Carl Johan De Geer hade fel

När Carl Johan De Geer åkte till Paris för att dokumentera de stora modehusen trodde han att de närmade sig sin undergång. I en utställning på Waldemarsudde och en nyligen utkommen bok erkänner han att han hade fel.

För konstnären Carl Johan De Geer var år 1967 ett år av hopp och tro på framtiden. Beväpnade med konst och kultur skulle han och hans konstnärskollegor skapa en värld utan krig, kapitalism och nationalism. En värld där man sa du till varandra och hade på sig mönstrade unisexkläder. I en sådan värld trodde inte Carl Johan De Geer att det skulle finnas några borgerliga exklusiva modehus. Men han hade fel.

Marie -Louise Ekman i egna kläder.
Marie -Louise Ekman i egna kläder.

Samma år fick han uppdraget att åka till Paris för att dokumentera de stora modehusens höstkläder till ett reportage i Dagens Nyheter. Tillsammans med kulturskribenten Rebecka Tarschys, konstnären Marie-Louise Ekman och designern Gunila Axén begav han sig till modets huvudstad med tidens radikala vindar blåsandes i håret. De var alla övertygade om att de modehus de skulle besöka var elitistiska och bakåtsträvande, med sin haute couture och sitt borgerliga kitsch. I den värld som de trodde skulle komma såg de inget utrymme för sådana institutioner. Trots sin kritiska syn nästlade de sig in bland klassiska franska modeskapare som Christian Dior, Nina Ricci och Paco Rabanne. Kläderna, smyckena och hattarna de fick låna tog Marie-Louise och Gunila med sig ut på gatan, där Carl Johan fotograferade dem i utmanande och uppsluppna situationer. När de kom tillbaka till Sverige blev bilderna en del av ett skämtsamt uppslag i tidningen, men sedan nedstoppade i en låda och bortglömda. Tills nu. När de insett att de hade fel.

När jag träffar Carl Johan på Waldemarsudde har utställningen Vi hade fel hängts klart och boken kommit från tryckeriet.

– De här bilderna har aldrig ställts ut tidigare, berättar Carl Johan. Men idén kom till mig när jag såg den senaste säsongen av serien Mad Men, där de kommit fram till slutet av sextiotalet. Det är en väldigt stilsäker serie, med skådespelare som kan bära upp sextiotalets kläder. Många har kommit att beundra sextiotalets kläder, stil, inredning och bilar genom just Mad Men. Så jag kände att tiden knöts ihop och att de här bilderna kändes aktuella igen. Det är fyrtiosex år sedan bilderna togs, men de har bara blivit bättre med åren. Nu kan jag se ett stort värde i dem.

Gunila Axén och Marie-Louise Ekman i kläder av Pierre Cardin.
Gunila Axén och Marie-Louise Ekman i kläder av Pierre Cardin.

Under sin långa karriär har Carl Johan både älskats och hatats, hyllats av konstvärlden och jagats av poliser. Han har ägnat sig åt foto, film, måleri och scenografier, skrivit böcker, skådespelat och designat både tygmönster och egna kläder. Han säger att han själv hade tankar på att bli modeskapare och att han i mitten av sextiotalet visade några egna kreationer på en modevisning på Moderna museet. Men sedan dess har hans modeskapande mestadels bestått i att skapa mönster till tyger som andra kunde göra kläder av. I utställningen på Waldemarsudde visas även en mängd kläder från sextiotalet, från Christian Diors och Chanels haute couture till mönstrade unisexkläder från Mah Jong och Sighsten Herrgård. Där kan man även se en klänning av modeskaparen Katja of Sweden i ett grönt och rosa mönster skapat av Carl Johan själv.

– Jag tycker att mode är konst, säger han. Men en del mode hamnar vid sidan av då de är så svårburet. När jag är på mitt stamkafé på St Paulsgatan om morgnarna brukar jag tänkta mig att en kvinna som jag nyss sett i ett modemagasin skulle komma in genom dörren, i låt oss säga en hatt som är för stor att komma in genom dörren med, en pälscape, bara trosor och skyhöga klackar. Hon skulle nog ha svårt att på ett obesvärat sätt beställa en kaffe och stå där i mängden och diskutera fotboll som en vanlig medborgare. Så ibland kan jag undra vad mode egentligen är avsett för. Är det bara avsett för att vara med på bild? Det kanske är så. Men så handlar det också om begåvning.

Marie-Louise Ekman och Gunila Axén i kläder av Paco Rabanne, 1967.  Foto: Carl Johan De Geer
Marie-Louise Ekman och Gunila Axén i kläder av Paco Rabanne.

Carl Johan går fram till några bilder där både han själv, Marie-Louise och Gunila bär kläder av den franske modeskaparen Paco Rabanne. Det är futuristiska kläder i metall, läder och plast, kläder som andas både haute couture och rymdäventyr.

– Det skulle inte vara så lätt att komma in på mitt stamkafé med de här aluminiumrymdkläderna heller. Men de är så oerhört begåvade, de är gjorda med en sådan konstnärlig kraft att jag är beredd att förlåta allt, säger han och skrattar.

Själv har Carl Johan en konstnärlig kraft som aldrig verkar sina. Vid sidan om utställningen och boken Vi hade fel är han i slutskedet av en scenografi till teaterföreställnigen Febernatten på Stockholms stadsteater och ska just sätta sig och korrekturläsa manuset till boken Ägd som han skrivit tillsammans med Ulrika Nandra. Han skriver även på en scenversion av den kultstämplade TV-serien Tårtan och i höst öppnar en retrospektiv utställning med hans konst på Färgfabriken i Stockholm. Och i sommar ska han fira sin sjuttiofemte födelsedag. Han säger att han drivs av arbetsglädje. Och entusiastiska medarbetare.

– Det hänger mycket på vad man har för medarbetare. Har man en entusiastisk förläggare som vill ge ut ens böcker, då ger man ju ut fler böcker än om man inte har en entusiastisk förläggare. Har man en entusiastisk filmkonsulent gör man film. Till den här utställningen har jag haft mycket entusiastiska medarbetare som hjälpt mig med sådant som jag inte skulle klara själv, som att skanna bilder och betala fakturor. Man behöver stöd.

Utställningen Vi hade fel öppnar lördag den 16 februari och visas fram till den 28 april i år. Boken Vi hade fel släpptes i dagarna på bokförlaget Orosdi Back och innehåller även texter av modeskribenten Karina Ericsson Wärn och Carl Johan själv.