gå från haklapp till tjänad hundralapp

uniforms3

uniforms2

uniforms1

En liten våg, ett litet brus av glädje sköljer över mig när jag ser barn. Barnahänder, små bebistår, ett barns stapplande steg. De vinglar hit och de vinglar dit. Balansen är opålitlig och fokuset ligger inte tillräckligt mycket på fötterna som går ett steg fram och sedan ett till. Fokuset ligger på gruset framför, på fåglarna som flyger förbi till höger, på mannen som tappar sin kulglass till vänster och överallt förutom fötterna. Efter skrubbsår och blåmärken och gråt i mammas famn kunde vi sedan lita på fötterna, på att det skulle bära, och på att vårt fokus kunde få ligga någon annanstans. Vi lärde oss att cykla och jag minns hur jag med plåster på knäna kunde ta de första tramptagen själv när pappa eller mamma  släppte träpinnen bak på bakethållaren. Stödhjulen var bort och det var jag själv som cyklade. Som att flyga.

Jag skulle vilja gå tillbaka till mitt femåriga jag, men med den medvetenhet jag har nu. Bara för att få uppleva den naivitet och omedvedvetenhet med vilka ett barns ögon ser världen. Där nästa vägkorsning är ett äventyr, där en ny säng att hoppa i är som ett helt nytt land. Där mammas och pappas famn kunde skydda mot allt det onda. Allt från myror till tjuvar och banditer och monster under sängen. Jag minns hur mamma och pappa fick sitta på varsin våning i vårt hus och titta på tv, bara för att mitt rum, efter att jag och lillebror min slutat dela, låg på undervåningen och hans på övervåningen. Vi kunde inte sova utan att tv-flimret och ljudet av nyhetsankarnas röster sipprade in genom dörrspringan. Bara av att veta att de var vakna gjorde mig trygg. Jag minns hur det kändes att hålla en hand i varsin av deras och sedan ta sats, slänga benen upp i luften, och för en sekund flyga mellan dem. Där inget ont kunde hända. Det är det bästa med barn. Hur de uppfattar världen som från ett litet litet titthål, där allt de känner till är tryggt och bra. Åtminstone är det så det borde vara. Där allting utanför titthålet är nytt och läskigt och stort och de sakta men säkert tvingas upptäcka även dessa bitar. Jag tycker om hur barn ofta är så mycket klokare än den visaste farbror. De har ännu inte lärt sig vad svartsjuka är, vad empati är, vad ironi är. Empatin finns liksom där naturligt och ärligheten som må vara brutal i vissa fall är så underbar när de berömmer varandra, säger att de ska vara tillsammans hela livet och när de ska trösta.

Jag önskar att alla barn fick ha en trygg uppväxt, med en mamma och en pappa att hålla i hand. Mellan vilka inget ont kan hända.

Så småning om blev vi alla äldre. Vi ville inte alltid hålla mammas och pappas hand, vi sa att mamma var pinsamm, vi sa något dumt till dem när vi inte fick som vi ville. Men de var tålmodiga. De visste att de måste igenom alla dessa faser, precis som vi måste igen de olika stadierna, att vara busig, tjurig, rädd och sedan försöka vara sådär väldigt självständig och välja kläder själv till skolan vilket ofta slutade i kaotiska kombinationer. Men vi behövde dem. Vi lärde oss och vi växte. Vi växte och insåg att all problem inte kan lösas av föräldrarnas famn. Vi lärde oss att vi måste fatta egna beslut och ta ansvar. Att vi måste bli lite vuxna som mamma och pappa. Jag minns hur jag brukade avundas dem, “jag vill också bli vuxen så att jag får sitta uppe och gå och lägga mig precis när jag vill”. Och visst är det en fördel att kunna styra över sådana saker, men med tiden har man lärt sig att det inte alltid är roligt att vara vuxen. Och även fast jag inte ser mig som vuxen än som börjar nog vuxenlivet nu lite mer på allvar. Nu har jag bott ensam i ett annat land under nio månader. Betalat räkningar och städat och tvättat och diskat och allt sådant som på vissa sätt har sin charm. Men det kändes aldrig riktigt som ett vuxenliv. Nu i september, då börjar jag studera. Fem år ska jag studera, på i studentlägenhet och äta nudlar och leva på inte mycket pengar alls. Fem år i uppsala och sedan resten av verkligheten och livet och vuxenlivet. Jag är förväntansfull och nervös och precis som ett barn ska jag utvidga mitt titthål ytterligare. Så länge vi minns det där titthålet och den världen som finns utanför och bär med oss att det alltid tror jag att man aldrig blir riktigt riktigt vuxen. Därför värmer det alltid till i mig när jag ser barn.

Comments

  1. Anna

    vad är det du ska plugga för något?

Leave a comment