Designern Minna Palmqvist om relationen till modevärlden

Designern Minna Palmqvist har en ambivalent relation till modevärlden som hon själv kallar både fantastisk och mossig på samma gång. Genom sina kreationer utmanar hon kroppsideal, normer och ett system som känns förlegat. Nu hon aktuell med sin andra ready-to-wear kollektion samt en utställning på Center Of Contemporary Art i Polen. 

Minna är uppvuxen i ett litet samhälle på Åland och har sedan barnsben uttryckt sig genom musik, konst och kläder. Det dröjde dock tills hon blev 20 år innan hon upptäckte att mode inte bara fanns i tidningar utan var någonting man faktiskt kunde jobba med. Efter en beklädnadsutbildning på kandidatnivå följde en Master i Fine Arts textil från Konstfack, och sedan 2009 har hon jobbat med sitt eget varumärke MINNAPALMQVIST.

Hennes kreationer har oftast beskrivits som en blandning mellan konst och mode och har nominerats ett flertal gånger till internationella priser i kategorin ”up and coming designers”.

Jag träffar Minna i hennes ateljé som är en del av ett konstnärskollektiv vid Trekanten i Stockholm.

Bild: Frida Marklund
Bild: Frida Marklund

Tidigare har du mest skapat installationsplagg och showpieces men nu har du även satsat på ready-to-wear kollektioner, berätta om det.
Jag gjorde min första ready-to-wear kollektionen till A/W 12, och nu går det även att beställa S/S 13 från min hemsida eller Just not a label. Jag producerar egentligen inte enligt fasta säsonger eller trender eftersom det är den kreativa processen som är det intressanta för mig, och allt som händer bakom. Så istället för att stressa ihjäl mig på grund av en deadline så låter jag det ta den tid det tar.

Rent krasst är det sämre tider nu med dålig ekonomi, och det märker man genom att butiker inte riktigt vågar satsa på nya märken. Därför behöver jag inte heller tänka på att leverera plaggen så långt innan utförsäljningsdatumet, som jag måste om jag ska sälja in det till butiker.

Hur skulle du beskriva din ambivalens gentemot modevärden?
Jag har väl alltid känt en ”hat-kärlek” till mode. Det är en helt fantastisk forum för lek med färg, form och identitetskapande. Tycker även att form är ett väldigt bra sätt att uttrycka åsikter på. Det behöver inte alltid ske genom ord. Sen håller jag nog inte med i hur modesystemet fungerar i allt. Där av ambivalensen. Tycker exempelvis inte om det oerhört höga tempot eller utnyttjandet av billig arbetskraft.  Det känns även trist med den ständiga diskussionen om hur en smal en modell ska, eller får vara. Det känns så mossigt. Typ, ”hela världen håller på att gå under men folk i modebranschen vägrar att rucka på sina regler och ideal”. Samtidigt är jag mitt i allt det här och en stor del av min drivkraft är den här ambivalensen.

Vad inspireras du av?
Tumblr och generellt att bildsöka på nätet. Och diskussioner.

Egentligen är det mycket som inspirerar mig, men mitt öra och öga dras oftast till kontrasterna. Att man ställer saker mot varandra. Det kan vara lösryckta citat kring hur vi tänker kring kroppar som säsongsvara. Typ, nu är det inne med små bröst eller liknande, vilket är så sjukt löjligt. Sen jag gick ut Konstfack har jag utforskat och inspirerats av just den här hetsen kring kvinnokroppen, och nu sist även kvinnor som fått nog. Ett slags förfall som kan tolkas både kroppsligt och mentalt. Typ Britney Spears rakar av sig håret eller Sylvia Plath som stoppar in huvudet i ugnen. Det är skrämmande men Jag förstår det. Att man kan få nog.

Samtidigt använder jag ju mig av traditionella modeller vilket jag hoppas på att kunna ändra på i framtiden. Men som det ser ut nu har jag inte råd eller arbetskraft att producera två provkollektioner som jag i så fall skulle behöva göra. En till fotografering med en större modell än storlek small, och sen en till stylister som lånar 34-36.

Bild: Frida Marklund
Bild: Frida Marklund

Men måste man inte vara i branschen för att förändra den?
Jo det tror jag. Och det är verkligen inte så att jag går runt och ogillar mina kollegor i branschen. Tvärtom. Men jag tror att man måste börja prata om saker som är jobbiga, som miljöförstöring och människors välbefinnande. Jag har ifrågasatt mig själv väldigt mycket i dessa frågor och kommit fram till att jag inte kan ändra på ett komplext system själv, utan det krävs fler som håller ihop.

Är dina plagg politiska?
Ja, jag vet inte varför jag inte varit lika tydlig med det innan men jag hoppas på att bli mer politisk. Att genom plagg lyfta en slags medvetenhet. Sen vet jag att det är folk som bara ser en snygg jacka, och är helt ok det med. Det politiska är inte ett måste för tolkningen av plagget, utan är mest för min egen process i skapandet, resten är upp till betraktaren/köparen.

Hur ser framtiden ut?
Inom den närmsta framtiden så ställer jag ut på Center of Contemporary art i Polen tillsammans med internationellt medverkande designers som är ”up and coming”. Utställningen heter Wondering Mode och handlar om det här mötet mellan konst, mode och arkitektur. Det ska bli superkul, plus att Hussein Chalayan ska vara där som en av utställarna, och det är ju inte helt fel.

Sen är jag även nominerad till Stockholmspriset i kategorin ”Bästa mode 2012” av Nöjesguiden, vilket också är spännande.

Men bortsätt från det så är drömmen att inom kort kunna gå runt på mitt företag och sedan anställa först en, sen två. Att jag blir ett team i framtiden.

Natalie Olenheim