tack

nottinhill1hanna

Som ni har märkt har det varit tyst här ett tag. Det kom till en punkt när jag en kväll tittade på Katarina som la sig i sängen med en söndagsbilaga hitskickad från Sverige och en stress, en liten ångest av ett ytterligare uteblivet blogginlägg kom över mig. Som många gånger förut. Jag insåg att det kanske är dags att våga inse att jag inte längre gör tillräckligt med rum för denna. Denna blogg som jag varit så oerhört tacksam över. Den som följt mig sedan jag köpte mina första dr.martens och hade tandställning i åttan. Genom tonår, genom första kärleken, genom första krossat hjärta, första fylla, första tonårsgråten, genom fina förhållande dagar och de största tårar jag haft när det tog slut. Den som följt mig genom förändring av stil, från handen i håret till spela oberörd på bild för att det ser ballare ut. Den har lärt mig uttrycka mig, den har lärt mig formulera mina tankar, den har lärt mig kombinera text och bild, den har lärt mig tänka och skapa och framförallt har den lärt mig att planera, våga och att jag kan få vara stolt för den jag är.

Det har ni givit mig. Era ord är föralltid kvar hos mig, ni har bidragit till den jag blivit. För här är jag nu, antaligen delvis tack vare denna blogg som varit en stor del av vardagskvällar under 8 år av mitt liv. 8 av 22 år i livet, det är en rätt bra resa.

Och det här är inte ett avslut, men någon typ av tillsvidare-farväl. Det kanske dyker upp lite bilder här, lite texter när jag känner för det, men jag har insett att det nu för mig är dags att klippa navelsträngen på denna jag sett som en bebis, något som gjort mig till mig, delvis.

Jag tror att Tokyo. Med all sin färg och allt sitt liv gav mig tillräckligt ändå. Fyller mig. Tiden är för kort och för liten som den är ändå, varje dag. Det är just nu, i alla fall för nu, dags för mig att tillåta den att vara det och för mig själv att leva varje dag som den kommer. För även om detta har varit fantastiskt och har givit mig så mycket, har den ibland givit mig känsla av otillräcklighet. “Förlåt för uteblivet inlägg”, “mitt liv är just nu inte exotiskt eller roligt tillräckligt för att visas upp”, “hur ska jag orka under tentaperiod när dagar in och ut bara överlappar varandra”. Det finns ett feltänk där, delvis mitt, men delvis vår mediala värld. Den är fantastisk, till viss grad, och just nu för mig känner jag att livet är fantastiskt som det är.

Jag kommer att fortsätta skriva och fotografera och göra de saker jag mår bra av. Jag försöker träffa människor som inspirerar mig, intervjua, lära och möta. Så därför:

Vi ses snart, kanske imorgon kanske om en månad, här eller på annan plats.
Tack för allt.

 

 

Comments

  1. hilde

  2. Karna

    Åh. Alltså minns när jag började läsa din blogg, hittade dig på lookbook tror jag? Det är nog 5 år sen nu, tänk att det gått så lång tid, guud. Du var typ min första bloggcrush och inspirerade mig så mycket, speciellt klädstilsmässigt. Låter typ lite halvstalkig nu men ville bara säga tack! <3

  3. frida

    <3

Leave a comment