Olle


Här hade vi ännu ingen aning
om att jag skulle plocka tvätt ur vår gemensamma tvättmaskin
att han skulle laga middag till mig nästan varje kväll
att vi skulle måla insidan av garderober under lägenhetsrenovering.
Och att vi en dag nästan tre år senare skulle vara påväg att bli sambos på riktigt.

tack

nottinhill1hanna

Som ni har märkt har det varit tyst här ett tag. Det kom till en punkt när jag en kväll tittade på Katarina som la sig i sängen med en söndagsbilaga hitskickad från Sverige och en stress, en liten ångest av ett ytterligare uteblivet blogginlägg kom över mig. Som många gånger förut. Jag insåg att det kanske är dags att våga inse att jag inte längre gör tillräckligt med rum för denna. Denna blogg som jag varit så oerhört tacksam över. Den som följt mig sedan jag köpte mina första dr.martens och hade tandställning i åttan. Genom tonår, genom första kärleken, genom första krossat hjärta, första fylla, första tonårsgråten, genom fina förhållande dagar och de största tårar jag haft när det tog slut. Den som följt mig genom förändring av stil, från handen i håret till spela oberörd på bild för att det ser ballare ut. Den har lärt mig uttrycka mig, den har lärt mig formulera mina tankar, den har lärt mig kombinera text och bild, den har lärt mig tänka och skapa och framförallt har den lärt mig att planera, våga och att jag kan få vara stolt för den jag är.

Det har ni givit mig. Era ord är föralltid kvar hos mig, ni har bidragit till den jag blivit. För här är jag nu, antaligen delvis tack vare denna blogg som varit en stor del av vardagskvällar under 8 år av mitt liv. 8 av 22 år i livet, det är en rätt bra resa.

Och det här är inte ett avslut, men någon typ av tillsvidare-farväl. Det kanske dyker upp lite bilder här, lite texter när jag känner för det, men jag har insett att det nu för mig är dags att klippa navelsträngen på denna jag sett som en bebis, något som gjort mig till mig, delvis.

Jag tror att Tokyo. Med all sin färg och allt sitt liv gav mig tillräckligt ändå. Fyller mig. Tiden är för kort och för liten som den är ändå, varje dag. Det är just nu, i alla fall för nu, dags för mig att tillåta den att vara det och för mig själv att leva varje dag som den kommer. För även om detta har varit fantastiskt och har givit mig så mycket, har den ibland givit mig känsla av otillräcklighet. “Förlåt för uteblivet inlägg”, “mitt liv är just nu inte exotiskt eller roligt tillräckligt för att visas upp”, “hur ska jag orka under tentaperiod när dagar in och ut bara överlappar varandra”. Det finns ett feltänk där, delvis mitt, men delvis vår mediala värld. Den är fantastisk, till viss grad, och just nu för mig känner jag att livet är fantastiskt som det är.

Jag kommer att fortsätta skriva och fotografera och göra de saker jag mår bra av. Jag försöker träffa människor som inspirerar mig, intervjua, lära och möta. Så därför:

Vi ses snart, kanske imorgon kanske om en månad, här eller på annan plats.
Tack för allt.

 

 

FH000025

Din tystnad är så djupgrå, så kolsvart är ditt mörker.
Dit når inga stjärnor fram, hur jag än försökt.

 

home is where home is where home is

b132

b123

b181

b172

Lovisa captured me in my double denim when she was visiting us in Stockholm. 

Sometimes the loneliness hits me, out of the blue. Sometime even in my bed next to Katarina. Around the people I really like. Even in the world’s biggest city, or maybe just simply because of that. Feeling whipped out of context, out of the safe surrounding. It is just the thing about having no one to care that extra, not having anyone who’s heart jumps an extra beat. You know what I mean I guess. Sometimes, that just hits me. Hits all of us I guess. The human need of clinging to a bigger picture, or to someone.