Snabba cyklar, paradisstrand x 2 och åskknallar

Okej, låt mig gnugga mina minnesknölar. Vart var vi sist? Strunt samma, nu är vi i alla fall i Kroatien, på ön Vis, på VÅR EGEN TERRASS MED HAVSUTSIKT. För 250 kr natten per skalle. Smaka på den ni!

Storfrukost, dagen till ära. Vi skulle nämligen trotsa alla andra som hyrde vespa/bil och körde runt ön, för att istället göra’tt på cykel.

1 st solig Solveig <3

Vi körde förstås fel och kom garanterat på den absolut jobbigaste vägen. Branta backar uppför som brände benen mer än solen och nedförsbackar med sådan lutning att man var tvungen att bromsa för att inte riskera livet.

Men så hux flux, körde vi över en topp och möttes av detta, och all mjölksyra var som bortblåst. Finns inte mycket som är vackrare än att se så här mycket hav på en gång.

När vi kollat oss mätta cyklade vi vidare mot första stoppet: en paradisstrand!

Kolla bara!!!!!!! Åk hit. Rukavac heter att!

Sen cyklade vi upp och ner och upp och ner en stund, tills det var dags att parkera cyklarna och börja traska nedåt. Jag var fenomenal nog att ta gympadojjor till skillnad från dessa två som tog Birkens. Gissa vem som var mest nöjd under vandringen???

Men även dåliga skor var snabbt bortglömt när vi insåg vart vi var på väg – paradisstrand nummer vå!

Alltså!?!?!?! Hit måste ni också åka. Stiniva – lägg det på minnet.

Detta systraskap <3

Sen fick vi plötsligt megabråttom för det uppdagade sig ett oväder från ingenstans och vi halkade uppför de branta backarna som nu började bli leriga av regnet (gissa igen: vem var mest nöjd med sina skor?)

För att sedan hoppa på cyklarna och cykla under åskan på folktomma landsvägar tills till och med jag (som gillar åska) blev livrädd och vi fick ta skydd i en gammal busskur där vi sedan satt och knaprade på våra sista reservkex och grinade illa åt alla som körde förbi utan att fråga om vi behövde hjälp, tills ovädret lugnade sig.

Tack å lov visade det sig sedan att vi hade tagit en mycket snabbare väg tillbaka och att det bara var att rulla hela vägen hem till lägenheten. Sen åt vi chips och drack öl tills vi var så trötta av all fysisk ansträngning att vi tvingades erkänna dagen avslutad.

tågets år

Alla böcker jag läst det senaste året har skeva vikningar och jack efter timtal av trängsel med necessär, underkläder och extratshirts i min ryggsäck som jag kånkat på, fram och tillbaka varje dag. Närmare bestämt 441 timmar har jag spenderat på tåg mellan Malmö-Lund, Malmö-Älmhult, Malmö-Helsingborg, för att vara exakt. Plus alla stadsbussar förstås, men den tiden är så kvantitativ att det knappt räknas. Därav även mitt omåttliga konsumerande av musik. Ane Brun, First Hate, Daniel Norgren, Gents, Little Jinder, Säkert och så många fler som agerat bakgrundsmusik till mitt 2017 – ett av de på många sätt enklaste åren hittills. Det är lätt att leva när man vet vad man vill, och har det inom räckhåll. En känsla som jag kämpar för att tillåta mig att stanna i, men det är svårt. Vad händer imorgon? Om en vecka? Ett år? Det kan inte vara så här friktionsfritt för alltid. Så snälla – pausa bara lite, lite. Vi kan väl åtminstone komma överens om att bara sänka hastigheten en gnutta? Eller öka dygnets timmar? Veckans dagar? Jag har massvis med förslag – för jag önskar så, så att 2018 blir ännu ett enkelt år.

En enkel förklaringsmodell

Hej! Eller vad säger man ens efter någon månads tystnad? “Det var inte igår. Eller i förrgår. Eller förra veckan. Eller ens en månad sedan?”.

Tiden sprang. Jag tar helt ifrån mig ansvaret för detta, lägger skulden på killen ovan. Det är hans fel att jag bara öppnar datorn någon ynka gång i veckan. Att jag fortfarande snittar för få timmars sömn om nätterna för att det varje kväll ter sig så irrelevant att sova när man kan vara vakna ihop. Att jag glömmer höra av mig till folk. Att vi åkte till Paris en helg i våras och det enda jag fotade var honom (bevis ovan). Att jag fortfarande efter ett år finner mig i situationer där jag har svårt att koncentrera mig. Att allt annat ofta ter sig oviktigt, inklusive den här platsen.

Så maktlös man är inför kärlek.

Finns det någon kvar här?

100% körsbärsplockade vardagsglimtar

Okej – dags att bryta av all jäkla semesterromantisering med lite vardagsromantisering tycker jag. Det där med kontraster vetni, det är viktiga grejer. Ok erkänner, hade blivit bättre kontrast om jag dokumenterat jobb-frustration, min IBS-mage och ångest. Men sådant gör sig sällan bra på bild, så vi tar en titt på de trevligare glimtarna istället:

Efter att ha lajvat distansförhållande i ett par månader var jag uppe i Stockholm en andra, och sista gång för i sommar. Axel utlovade sommarväder men höll EJ löftet. Gick ingen större nöd på oss dock – vi dansade på bröllop och han fortsatte lära mig hitta i, och tycka om Stockholm. Det går framåt!

Och så har han flyttat tillbaka ner till Lund igen, tack och lov. Så vi har hängt ikapp den förlorade tiden i sommar. Inser att det blir mycket Axel här nu hehe men så blir det när man nykär och världen vissa (de flesta) dagar krymper till 1.95 centimeters höjd.

Och! Så har jag vart på festival! HAVEN som körde sin debut i Köpenhamn förra helgen. Mycket välorganiserat och bra-bra-bra. Bäst var Bon Iver (+ att Justin Vernon gjorde två spelningar för minipublik som var helt amaze) och IKEA-tältet som bjussade på festivalens bästa rejv (därav de två nöjda IKEA-medarbetar-fejsen på näst sista bilden).

Detta hände häromdagen, jag gjorde en nästan rituell invigning av hösten (okej, kanske tjuvstartade liiiite) och klippte lugg.

Och – nu är vi nästan i realtid. I lördags bestämde jag och Axel oss för att det visst inte var höst/för sent för att sommarutflykta, så vi åkte till Ven. Båtturen tog precis en yatzy-runda, dvs precis perfekt lång tid.

Sen hade vi det så här fint, tills vi var så nöjda och mätta på intryck att vi åkte tillbaka och somnade tidigt som ett gammalt gift par (och dessutom vaknade innan klockan ringde i morse, för att göra det ännu mer autentiskt).