One Star Hotel – London

Igår åkte jag till London, mest med anledningen att besöka Converse One Star Hotel som över tre dagar håller till i Shoreditch. Hotellet leker med stjärnkonceptet och vill helt enkelt visa upp sig som det sämsta hotellet, med skränig musik, piratradio-sändningar, intervjuer, fester och så vidare.

One Star Hotel fokuserar också på 90-talet som en gyllene tid för subkultur, ungdomskultur och street wear.  Shoreditch har länge setts som en kreativ hub, och det var under 90-talet som Londons östra delar, med sina kulturella kids, sin rika klubbscen och de många musikstilar som tagit fart här placerades på kartan för just detta. Övergången från stökigt utkant till trendigt nav är en förändring flera storstäder vittnar om.


Nya ljusrosa One Stars, matchar givetvis inredningen perfekt.

Om det är något som finns på event som dessa är det fotografer. Jag passade dock ändå på att ta med mig dessa älsklingar: engångskamera (alltid) och min relativt nyinköpta Canon.

Dagens crew: Elina från tidningen Styleby, Johannes på Converse och Noel från Café.

Dagens inleddes med en paneldiskusion om subkulturer, stil och hur samhället i stort förändrats de senaste åren vad gäller street wear, musik och det ansvar som kommer med stort utrymme på sociala medier. Väldigt inspirerande att höra dessa personer samtala. Skillnaderna är stora då exempelvis Leo som är 15 inte kan föreställa sig en tid utan Instagram, Youtube och andra sociala medier, och Acyde som varit med långt innan High Snobiety kunde berätta om vilka kollektioner som släpps. Samtalets leddes av Megan Munro som numer jobbar på tidningen Dazed & Confused. Efter henne till höger; Leo Mandella, mer känd som Gully Guy Leo, rapparen ASAP Nast, designern Mimi Wade, Grace Ladoja som bland annat är manager och rådgivare åt Londonfenomentet Skepta och slutligen Acyde som varit med och grundat kollektivet No Vacancy Inn. 

Sedan skulle jag intervjua Yung Lean som behövde lämna hotellet i slutändan. Jag tog istället ett litet snack med New York-baserade Made Me.

Johannes i deras gula 90-tals dröm.


Tariq Devegas, mer känd som rapparen A$AP Nast, är en del av kollektivet A$AP Mob. De olika artisterna hade egna rum på hotellet, och hans rum var helt och håller inspirerat av 70-talet, vilket jag givetvis tyckte var helt fantastiskt. Han brukar oftast beskrivas som hip hop-världens mest moderiktiga rappare, vilket i panelsamtalet inte verkade vara något han personligen tog avstånd ifrån. Nåväl, med all rätt. Nedan ser ni en av bilderna på honom i Converse senaste kampanj. Det är inte en ful man.


Nu ska vi äta middag och tillbaka till One Star Hotel för öppningsfest. Mer bilder kommer när bilderna är framkallade.

VSCO

Jag fick en fin jacka av The Cords. En svart manchester har jag länge velat ha, tack och bock!
I bakgrunden skymtar ni mitt snart färdiga sovrum. Ombyggnation och vuxen-lajv.
Nu snart dit igen, det eviga beslutet i att välja vit färg. När man bara trodde att vitt bara var vitt, det har jag fått äta upp.

 

tack

nottinhill1hanna

Som ni har märkt har det varit tyst här ett tag. Det kom till en punkt när jag en kväll tittade på Katarina som la sig i sängen med en söndagsbilaga hitskickad från Sverige och en stress, en liten ångest av ett ytterligare uteblivet blogginlägg kom över mig. Som många gånger förut. Jag insåg att det kanske är dags att våga inse att jag inte längre gör tillräckligt med rum för denna. Denna blogg som jag varit så oerhört tacksam över. Den som följt mig sedan jag köpte mina första dr.martens och hade tandställning i åttan. Genom tonår, genom första kärleken, genom första krossat hjärta, första fylla, första tonårsgråten, genom fina förhållande dagar och de största tårar jag haft när det tog slut. Den som följt mig genom förändring av stil, från handen i håret till spela oberörd på bild för att det ser ballare ut. Den har lärt mig uttrycka mig, den har lärt mig formulera mina tankar, den har lärt mig kombinera text och bild, den har lärt mig tänka och skapa och framförallt har den lärt mig att planera, våga och att jag kan få vara stolt för den jag är.

Det har ni givit mig. Era ord är föralltid kvar hos mig, ni har bidragit till den jag blivit. För här är jag nu, antaligen delvis tack vare denna blogg som varit en stor del av vardagskvällar under 8 år av mitt liv. 8 av 22 år i livet, det är en rätt bra resa.

Och det här är inte ett avslut, men någon typ av tillsvidare-farväl. Det kanske dyker upp lite bilder här, lite texter när jag känner för det, men jag har insett att det nu för mig är dags att klippa navelsträngen på denna jag sett som en bebis, något som gjort mig till mig, delvis.

Jag tror att Tokyo. Med all sin färg och allt sitt liv gav mig tillräckligt ändå. Fyller mig. Tiden är för kort och för liten som den är ändå, varje dag. Det är just nu, i alla fall för nu, dags för mig att tillåta den att vara det och för mig själv att leva varje dag som den kommer. För även om detta har varit fantastiskt och har givit mig så mycket, har den ibland givit mig känsla av otillräcklighet. “Förlåt för uteblivet inlägg”, “mitt liv är just nu inte exotiskt eller roligt tillräckligt för att visas upp”, “hur ska jag orka under tentaperiod när dagar in och ut bara överlappar varandra”. Det finns ett feltänk där, delvis mitt, men delvis vår mediala värld. Den är fantastisk, till viss grad, och just nu för mig känner jag att livet är fantastiskt som det är.

Jag kommer att fortsätta skriva och fotografera och göra de saker jag mår bra av. Jag försöker träffa människor som inspirerar mig, intervjua, lära och möta. Så därför:

Vi ses snart, kanske imorgon kanske om en månad, här eller på annan plats.
Tack för allt.

 

 

Maya and Moon factory

IMG_2144

IMG_2140

IMG_2135

IMG_2132

Processed with VSCOcam with m5 preset

Last week I met up with the fantastic girl Maya whom I have met through instagram (@mayanoue). Isn’t that the best thing? Finding friends through internet, already knowing you have som certain things in common? Many big thumbs up for that! She took me to an area called Sengenjaja and also to the most adorable little restaurant there. Unfortunately I didn’t take any photos there, except for the one on Maya and the magazine she’s an editor for. We talked about the magazine, the insane working hours in Japan, what to do- and not to do when coming to Japan and also about the time when she went to Stockholm.

After we had finished our meal, and before she had to get back to work at 11 at night (!!!!), she took med for a coffee and lovely chocolate cake at a cafe called Moon Factory Coffee. It is probably one of the most beautiful cafes I have every seen, even though the pictures aren’t really justifying it.

Now I am ending this week of assignements and deadline, instead sleeping to get up and go to the five lakes around Mount Fuji tomorrow for a little weekend trip!