Livstecken

Utkast efter utkast,
fragment som aldrig blir en helhet.

Längtan efter orden
(efter er).

Som en dans på lego
skrev jag på min ordtavla.
Men egentligen var det rätt elakt mot 2017.

2017
året där allt blev nytt, livet något annat (en del av det svårt).
Men det mesta oavsett, egentligen, helt självklart.

I slutändan:
2017, ett pågående äventyr,
för störst av allt är väl kärleken och
tillsammans
är ju allt det där legot något som går att bygga med.

.

Hur börjar man igen efter en lång tystnad? Det är alltid lika svårt, lika onaturligt.
Att pränta ned orden. Skriva. Dokumentera, publicera.

Börjar man igen? Hur?

När maj blir till juni

Eller – fragment som jag inte får ihop till en helhet, som jag inte får ihop till något annat än det här:

Jag drar slentrianmässigt in en låt i min maj-lista på Spotify, in i den som heter: and may came at last. Blir varse att min Spotify på flera olika plan tenderar bli en reflektion av min livstillvaro.

2017 inleddes med en väldigt uppstyrd spelliste-struktur, där listorna fick tydliga teman eller känslor kopplade till sig, och sattes ihop med omsorg. Ordningen på låtarna, beskrivningen, namnet på listan och omslagsbilden var alla alltid noggrant utformade. De var helt enkelt inte ämnade att spelas upp med shuffle. Och utan att lägga för mycket tonvikt vid om just det speglar årets inledning (kanske var det snarare en motvikt) så känns avsaknaden av ordning och linjäritet talande för maj.

Under månadens gång blev maj-listan allt mer ett hopplock av lite vad som helst, som jag lyssnat på och gillat. Det blev likväl en bra spellista, som jag gärna spelat. Liksom det blev en bra månad, som jag kommer minnas med blida ögon. Men också ett oerhört hopplock av känslor, väder och händelser. Som att någon spelade Mix Max med tillvaron (eller i alla fall *mina feelings*) i stort.

Maj. Månaden då snön föll och rhododendronen slog ut. Grenarna som till slut tyngdes mot marken, dignade under grönska och blomster likt juvelbeströdda fingrar.

Maj. Månaden då jag kunde börja gråta av vad som helst. Nyhetsrapporteringen från Manchester när jag läste nyheterna i tunnelbanan på väg till jobbet. Någons blogginlägg. En film om Trump som slumpats upp i Facebook-flödet. Tanken på min egen trötthet. Tanken på hur kär jag är (när det känns så starkt att orden liksom inte räcker till och kroppen ba: no worries, I have tears!!!).

Maj. Månaden då trädkronorna vecklade ut sig och förändrade vyn under Skanstullsbron. I år igen.

Maj. Månaden då vårdcentralsbesök och antibiotikakurer skramlade ihop mina utlägg till fribeloppsnivåer, då immunförsvaret tog en paus och kroppen begärde ledighet! D-vitamin! och vila!

”Men älskling, gråter du?”
Tårarna faller till slut så tätt att vätan tränger igenom hans mörkblå skjorta.
”De bara kom”, snörvlar jag, som om det vore en fullgod förklaring.

Ja. Det blev maj till sist, och nu, till och med juni. Strax kommer halva 2017 ha gått. I början av året gjorde jag en spellista som hette 4380 timmar. I början av året räknade jag tillvaron timme för timme och tänkte att: ett halvår, 4380 timmar, mindre än så kan jag inte ge det. Och nu, tiden som går och timmarna som sedan länge upphört att räknas. Allt större än jag hade kunnat föreställa mig. Mindre än livet kan jag inte ge det.

Jag har visst inte kommit ihåg att lägga till någon låt i listan sedan början av april.

Tänk att det gått mer än 4100 av dessa 4380. Tänk att tiden går, liksom det blir både vår och sommar, år efter år. Vinter efter vinter. Tänk att, tänk att.

Juni-morgon. Den grå himlen hänger tung utanför fönstret men de mörklila syrenerna, de jag pallade här om dagen nere på innergården, slänger sig viktlöst och ostyrigt över kanten på glasvasen. Klockan ringer tidigt, för tidigt för att vara en ledig dag, och jag släpper motvilligt hans varma, mjuka morgonkropp ur min famn. Slumrar in igen i de vita lakanen.

När jag vaknar igen bär trottoarerna spår av regn, men det är likväl juni, så mycket juni att det liksom vibrerar av det i luften, fyller lungorna. Juni, liksom på bristningsgränsen till allt.

Och nu sitter jag i mitt nystädade juni-kök och känner doften av syrén.

Snart har också juni gått.

Treviso & Venice in the rain

Det skall komma att regna resten av min Italien-visit, mer eller mindre. Vi vaknar upp till grå himmel i Treviso. Eller, Jonas vaknar upp med glitter överallt, glitter som han efter upprepade duschar, dammsugningar av håret och andra kreativa åtgärder fortfarande inte helt lyckas bli av med under resten av helgen. När vi på måndagen skiljs åt på flygplatsen (då jag ska hem och han till Dubai på jobb) så blänker han fortfarande till under lysrören i taket. Det är spår efter nattens festligheter med prosecco och limoncello och glitterburkar en masse hemma hos en tjej från Fabrica tillsammans med alla andra Fabricanter.

Mitt främsta dagen efter-symptom när jag vaknar är att jag är så himla hes, men det är mest på grund av att jag ägnat två timmar av vår middag kvällen innan åt att utan uppehåll prata, berätta och svara på frågor om han som jag är kär i. Höll på att tappa rösten. Men hallå, viktigt samtalsämne ju.

Hur som haver, vi promenerar genom stadskärnan i jakt på frukost och kryssar längs med trottoarerna för att undvika vattenpölar. Det blåser och är kallt och jag blir blöt om fötterna.

 

Men Treviso är likväl stillsamt och ståtligt och vi hittar ett färgglatt hak att intaga livsnödvändigt morgonkaffe och annan frukost på.

Vi ser oss omkring i staden, springer in och ut ur ett gäng butiker och så köper jag på mig lite presenter och ett fult, vinrött paraply (eftersom det nu regnar rejält och jag redan har slarvat bort det jag hade med mig ned). Det låter squish squish om mina sneakers när jag går och är så himla ruggigt.

På marknaden köper jag sen så mycket ost att jag behöver checka in min väska på hemresan. 1,5 kg av olika sorters parmesan. Har fortfarande kvar i kylen, himla dröm. Önskar dock jag köpt mer, fler sorter.

Sen tar vi tåget in till Venedig. Jag har aldrig varit där innan, men det är märkligt lugnt. Det är KALLT och jävligt men ändå så himla häftigt att se en stad som denna så oerhört stilla och fridfull. Inga horder av turister eller barn som vrålar efter glass i takt med att svetten rinner. Bara ett utspritt strössel av folk som i sakta mak väver fram genom gränderna, utforskar med försiktighet, tränger ihop sig på vinbarerna innanför immiga fönsterrutor.

 

Var blöt här. kall. Alltså: mina fötter så blöta att jag fått seriös russinhud innanför strumpor och skor vilket i sig genererade skavsår till den grad att det gjorde ont att gå. Förlåt för info kanske, men sjukt ju?

  
 

Efter amarone, prosecco och smårätter på olika osterior knallar vi genom stillsamma gränder iväg till tåget igen.

Sen på väg hem till Jonas från stationen i Treviso dyker vi in på ett av hans stammis-pizzahak och beställer Sgroppinos i baren. Alltså, typ livets cocktail? Prosecco, citronsorbet, vodka. Mhmm. Bestämde mig genast för att ha det som framtida go to-cocktail, även om det ska erkännas att den nog gör sig ännu bättre på en uteservering en varm sommardag än i det regnskadade tillstånd vi befann oss i. Men ändå.

Minns inte vad mer vi gjorde den kvällen. Gick hem, bytte till torra strumpor och åt smågodis, antagligen.