Utsällningen ‘Sovande Bilder’ förenar fotografi och poesi

Ikväll är det dags för vernissage på Erik Nordenhake. Det är fotografen Angelina Bergenwall och poeten My Roman Fagerlinds gemensamma skapelse ‘Sovande Bilder’ som flyttar in över helgen. Det är en utställning som blandar deras respektive discipliner och på så sätt skapar tre versioner av samma utställning; den bildliga, den skrivna och den hos betraktaren skapade. Vi ställde några frågor till Angelina och My för att höra mer om deras samarbete.

Berätta mer om utställningen?
A: Utställningen består av fotografier och dikter som visas som gemensamma verk som ej går att separera. My har skrivit dikter utefter fotografier tagna på hennes barndomshem tillsammans med en av våra närmaste vänner.

Den startade i att vi båda har haft känslan av att vi växt rätt långt ifrån de människorna vi var för bara 2-5 år sedan. Vi var båda utlämnade till en ny stad och tanken på hemmet och där man växt upp kändes allt mer främmande – vilket jag tror gjorde att våra respektive nya identiteter kändes mer främmande. Startade med en lös koppling till Karin Boyes “Visst gör det ont när knoppar brister” till en fördjupning av oss själva i text och fotografi.

Kort sagt, vi försöker så gott som förvirrade 20-åringar kan, skildra den här jävla känslan av distansering från barndom, hem och ens gamla identitet genom det vi kan – poesi och fotografi.

M: Precis. Jag tänker att utställningen både är en hyllning till det som format en och en slags sorgesång över det som förlorats, som man bara kan återvända till genom att minnas eller föreställa sig ett förflutet. Jag växte exempelvis upp på den skånska landsbygden där bilderna också är tagna, men jag har levt mitt liv i helt andra kontexter. Har jag svikit den jag var i längtan efter att få vara någon annan? Har jag svikit platsen jag kommer ifrån till förmån för andra platser? Det kan vara möjligt att lämna, men ingenting försvinner. Den sortens ambivalens.

Hur började ni samarbeta – är detta första gången?
A: Nej, vi jobbade med onani en gång!

M: Det var härligt, det är ju ett favoritämne. Jag skrev en onanidikt för Bon som Angelina visualiserade.


Vad inspireras ni mest av i varandras skapande?
A: När man träffar My för första gången är hon som en vind av någon i extas. Hon lyfter upp stämningen i vilket rum hon än kommer till. Har nog aldrig känt mig obekväm med henne. Trots detta finns det en slags brutalitet och ett konstant krig i hennes ord. Hon är ett väldigt bra exempel på hur vi som människor är komplexa, inte vad vi verkar vara och att vi alla kräver mer än ett första ögonblick. Hennes poesi känns som hennes medel för att uttrycka detta.

M: Gud jag börjar gråta nu, är så blödig. Angelina är en person jag behöver i mitt liv, både privat och konstnärligt. Jag är ängslig, hon är modig. Jag överanalyserar och får ångest av tanken på att lämna ifrån mig något eller stå i centrum, hon hjälper mig att överkomma mina rädslor och ger mig det jag behöver för att våga. Alla dessa karaktärsdrag syns i hennes konstnärliga arbeten. Där ryms både känslighet och kompromisslöshet. Och en stor medvetenhet kring blick och framställan.

Vad är det svåra med att kombinera text och bild?
M: Jag har tidigare skrivit manus för kortfilm, och då kommer ju texten före bilden. Manuset skrivs och därefter visualiseras det. Bilderna är ett slags färdigställande av det som skrivits. Här ville vi göra tvärtom: börja med det visuella. Som ett sätt att komma ifrån det invanda sättet att arbeta med text och bild på: att bilden ska gestalta/förstärka texten. Det var väldigt svårt för mig måste jag erkänna, eftersom fotografierna ju är färdiga i sig själva. Jag fick tänka på texterna inte som komplement eller gestaltning av bilderna utan tvärtom: som något som osäkrar och uppluckrar..

A: Ja det var en annorlunda process. Att få bilder tolkade i text var väldigt omvälvande och också en form av bekräftelse.  Fotografi är ju ett subjektivt medium där åskådaren vanligtvis får göra en tolkning enbart utifrån visualisation, nu lägger vi ju till kontext. Det är spännande, och något av en lyx, att få detta adderade djupet.

Har ni några inspirationskällor?
M: Textkonstnärer och poeter som arbetar med visuell framställan av poesi. T.ex. Anne Carson och hennes Nox, som jag alltid återkommer till. Hur det går att kombinera poesi och textfragment med det rent materiella, som papper och bläck. Och så Roland Barthes tankar om fotografiet som förintad tid. Att fotografiets paradox är: detta är dött och detta ska dö. Det fotografiet fångar är redan försvunnet när det möter betraktaren. Och hur det korresponderar med utställningens tematik kring minne, identitet och tillbakablick. Ett fotografi rymmer flera olika tider, precis som en dikt.

A: Jag tittade väldigt mycket på Smultronstället av Ingmar Bergman samt Sally Mann för detta. I slutändan blev detta ju personifierat av någon i vuxen ålder men det var det som var i bakhuvudet hela tiden, Bergman för ångesten, Mann för nostalgin. Sen har vi ju båda tittat mycket på Jenny Holzer, en jättestor favorit.

Hur länge är utställningen uppe, och blir det kanske en fortsättning?
A: Över helgen hänger den!

M: Sen får vi se vad som händer.


Här finner ni mer information om kvällens vernissage. På deras respektive kanaler kan ni se mer av vad de gör: Angelina Bergenwall och My Roman Fagerlind.
Utställningen hängs upp i samarbete med Jesper Dahl/OGRAFY.