Communitytänk inom svensk scenkonst

Moderna Dansteatern (MDT) är en internationell samproduktionsplattform och en ledande scen för samtida koreografi och performance, belägen i en ombyggd torpedverkstad på Skeppsholmen i Stockholm. Radars konstskribenter Sofia Jonsson och Sara Rossling träffade MDTs teaterchef Danjel Andersson en höstmorgon i början av oktober för att prata 30-års jubileum, dans, communityarbete och nytt systemtänk i den svenska scenkonstvärlden.

Berätta lite om arbetet bakom de produktioner som visas på MDT

– MDT är en internationell plattform som har utvecklat samproduktion som system och arbetsmetod för den svenska dansbranschen, vilken tidigare enbart producerade. Vi ansåg att föreställningarna spelades för få gånger i det gamla systemet eftersom de scener som fanns inte samproducerade, de agerade endast arrangör som visade verken. Så vi hittade på ett sätt att producera som vi kallar MDT-modellen, vilken innebär att vi står bakom produktionerna och letar tillsammans med konstnärskapen efter möjliga partners som vill stödja och helst visa produktionen. Det gör att mindre etablerade konstnärer kan realisera sina verk med stöd från olika håll och samtidigt få mer speltillfällen på fler scener. Modellen handlar i stort om att koreografer och konstnärer ska bli så autonoma som möjligt så att konsten kan bli så autonom som möjligt. MDT går in och stöttar med resurser, nätverk och kontakter tills konstnärerna och koreograferna har gjort dessa nätverk till sina egna och inte behöver oss längre.

Mårten Spångberg La Nature IRL

Hur hänger ert residency ihop med era produktioner?

– I princip alla som är i residence på MDT har sikte på en produktion, men kan befinna sig i olika stadier. Vissa kommer hit för att testa en idé som de sedan  slänger i papperskorgen andra kommer hit och jobbar på sin premiär.

Finns det något särskilt som kännetecknar en MDT-produktion?

– Vi jobbar inte med hierarkier inte heller med att sätta en label på våra produktioner. Vi särskiljer inte på några koreografer eller konstnärer utan jobbar med plattformidén. Från publikens håll går det att jämföra idén med en samlingsskiva – man känner kanske igen två, tre artister som gör att man köper skivan och resten blir man nyfiken på för att de är på samma skiva.

Berätta lite om era festivaler! Skiljer sig innehållet från det övriga programmet?

– Då är målet att vi ska nå det som jag kallar för “den andra publiken”. En festival innebär att du har chansen att se flera verk under bara några dagar vilket gör att många tenderar att resa hit för att gå på den. Vi presenterar samma innehåll fast våldsamt mycket mer på kort tid. I år ger vi nio olika produktioner på fyra dagar. I år nio olika produktioner på fyra dagar, så om man ska gå vid ett tillfälle så vet man när man ska gå. Vi jobbar alltid med okända namn, även för vår community. Så på den här festivalen skulle jag påstå att det inte finns en enskild publikgrupp som vet vad allt är. Det som är unikt med våra festivaler är framför allt vårt Replay-koncept som innebär att vi spelar vissa tidigare föreställningar igen, särskilt de produktioner som har inneburit utmaningar och ett risktagande för konstnärerna. Grundidén handlar om att skapa speltillfällen och att öppna upp för en bredare publik. Vad vi ifrågasatte var varför man inte kunde visa samma verk flera gånger. Det är som med DJs – det finns en idé om att man inte kan spela samma låt två gånger. Det var just den uppfattningen vi ville ifrågasätta.

Stina Nybergs Thunderstruck, foto: Märta Thisner

Ni firar 30 år det här året. Vad har hänt sedan MDT startade?

– Den stora skillnaden mellan nu och då är att vi inte längre har en huskoreograf. När MDT startade byggdes allt kring grundaren Margaretha Åsberg. Det vi har utvecklat är ett plattformstänk som gynnar många istället för att alla konstnärer och koreografer ska vara i var sin egen bubbla. Idén kommer från den tidiga hiphopen med sitt communitytänk – så fort du får en scen att vara på så drar du upp hela ditt posse. Idén är att lyfta andra snarare än att försöka lyfta sig själv. Ingen har gjort det här tidigare inom dansen i Sverige, alla har bara pratat om sina egna produktioner, vilket gör att deras röster är ganska svaga internationellt. Jag ser vårt publikarbete som ett community med en målbild som Hammarbys, man går på alla hemmamatcher och är ett stöd inte bara en publik. Vi försöker bygga ett trevligt och genuint sammanhang som är mer än bara ett speltillfälle, som att ha “nattklubbsfeeling” i foajén efter en föreställning. Det handlar om att få folk att känna sig välkomna.

Tidigare i år vann du Stockholm stads kulturpris, grattis! – Vilka förändringar skulle du vilja se i Stockholms dans-och-scenkonstvärld?

– MDT har redan gjort ett stort jobb inom dansen, det stora arbetet som jag ser är kvar ligger i scen- och teatervärlden. Problemet är att systemet är ganska stelt i förhållande till rörelse, som det faktiskt handlar om, alla spelar bara på ett ställe. Det har också visat sig att samproduktionsmetoden är svårapplicerad på fria teatergrupper och på institutioner. Systemet är helt utrangerat idag. Det funkar varken för fria grupper eller institutioner.  Man skulle kunna bygga om det ganska lätt, men det måste komma uppifrån och ner. Jag ser också en fallgrop i hur fria grupper tenderar att bygga sig själva likt mini-institutioner istället för att fokusera på flexibilitet och snabbhet vilket mindre grupper har möjlighet till. Tänka smart i relation till systemet, det behöver Stockholm – egentligen hela Sverige.

Vad får man inte missa på MDT i höst?

– Festivalen A Fine Selection: Special Edition! (29.11–9.12 2017) får man inte missa! I år har vi gjort den en vecka längre jämfört med tidigare fyra dagar. Vi har också bjudit in Margaretha Åsberg till att göra en utställning. Det händer mycket under festivalen – bland annat en samtalsserie curerad av Cecilia Malmström Olsson, filmvisningar och boksläpp av serietecknaren Samuel Nyholm i tillsammans med Cecilia Malmström Olsson och Jonas Wiliamsson. Lördagens program Mother of all Parties curerat av Tove Berglund blir en utomkroppslig upplevelse som pågår hela natten.

Jag vill också nämna Stina Nybergs Thunderstruck innan festivalen, som är en samproduktion med Riksteatern bland andra. Stina arbetar konceptuellt och med feministiska strategier och har bland annat tidigare tagit fram Shaking the Habitual för The Knife. I den här produktionen har Stina byggt en Tesla coil tillsammans med en dansk uppfinnare. Det blir en grym show med elektricitet som ifrågasätter idén om det manliga geniet.

Du kan läsa mer om MDT här, eller besöka dem på:

Slupskjulsvägen 30
Skeppsholmen, Stockholm