bara körde på och organiserade sig hej vilt. Såg det som en självklarhet att ta sig själva på stort allvar medan många av tjejerna kämpade på med hundra jobb och bad om ursäkt för sin konst. Vi tyckte att det saknades en plattform för den sortens konst och konsthantverk vi arbetade med. Vi ville politisera konsthantverket, understryka makten och ansvaret som finns i materialbaserad konst. Under diskussionerna med utställningen kom vi på att vi skulle starta en permanent grupp som skulle finnas längre än en utställning. Vi skrev ett manifest som består av våra mail och hade releasedagar på Minibar Stockholm, då bjöd vi även in performancekonstnären Razan Akramawi

Sen start, hur känner ni att ert konstnärsskap påverkats/utvecklats av kollektivet?
Självklart har vi påverkat varandra mycket, många av oss har delat ateljé genom åren dessutom. Tillsammans har vi kunnat göra utställningar och workshops som inte skulle varit möjliga utan DNK. Vi har även samarbetat med många underbara kvinnor sen starten och det har varit fantastiskt. DNK ger också utrymme för att se sin konst i relation till andras under en längre period, vilket är intressant ur ett individuellt perspektiv men också ur ett bredare: hur ser samtidskonsten/konsthantverket ut idag? Vi vet att vi är med och påverkar riktningar och positioner. DNK ger en en känsla av att faktiskt kunna påverka sin omvärld/bransch, vilket är gött för ofta kan livet och konsten kännas svåra att greppa.

Vad är det bästa med er verksamhet?
Att vi gör så grymma saker ihop. Utställningar och workshops blir i slutändan mycket vackra och intressanta, hehe. Fast vi kämpar mycket, bråkar och tycker olika om diverse saker. Det bästa är på ett sätt att vi faktiskt gör det, trots att det skulle vara enklare att bara jobba med sig själv och sitt eget. Hela konstvärlden är ju uppbyggd efter den mallen, den enskilde konstnären. Det är exempelvis ofta krångligt att söka bidrag som en grupp. Så därför är själva görandet tillsammans det allra bästa.

Er pågående utställning har namnet ”Please buy my feelings”, varför?
Meningen kommer från Anna Nordströms text i vårt fanzine som vi gjorde i samband med utställningen. Vi tyckte den var bra för att den kopplar ihop våra verk med känslor, något som är så nära sammanlänkat till konstnärligt skapande. Titeln understryker också hur skör en konstnärstillvaro kan upplevas, liksom:
”här köp det här, jag behöver alla pengar jag kan få!”

Kan ni berätta lite om utställningen?
Inför utställningen på Young Art så bestämde vi oss för att jobba med tre teman: taktilitetfeminisim och material. Utifrån det har alla gjort nya verk, men vi har även med en del äldre saker. Det är tre teman som binder ihop oss som grupp, och är tillräckligt breda i sin innebörd för att alla kan hitta något att jobba vidare kring. Vi har även gjort ett fanzine där vi har skrivit texter kring utställningen och våra egna verk. Det är helt olika form på skrivandet: dikter, faktarutor och essäer.       

Ni har haft en del utställningar ihop, känner ni att ni anpassar er konst efter varandra så att det ska passa ihop?
Ja och nej, på något sätt passar det alltid ihop. Samtidigt som en kan ha i bakhuvudet under ateljéarbetet att just det en jobbar med kan komma att kommunicera bra med någon annans projekt. Sen tar vi ofta med mycket olika verk till utställningsbygget för att sen plocka bort under hängningsprocessen. Så funkar det ju ofta, en måste redigera sin konst hela tiden i relation till rummet och kontexten. 

Ni skriver att ”Det här kan sluta var som helst” Vad är drömscenariot?
Bra fråga! Svår att svara på dock. Finns många drömscenarier, ett är att vi tycker det skulle vara kul att sätta DNK i en internationell kontext. Vad betyder ett sånt här samarbete på en annan plats? Kommer andra problemställningar upp?

En annan rolig dröm skulle kunna vara en utställning med DNK och andra kollektiv: t ex Bastuklubben från Göteborg och glaskollektivet BOOM! Så det är en idé vi bjuder på till valfri konstinstitution med bra budget :)

Young art
DNK

Omslagsbild: Saga Berlin