När maj blir till juni

Eller – fragment som jag inte får ihop till en helhet, som jag inte får ihop till något annat än det här:

Jag drar slentrianmässigt in en låt i min maj-lista på Spotify, in i den som heter: and may came at last. Blir varse att min Spotify på flera olika plan tenderar bli en reflektion av min livstillvaro.

2017 inleddes med en väldigt uppstyrd spelliste-struktur, där listorna fick tydliga teman eller känslor kopplade till sig, och sattes ihop med omsorg. Ordningen på låtarna, beskrivningen, namnet på listan och omslagsbilden var alla alltid noggrant utformade. De var helt enkelt inte ämnade att spelas upp med shuffle. Och utan att lägga för mycket tonvikt vid om just det speglar årets inledning (kanske var det snarare en motvikt) så känns avsaknaden av ordning och linjäritet talande för maj.

Under månadens gång blev maj-listan allt mer ett hopplock av lite vad som helst, som jag lyssnat på och gillat. Det blev likväl en bra spellista, som jag gärna spelat. Liksom det blev en bra månad, som jag kommer minnas med blida ögon. Men också ett oerhört hopplock av känslor, väder och händelser. Som att någon spelade Mix Max med tillvaron (eller i alla fall *mina feelings*) i stort.

Maj. Månaden då snön föll och rhododendronen slog ut. Grenarna som till slut tyngdes mot marken, dignade under grönska och blomster likt juvelbeströdda fingrar.

Maj. Månaden då jag kunde börja gråta av vad som helst. Nyhetsrapporteringen från Manchester när jag läste nyheterna i tunnelbanan på väg till jobbet. Någons blogginlägg. En film om Trump som slumpats upp i Facebook-flödet. Tanken på min egen trötthet. Tanken på hur kär jag är (när det känns så starkt att orden liksom inte räcker till och kroppen ba: no worries, I have tears!!!).

Maj. Månaden då trädkronorna vecklade ut sig och förändrade vyn under Skanstullsbron. I år igen.

Maj. Månaden då vårdcentralsbesök och antibiotikakurer skramlade ihop mina utlägg till fribeloppsnivåer, då immunförsvaret tog en paus och kroppen begärde ledighet! D-vitamin! och vila!

”Men älskling, gråter du?”
Tårarna faller till slut så tätt att vätan tränger igenom hans mörkblå skjorta.
”De bara kom”, snörvlar jag, som om det vore en fullgod förklaring.

Ja. Det blev maj till sist, och nu, till och med juni. Strax kommer halva 2017 ha gått. I början av året gjorde jag en spellista som hette 4380 timmar. I början av året räknade jag tillvaron timme för timme och tänkte att: ett halvår, 4380 timmar, mindre än så kan jag inte ge det. Och nu, tiden som går och timmarna som sedan länge upphört att räknas. Allt större än jag hade kunnat föreställa mig. Mindre än livet kan jag inte ge det.

Jag har visst inte kommit ihåg att lägga till någon låt i listan sedan början av april.

Tänk att det gått mer än 4100 av dessa 4380. Tänk att tiden går, liksom det blir både vår och sommar, år efter år. Vinter efter vinter. Tänk att, tänk att.

Juni-morgon. Den grå himlen hänger tung utanför fönstret men de mörklila syrenerna, de jag pallade här om dagen nere på innergården, slänger sig viktlöst och ostyrigt över kanten på glasvasen. Klockan ringer tidigt, för tidigt för att vara en ledig dag, och jag släpper motvilligt hans varma, mjuka morgonkropp ur min famn. Slumrar in igen i de vita lakanen.

När jag vaknar igen bär trottoarerna spår av regn, men det är likväl juni, så mycket juni att det liksom vibrerar av det i luften, fyller lungorna. Juni, liksom på bristningsgränsen till allt.

Och nu sitter jag i mitt nystädade juni-kök och känner doften av syrén.

Snart har också juni gått.

Treviso & Venice in the rain

Det skall komma att regna resten av min Italien-visit, mer eller mindre. Vi vaknar upp till grå himmel i Treviso. Eller, Jonas vaknar upp med glitter överallt, glitter som han efter upprepade duschar, dammsugningar av håret och andra kreativa åtgärder fortfarande inte helt lyckas bli av med under resten av helgen. När vi på måndagen skiljs åt på flygplatsen (då jag ska hem och han till Dubai på jobb) så blänker han fortfarande till under lysrören i taket. Det är spår efter nattens festligheter med prosecco och limoncello och glitterburkar en masse hemma hos en tjej från Fabrica tillsammans med alla andra Fabricanter.

Mitt främsta dagen efter-symptom när jag vaknar är att jag är så himla hes, men det är mest på grund av att jag ägnat två timmar av vår middag kvällen innan åt att utan uppehåll prata, berätta och svara på frågor om han som jag är kär i. Höll på att tappa rösten. Men hallå, viktigt samtalsämne ju.

Hur som haver, vi promenerar genom stadskärnan i jakt på frukost och kryssar längs med trottoarerna för att undvika vattenpölar. Det blåser och är kallt och jag blir blöt om fötterna.

 

Men Treviso är likväl stillsamt och ståtligt och vi hittar ett färgglatt hak att intaga livsnödvändigt morgonkaffe och annan frukost på.

Vi ser oss omkring i staden, springer in och ut ur ett gäng butiker och så köper jag på mig lite presenter och ett fult, vinrött paraply (eftersom det nu regnar rejält och jag redan har slarvat bort det jag hade med mig ned). Det låter squish squish om mina sneakers när jag går och är så himla ruggigt.

På marknaden köper jag sen så mycket ost att jag behöver checka in min väska på hemresan. 1,5 kg av olika sorters parmesan. Har fortfarande kvar i kylen, himla dröm. Önskar dock jag köpt mer, fler sorter.

Sen tar vi tåget in till Venedig. Jag har aldrig varit där innan, men det är märkligt lugnt. Det är KALLT och jävligt men ändå så himla häftigt att se en stad som denna så oerhört stilla och fridfull. Inga horder av turister eller barn som vrålar efter glass i takt med att svetten rinner. Bara ett utspritt strössel av folk som i sakta mak väver fram genom gränderna, utforskar med försiktighet, tränger ihop sig på vinbarerna innanför immiga fönsterrutor.

 

Var blöt här. kall. Alltså: mina fötter så blöta att jag fått seriös russinhud innanför strumpor och skor vilket i sig genererade skavsår till den grad att det gjorde ont att gå. Förlåt för info kanske, men sjukt ju?

  
 

Efter amarone, prosecco och smårätter på olika osterior knallar vi genom stillsamma gränder iväg till tåget igen.

Sen på väg hem till Jonas från stationen i Treviso dyker vi in på ett av hans stammis-pizzahak och beställer Sgroppinos i baren. Alltså, typ livets cocktail? Prosecco, citronsorbet, vodka. Mhmm. Bestämde mig genast för att ha det som framtida go to-cocktail, även om det ska erkännas att den nog gör sig ännu bättre på en uteservering en varm sommardag än i det regnskadade tillstånd vi befann oss i. Men ändå.

Minns inte vad mer vi gjorde den kvällen. Gick hem, bytte till torra strumpor och åt smågodis, antagligen.

7 april


vi lämnar till slut kontoret,
(tillsammans)
kliver ut på rensopade trottoarer
kliver ut i en tillsynes kvittrande vårkväll i april,
som olikt andra vårkvällar i april,
präglas av inslag oförenliga med
stadsbilden så som vi vanligtvis känner den:

människor som vallfärdar över skeppsbron
och poliser i anonyma, mörktonade skåpbilar som
med vapen riktade ut genom nedvevade fönsterrutor
accelererar nedför slottsbacken,
klipper kurvan,
och försvinner bortåt kungsträdgården
(alla stannar upp).

militär som patrullerar i gamla stan och
fågelsång som drunknar
i en ljudbild av helikoptrar och sirener,

kvällssolen
som seglar nedåt på horisonten
och bländar de tusentals i götgatsbacken,
till fots på väg hem.

ett stockholm i tumult,
men också:
ett stockholm som öppnar sina dörrar
bryr sig, tar hand om, ser efter

erbjuder promenadsällskap, trygga platser, skjuts,

laddare, wi-fi och något att äta

ett stockholm
älskade stockholm
som mitt i allt
uppfylls av välvilja och medmänsklighet

och så nu, måndag
tunnelbanorna går igen och
avspärrningarna är bortplockade
(poliserna kvar)
vid frukosten på jobbet talas det främst
om människors godhet, omsorg

kanske är det som f säger,
att människor år 2017 vid så många olika tillfällen
tvingats reflektera över vad som är viktigt
vilken typ av människa man vill vara
hur man vill agera när det händer en själv
vad man vill värdera
kanske har svaret funnits nära till hands
vilat i det undermedvetna
kanske blev svaret det vi nu sett:
öppna famnar och utsträckta händer,

nu
jag tänker på bodil malmstens ord
världen kan bara fortsätta
som om någonting hänt

på lunchen går vi bort till sergels torg
lägger en blomma
samlas i en tyst minut
och sedan

fortsätter vi som om någonting hänt

Fabrica, Treviso, Italy

I början av februari var jag ju och hälsade på Jonas i Italien. Han bor i Treviso under lite drygt ett år för att vara på Fabrica research centre. Det är en smula luddigt exakt vad Fabrica är (också enligt de som är där). Men det liknas kanske bäst vid ett konstnärsresidens, om än kanske något mer kommersiellt orienterat. Unga kreatörer inom olika discipliner ansöker och kan beviljas stipendium för att bo och verka där under ett år och under tiden ägna sig åt att utforska och utvecklas inom sitt område. Och, ofta parallellt jobba på mer kommersiella projekt, ibland i Fabricas regi och ibland på eget initiativ och i olika konstellationer med andra som är där. Jonas är där som interaktionsdesigner för att utveckla sin kunskap inom machine learning, bland annat. Det hela har grundats, finansieras och ägs av någon Benetton, alltså som i United Colors of Benetton-Benetton, vilket ju har sitt ursprung just i Treviso.

Skrev såhär hem till Sverige när jag landat:

Flygresan har gått smidigt. Sitter nu på tåget mellan Venezia-Mestre och Treviso Centrale. Det var grått när vi landade och prognoserna har spått regn hela helgen, men just nu är det i alla fall både molnfritt och solen så stark att vintertrötta Sverige-ögon nästan försätts i chock.

Efter att jag landat åkte jag direkt till Fabrica, som ligger ytterligare en bit utanför Treviso. Navigerade otydlig Italiensk kollektivtrafik; lokaliserade rätt perronger och tåg och höll sedan hårt i den gula stången på bussen som kastade sig med sin existens som insats runt varje landsvägskrök. Jonas mötte mig i glimrande eftermiddagssol på en liten gropig, asfalterad väg mellan leriga februari-fält och så skyndade vi in i en föreläsningssal, eftersom de var mitt uppe i antagningspresentationer. När man ansöker så är man först där på två veckors trial och sedan håller man en presentation för alla i slutet av de två veckorna. Jag hann dyka in och se två presentationer – sjukt spännande.

När dessa var klara låg dimman tung i den italienska skymningen och vi skyndade ut för att Jonas skulle hinna visa mig runt innan det blev för mörkt. Och byggnaden sen, arkitekturen! En 1600-talsvilla mitt ute i ingenstans som restaurerats och sedan byggts ut med hjälp av japanska arkitekten Tadao Ando (← googla på tadao ando architecture  vettja, finns så himla mycket häftigt). Älskar kontrasten mellan det gamla klassiska, traditionellt italienska och det nya, hårda i kantig betong. Och så pelarna som går genom alla våningar, också inomhus. Vinklarna, formerna.


Vi köpte kaffe ur en automat och snirklade oss runt i alla korridorer, rum och vrår. Upp på vinden. Överallt travades kreativa projekt och konst och installationer på hög.



Fick en del kommentarer kring hur himla lika vi såg ut. Dock kanske allra mest så när vi smög in i den där föreläsningssalen och slog oss ned längst fram, och alla andra såg två svartklädda personer med brunlockiga bakhuvuden. För det var nog framförallt det.

Magiskt, visst?