Snabba cyklar, paradisstrand x 2 och åskknallar

Okej, låt mig gnugga mina minnesknölar. Vart var vi sist? Strunt samma, nu är vi i alla fall i Kroatien, på ön Vis, på VÅR EGEN TERRASS MED HAVSUTSIKT. För 250 kr natten per skalle. Smaka på den ni!

Storfrukost, dagen till ära. Vi skulle nämligen trotsa alla andra som hyrde vespa/bil och körde runt ön, för att istället göra’tt på cykel.

1 st solig Solveig <3

Vi körde förstås fel och kom garanterat på den absolut jobbigaste vägen. Branta backar uppför som brände benen mer än solen och nedförsbackar med sådan lutning att man var tvungen att bromsa för att inte riskera livet.

Men så hux flux, körde vi över en topp och möttes av detta, och all mjölksyra var som bortblåst. Finns inte mycket som är vackrare än att se så här mycket hav på en gång.

När vi kollat oss mätta cyklade vi vidare mot första stoppet: en paradisstrand!

Kolla bara!!!!!!! Åk hit. Rukavac heter att!

Sen cyklade vi upp och ner och upp och ner en stund, tills det var dags att parkera cyklarna och börja traska nedåt. Jag var fenomenal nog att ta gympadojjor till skillnad från dessa två som tog Birkens. Gissa vem som var mest nöjd under vandringen???

Men även dåliga skor var snabbt bortglömt när vi insåg vart vi var på väg – paradisstrand nummer vå!

Alltså!?!?!?! Hit måste ni också åka. Stiniva – lägg det på minnet.

Detta systraskap <3

Sen fick vi plötsligt megabråttom för det uppdagade sig ett oväder från ingenstans och vi halkade uppför de branta backarna som nu började bli leriga av regnet (gissa igen: vem var mest nöjd med sina skor?)

För att sedan hoppa på cyklarna och cykla under åskan på folktomma landsvägar tills till och med jag (som gillar åska) blev livrädd och vi fick ta skydd i en gammal busskur där vi sedan satt och knaprade på våra sista reservkex och grinade illa åt alla som körde förbi utan att fråga om vi behövde hjälp, tills ovädret lugnade sig.

Tack å lov visade det sig sedan att vi hade tagit en mycket snabbare väg tillbaka och att det bara var att rulla hela vägen hem till lägenheten. Sen åt vi chips och drack öl tills vi var så trötta av all fysisk ansträngning att vi tvingades erkänna dagen avslutad.

tågets år

Alla böcker jag läst det senaste året har skeva vikningar och jack efter timtal av trängsel med necessär, underkläder och extratshirts i min ryggsäck som jag kånkat på, fram och tillbaka varje dag. Närmare bestämt 441 timmar har jag spenderat på tåg mellan Malmö-Lund, Malmö-Älmhult, Malmö-Helsingborg, för att vara exakt. Plus alla stadsbussar förstås, men den tiden är så kvantitativ att det knappt räknas. Därav även mitt omåttliga konsumerande av musik. Ane Brun, First Hate, Daniel Norgren, Gents, Little Jinder, Säkert och så många fler som agerat bakgrundsmusik till mitt 2017 – ett av de på många sätt enklaste åren hittills. Det är lätt att leva när man vet vad man vill, och har det inom räckhåll. En känsla som jag kämpar för att tillåta mig att stanna i, men det är svårt. Vad händer imorgon? Om en vecka? Ett år? Det kan inte vara så här friktionsfritt för alltid. Så snälla – pausa bara lite, lite. Vi kan väl åtminstone komma överens om att bara sänka hastigheten en gnutta? Eller öka dygnets timmar? Veckans dagar? Jag har massvis med förslag – för jag önskar så, så att 2018 blir ännu ett enkelt år.

En novemberdag som alla novemberdagar borde vara

För två veckor sedan vaknade jag och Axel upp här, i ett soligt Rom.

Med höstkrisp i luften, så vackert att man tappade andan.

När folk har frågat oss “vad gjorde ni i Rom då?” har vi unisont svarat: åt – gick – tittade alla gamla byggnader – drack vin – åt igen – tog en glass – spelade schack osv. på repeat. För så där är ju Rom – allt är vackert och allt smakar gott. Ickekomplicerat.

Vi la också en del tid på att jaga sol, för även om den sken en rätt stor del av dygnets (ljusa) timmar stod den så lågt att den knappt nådde in i de trånga gränderna.

Och förstås kollade vi på sånt här mäktigt också. Är nog inte första gången du läser den här meningen men jag ÄLSKADE verkligen Rom.