Guinness Collection: Bim Eriksson

Den svenska serietecknaren och politiska debattören Bim Eriksson är verksam i Stockholm och debuterade 2016 med boken Det kändes lugnt när mina känslor dog (Kartago förlag). I år har hennes utställning Babyfett visats på Växjö Konsthall och Botkyrka Konsthall. Erikssons konstnärskap har ett tydligt politiskt budskap och är i en direkt dialog med samtiden. Hennes subversiva formspråk visar på ett banbrytande sätt kroppar vi sällan får se i konsten. Nu är hon delaktig i utställningen Guinness Collection tillsammans med Radar.

Denna intervjun är ett samarbete med Guinness. Vi träffar Bim i hennes ateljé. I tre år har hon hyrt in sig på Färgkontoret, en konstnärsdriven ateljéförening i Liljeholmen.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut för dig här?
– Oftast är jag i ateljén runt tio på morgonen och sen efter några timmar äter vi alla gemensam lunch. Det ger otroligt mycket energi, vi kan prata om allt från jordbävningar till skatteplanering. Det kan vara lite isolerande ibland, jag sitter ju bara med mig själv och min hjärna medan jag lyssnar på podcast med tusch upp till armbågarna. Min kommande bok tar upp mycket av min tid just nu. Den släpps i oktober nästa år, på förlaget Kartago. Ofta har jag ett sånt kreativt flow att när jag väl är igång så sitter jag här till ganska sent. Men jag försöker alltid rita minst en sida om dagen. Jag ritar bara på A3-papper som jag sen förminskar, så det kan ta lite tid.


Berätta om det verk du gör för utställningen Guinness Collection.
– Jag kommer att göra kollage av utrivna sidor från magasin med mycket färg. Konceptet är att ett möte uppstår under själva processen, då det inte är jag som väljer vilka sidor jag ska använda. Till exempel vill jag att du ska välja en sida ur ett magasin innan du går. Sidorna dissekerar jag till oigenkännlighet, till byggklossar av färgsjok, sen bygger jag upp dem till nya bilder. Jag tillåter innehållet att komma fram av sig själv. På samma sätt arbetar jag med mina serier, dialogen kommer naturligt medan jag ritar. Man kommer se att det är jag som skapat verken, men det är ju i ett helt annat medium än jag vanligtvis arbetar i. De här mötena som kollagen innebär ger mig begränsningar som gör att jag måste vara kreativ på ett helt annat sätt. Med varje möte så dras slutprodukten i en riktning, och den skulle inte vara densamma om det inte vore för alla personer jag mött i processen. När besökarna av utställningen möter mitt verk är de en del i den här kedjan av möten.

 

Jag går igång på färger som är lite fula, som jag inte gillar till en början

Var hämtar du inspiration?
– Jag hämtar mycket inspiration från populärkultur som Instagram eller Pinterest. Jag går igång på färger som är lite fula, som jag inte gillar till en början. Att jobba med det motståndet är intressant. Det jag letar efter är främst karaktärer, sen sätter fantasin igång av sig själv. Som exempelvis Wes Andersons filmer, där alla känns så udda men också så mänskliga. De talar om att vara rädd eller känna sig ensam. Hur udda karaktärer du än gör så kan andra identifiera sig med dem så fort du ger dem mänskliga egenskaper. Jag tror jag gillar det lite skrämmande. Det finns nästan ingenting jag inte kan bli inspirerad av, det finns alltid någonting som jag fastnar för. Många gånger kan det hända att jag sitter på tunnelbanan och lyssnar på musik, så plötligt kommer en idé som jag måste skriva ner. Ibland känns det som att jag till hälften befinner mig i min vardag, till hälften i mitt egna konstnärskap. Det kan låta lite knäppt, men samtidigt är det en del av mig.

Hur började du med serie-skapande?
– Jag har alltid älskat berättelser och jag har alltid ritat. Jag är uppvuxen i storhetstiden för bra svensk barnlitteratur och jag tror att jag har tagit med mig det. Jag var rätt introvert när jag växte upp, så jag skapade mig ett rikt inre liv. Det är spännande att även om vardagen är trist, så kan en fly till sin egna inre värld. Nu försöker jag rita det som jag tycker saknas.

Du har en tydlig återkommande tematik i dina serier som är delvis politisk. Hur ser du på konstnärsrollen och ett socialt ansvar?
– Personligen känner jag att jag inte kan ha denna plattform utan att arbeta i linje med den samhällsförändringen jag vill se — trots att varje konstverk såklart inte kan vara samhällsförändrande. Jag är uppvuxen i ett politiskt hem. Min mormor jobbade med att städa hemma hos rikt folk och min morfar var statare. Han hade mycket fantasi och tecknarglädje, men kunde aldrig utbilda sig trots att han ville. Jag tänker ibland på vilket klassresa det är egentligen. För hundra år sen hade mina morföräldrar inte råd att köpa vinterskor och i år stod jag i stadshuset och tog emot ett kulturpris.

Om alla myndighetsdokument skulle vara i serieformat skulle det vara många fler som tog del av dem

Det är en spännande kontrast att ta upp politiska frågor i serieboksformen. Det kan nästan vara förvirrande till en början, då det inte är vad man är van vid. Hur ser du på det?
– För mig är det viktigt att min konst är tillgänglig. Alla kan inte läsa en bok. Om alla myndighetsdokument skulle vara i serieformat skulle det vara många fler som tog del av dem. Serier kan vara ett sätt att få människor i kontakt med frågor de inte skulle mött annars. Därför är det också viktigt att inte tala över huvudet på folk eller anta att alla vet vad du själv vet. Använder jag svårare ord i mina serier så förklarar jag dem också. Annars finns det en risk att en tappar läsare. Jag har gått en ledarskribent-utbildning för Aftonbladet och där talade vi om just detta, att veta vem en skriver för. Jag vill inte skriva för att imponera.

Vilka tror du läser dina serier?
– Mest kvinnor som gillar feminism, tror jag. Antagligen ur en vit, utbildad medelklass. Jag hoppas att det utvidgas i framtiden. Jag är ju debutant så jag har inte en sån bred målgrupp som vissa andra serieskapare har. Generellt sett så är det ju en viss målgrupp som läser just serier, men det tror jag kommer ändras.

I dina serier är karaktärernas fysik i princip helt abstrakta. Det känns relevant med tanke på dina politiska budskap, att deras kroppar inte hamnar i fokus. Är det något som du fokuserat på?
– Ja, precis. Ju mer oformlig karaktären är, desto fler kan läsa sig in i den. Då tror jag också att läsupplevelsen blir starkare. Det är intressant dock, för vissa reagerar starkt på hur de ser ut och vissa reagerar inte alls. Exempelvis kan mina karaktärer ha tre fingrar ibland. Då kan någon säga att jag har glömt att rita resterande två fingrar. Men alla händer har ju inte fem fingrar, och alla har inte händer. Jag föreläste om min förra bok på en kurs i svenska på ett universitet i Shanghai, då var det en kille som räckte upp handen och frågade varför karaktärerna var fula. Deras kroppar står inte i fokus på det sätt som kroppar ofta kan göra i serier trots att mina karaktärer kan ta upp hela sidorna. Jämför en med skönhetsideal är de tvärtemot.

Berätta om din kommande bok.
– Den är en dystopi men även samtida samhällskritik, om stigande siffror av utbrändhet, depression och stress. Trots tas inga åtgärder för detta; inga arbetstidsförkortningar, inga tryggare villkor, ingen mer semester. Det kommer bara bli värre. Det här utspelar sig i ett Sverige där det redan är försent. Där folk pumpas i hormoner som försätter en i ett slags mellanläge av inte helt frisk men inte helt sjuk. Folk finns till bara för att jobba och inte för att leva sina liv. Jag har fått höra att det låter som en dystopisk science fiction och jag har börjat ta till mig det trots att det egentligen känns olikt mig. Det känns väldigt kul, sci-fi har oftast en viss stil, är ofta skriven av män och har ofta med tuttiga kvinnor. Även de som har en kvinnlig hjälte är skrivna ur en manlig blick.

Dystopi säger du, hur tror du läsarna kommer  tolka vad som är fiktion och vad som är fakta?
– Jag gillar att presentera hur saker skulle kunna förändras och hur det skulle kunna gå. Ofta är det svårt för folk att ta till sig av kritik när de känner att de pekas ut. Då stänger de av och slår bort kritiken. Gör en det till lite mer abstrakt fiktion kan det vara lättare att ta till sig. Så jag väcker en tanke hos den som läser.

Vi kommenterar att ofta just att vill folk känna att de kommer till egna insikter varpå Bim svarar “Det är som en shake-n-bakekaka. Belöningssystemet i hjärnan tror att en har gjort den helt själv och känner sig extra nöjd. Egentligen har en bara hällt i lite vatten. Det är genialiskt och lite skrämmande.”

Läs mer om Bim’s medverkan i vårt projekt Guinnes Collection på radarcollective.com/event/guinness och se till att följa henne på Instagram under @bimcamilla

Foto: Beata Cervin <3