Det handlar om oss

Det här är historien om två som blivit två kära.
Jag pratar såklart om mig och Felix.

Lilla hjärtat och prinsen.

Historien om oss börjar juni på skolavslutningen i, ettan för min del, och tvåans för Felix. Ettorna och tvåorna hade skolavslutning tillsammans medan studenterna fick ha sin egen fruktansvärt peppade dagen efter oss. Jag skulle uppträda med mitt dåvarande band, Dromedar. Vi hade tidigare under terminen skrivit en låt som fick heta “klättervägg”. Jag var nervös, yngst på skolan, hade en prickig knytblus och en randig kjol.

Jag sjöng “Du har väl aldrig trott på kärleken egentligen, så vad fick dig att ändra dig? Var det kyssen från flickan med det blonda håret eller stämningen vid båtarna, du har alltid sagt att du inte behöver någon och att ditt liv är enmansshow, men om du var så stark som du sa varför föll du då förra vintern? Har jag inte alltid sagt till dig, att ensam är stark bara är trams? Tomma ord från människor som är riktiga ensamma. För ensam faller så lätt så lätt när det börjar bli halt, var det inte så jag sa till dig, så många gånger?”.

Jag var nervös, men det var bland det roligaste jag gjort. Jag minns det inte så klart egentligen, men minns efter att jag hört det i efterhand, att Felix kom fram med en vän till mig för att hälsa och säga att jag varit duktig. Felix sägs ha sagt, när han satt där i aulan, “den här tjejen vill jag bl tillsammans med”.

Sommarlovet gick och det var inget mer med det. Det var en väldigt bra sommar mestadels, med sina regn och moln och gråa dagar som alltid såklart, men bra. Jag upplevde festival för första gången och kände mig fri. Dagen innan första skoldagen i september möttes vi av en slump genom en gemensam vän vid busstationen. Blev presenterade för varandra på riktigt.

– Hanna, Felix. Felix, Hanna.

Sedan sågs vi i skolan såklart, var och varannan dag. Jag minns att du kramade mig i korridoren och att jag blev chockad. Vi har ju bara setts snabbt vid bussen. Du var alltid pratglad, du hade alltid roliga historier att berätta och du kom sent till dina lektioner för att prata med mig. Dagar gick och så även förloppet med allt vad det heter. Prata på internet, lära känna varandra lite lite lite mer hela tiden, börja ses, första gången vi lagade mat, var på fest, kysstes, sov över och hela den biten. Resan när, åtminstone jag var lite osäker och rädd och nervös. Du tycktes då så väldigt olik mig, vilket nu med facit i hand verkligen stämmer än idag, men det har visat sig att det ju inte spelar någon roll alls.

Sedan kom den dag då du skickade ett sms och sa åt mig att gå ut. Jag gick utanför mitt hus och strax kom du. Jag försökte säga något, men du la fingret som för att visa att jag skulle vara tyst. Sedan var du tyst en liten stund, tittade först ner, och sedan upp för att säga:
– Jag är kär i dig.
Sedan småsprang du iväg innan jag hann säga något mer. Jag tror att det var då jag började bli kär. Nu i efterhand har du berättat att du bara hoppades på att du hade hört vad jag sa, eftersom att du var så nervös att händerna darrade där på gatan utanför mitt hus.

Först kom nykärleken, pussarna vid skåpet i hemlighet innan andra visste och de larvigt gulliga smsen fram och tillbaka. Sedan den dagen när vi offentliggjorde det, när din kusiner frågade hur länge vi hade varit tillsammans och vi satte vårt datum för att vi ändå ville ha ett sådant. Sedan kom vår första sommar, sedan året utan dig i skolan och utan hand-i-hand i kafeterian, sedan våra resor, mitt år i London och din resa under samma tid, som både var svår och lärorik. Men, vi klarade det. Vi gjorde det, du och jag. Flera månader har gått sedan den dagen jag flyttade hem igen och vi har haft en underbar sommar och mycket enklare att ses.

Idag är det den sjätte december och vi har varit tillsammans i tre år. Det här är en kärlekshistoria som har fått växa fram, under tre hela år. Ettusennittiofem dagar för att vara mer specifik. Jag minns knappt min tid utan dig bredvid mig Felix. Jag minns knappt hur det är att inte prata med dig i princip varje dag, kunna säga allt det där som är så enkelt nu, allt det som är så naturligt bara för att du är en sådan naturlig del i mitt liv nu, i min familjs liv och för alla jag känner. Tack för allting. Allting vi lärt oss och gått igenom. Alla tårar som bränt och för skratten som värmer. Du är min trygghet och min fasta mark under fötterna. Du är bästast.

Från ditt lilla hjärta,
Jag älskar dig som sextio varv runt jorden, och som till månen och tillbaka.

felixhanna
felixhannabild
fl14

522440_10151162066848661_925491463_n

fr16

428558_10150919783693661_1362819619_n

534523_10151162067383661_1337965960_n

_MG_9426

_MG_9296

b3982c303e6111e3b19622000a1f9d89_7

skane5

Comments

  1. fanny darling

    har läst det här inlägget tre gånger nu. så otroligt fint och romantiskt och bra och jag önskar er all fortsatt lycka. (och så mysiga foton!) <3

  2. Caroline

    så fint!

  3. Frida Zetterberg

    Hanna, ni är så fina!! Blev så glad av att läsa detta! :)

  4. Linn

    Det här var det absolut finaste jag läst på väldigt, väldigt länge. Och den näst sista meningen i låten som du sjöng “Har jag inte alltid sagt till dig, att ensam är stark bara är trams? Tomma ord från människor som är riktiga ensamma.” brände verkligen fast i mig. Ni är så fantastiskt fina tillsammans alltså <3

    1. hanna

      Åh vad snäll du är! Jag tycker om den låten, fastän jag var rätt “liten” när jag skrev den! <3

  5. Annelie

    Så välskrivet och framför allt vackert. Ni är så fina ihop!

  6. Iris

    HANNA DON’T DO THIS TO ME. Såååå fint! tårarna ba rinner <333

  7. Alva

    så himla fin blogg!

  8. sara

    vad fint <3

  9. Agnes

    dör så fint <3

  10. elina

    gaahh va fint<3

  11. anna

    så himla fint!! <3

  12. frida

    men jag får spatt va fint!!!!

  13. Antonia

    Så himla fint<3

  14. Isabelle Pedersen

    Jättefint! <3

  15. Emilia

    Åh så fin historia, och så fint skrivet!

Leave a comment