In transit

 

3 februari 2017

Molnen som en bomullsfilt nedanför; altocumulus tätt som snödrivor en solig vinterdag. En vy utan bäst före-datum, en vy som aldrig upphör att förundra.

Att flyga, att resa själv, det är för mig något väldigt vilsamt. Från morgonkaffet på Arlanda Express till min inövade effektivitet i säkerhetskontrollen och så det obligatoriska besöket på Pocket Shop innan jag går till gaten. Och luften på 11000 meters höjd må vara torr och sticker kanske lite i trötta vinterögon, men den är samtidigt så lätt att andas, den ingjuter något friskt i lungorna. Och sedan, flera timmar av tillåten icke-handling, bara jag och musiken i hörlurarna, blaskigt flygplanskaffe och ingenmanslandet utanför fönstret.

Att vara i transit är min bästa tillflykt, en frizon. Bortkopplad, i tillsynes stillastående väntan, men ändå i en framåtrörelse, ett tillstånd av att vara på väg. Jag kan sitta länge och bara titta ut genom fönstret, utan att vara i närheten av att tröttna. Blunda, slumra, fastna i mina egna tankar utan att snubbla.

I skrivande stund är jag högt ovanför marken ombord ett Swiss Air-plan, någonstans mellan Stockholm och Zürich. Från Zürich kommer jag sedan fortsätta till Venedig och sedan med buss till Treviso, där jag ska ägna några dagar åt att äta pasta, dricka prosecco, strosa på kalla italienska trottoarer och hänga med Jonas, som bor där ett tag.

Paus från allt. Det blir fint,

 

2017

Tystnaden,
när snön faller över Stockholms gator.

Jag inser att jag längtat, längtat efter att allt grått ska skylas under ett fruset bomullslager. Snön faller, jag faller, turbulent, stilla, både och, om vartannat. Jag njuter av vitklädda trädgrenar, av att i gryningsljus pulsa över torget till tunnelbanan. Hur snön liksom svalt allt.

Tillvaron krymps ned till veckoform, dagsform, timform. Någonstans finns ett lugn, en övertygelse. Men också; tid går så långsamt när den behövs hanteras en timme i taget. Men de bra timmarna, likt snön, sväljer i slutänden alla de andra.

Vi turas om att orka. Tid passerar.

Jag hänger upp lampor, monterar upp bokhyllan, diskar, skruvar ihop en pall, sågar gardinstänger, borrar snett, lyssnar på The XX nya. Sysselsätter timmarna. Har vänner över på middag och vin i min nya lägenhet, var och varannan kväll. Börjar jobba efter en julledighet långt från verkligheten.

Det blir januaris första måndag och jag bokar en resa till Jonas i Italien i början av februari, helgen innan jag fyller tjugosex. Jag frågar vad jag behöver, hans svar är att jag behöver en flygbiljett och en relativt liten prosecco-budget. Det blir en födelsedagspresent till mig själv, en hållpunkt, något som bryter upp tiden. Eller, kanske, snarare något som binder ihop timmarna.

Gott nytt år på er. Jag tror det kan bli något bra av 2017. Vad hoppas ni på?

Decemberkollo, en kärleksförklaring

December. Jag vet inte om du var årets varmaste, mjukaste månad, eller årets kallaste, hårdaste. Kanske är det först när våren börjar tränga sig igenom, om några månader, som jag kommer att kunna avgöra. En av årets mest händelserika månader, i alla fall. Det står klart.

Men låt mig backa lite. Till sista helgen i november, då jag flyttade in hos Julia. Julia, vårt Decemberkollo, min bomullsmjuka landning i vintertider. Jag och minst arton växter flyttade in i glappet mellan utflytt och tillträde till ny lägenhet. Sedan blinkade vi två gånger och december rusade iväg, och helt plötsligt blev det jul. Nu är jag i Norrköping och nästa gång jag återvänder till Stockholm är det för att flytta in allt jag äger i min nya, alldeles egna lägenhet.

Låt mig berätta om Decemberkollo.

När man är på Decemberkollo kramas man mycket. Man får minst två kramar om dagen, det är livsviktigt. Varje morgon innan förste person går hemifrån för att bege sig till jobbet så kramas man hejdå i hallen. Och varje kväll innan man går och lägger sig.

Och sen ibland när man sitter bredvid varandra i soffan eller står bredvid varandra vid köksbänken och grejar i ordlös synkronisering. Då kan det uppstå ett akut behov av spontankram.

Och så när hon vet att jag är ledsen, när måndagen eskalerandes gått åt helvete. Jag är hemma först och när Julia kommer hem möter jag henne i hallen. Jag säger:

– Om du undrar varför det är riven blomkål i duschen så är det för att jag dessutom spillt överallt och jag borstade av min kjol där inne. Det är också därför dammsugaren står mitt på golvet.

Sen behöver jag bara stå där, så slår hon armarna om mig och håller kvar länge.

På Decemberkollo är matchande kläder också vanligt förekommande, om än sällan med flit. När Julia bodde hos mig i London för fem år sedan, och packade upp sin väska, insåg vi att vi ägde flera likadana plagg trots att vi inte sett varandras garderober eller bott i samma land på nästan två år. Och så nu, 2016. Redan första kvällen möts vi i hallen iförda likadana pyjamasar. Och så blir det måndagsmorgon och vi kommer ut i hallen med likadana kjolar på oss. Den svarta tröjan med guldig blixtlås bak, den från & Other Stories: jag har min på måndagen, hon har sin på onsdagen. Det gör mig inte ett dugg. Jag tycker om det.

På väg ut genom dörren, till tunnelbanan. Julia ropar:
– Har du med dig matlådan nu?
– NEJ just ja.
Och så får jag rusa in i köket och hämta den. Morgon efter morgon.

Det är också vanligt förekommande att vi ligger hopskrynklade i varsin ände av soffan. Julia börjar nynna. Jag nynnar med. En liten wail. Jag kompletterar med en liten fanfar, lite du-du-dum-dum-du-dum. Vi gör konstiga ljud i omgångar, ibland brister vi ut i skratt men oftast pågår det en liten stund och när vi slutar återgår vi till att gäspandes scrolla i något flöde. Som om det inte var konstigt och som om vi inte är konstiga eftersom vi är precis lika konstiga.

Det är ibland redundant att dra skämt. För vi drar så ofta samma skämt. Samtidigt. Och, december, vad du nu än var, så har jag skrattat så oerhört mycket. Genom nästan allt. Jag har levt levt levt känt känt känt skrattat skrattat skrattat.

Vi tillbringar en helg med att plöja de första två säsongerna av Skam. Under varsitt täcke, i soffan, bitandes på naglarna. Jag tittar med handflatorna tryckta mot mina tinningar, fingrarna med jämna mellanrum som solfjädrar framför ögonen. På kvällen, när vi knappt rört på oss ur fläcken på hela dagen, känns det ändå som om vi sprungit ett maraton. Ett emotionellt sådant, om inte annat. Sedan förbjuder vi oss själva från att påbörja säsong tre just det dygnet, eftersom vi då antagligen inte kommer sova något innan det blir måndag, pga har uppenbarligen noll gemensam självbehärskning.

En torsdagskväll. Lägenheten är tom när jag kommer hem, trots att det är på väg att bli fredag. Jag hinner sätta på mig pyjamas, tvätta ansiktet, borsta tänderna och krypa ned i sängen innan jag hör nyckeln sättas i låset. Strax kikar Julia fram runt hörnet. Tassar in och sätter sig på soffans armstöd, intill min säng, liksom trillar ned in i en kram. Fnissar.

– Hej, jag hoppades att du skulle vara vaken.

Hon har låtsassnö i håret och på axlarna och i ögonfransarna och så fnissar hon lite till. Skakar av sig jackan på golvet, sätter sig till rätta på soffkanten, tar av sig baskern. Och jag tänker att jag tycker så mycket om henne.

Sedan berättar vi ikapp vad som hänt under dagen. Vi har ju faktiskt inte setts sedan imorse. Klockan blir 00.44.

December. Källare med ballonger i neon, korv med bröd-middagar, 05-klubbar, snöiga gator, dans och dyra gin & tonics. Oliver innan maten. Terapivin.

Och så den andra änden av december-skalan.

– Du får börja. Jag vet inte vad jag ska säga.

Så hon börjar. Och sedan tar jag vid. Vi utbyter händelseförlopp och det är lite som att linda in taggtråden i bomull, vira in sköra själar i bubbelplast. Livet rispar strax inte fullt så hårt i vår bleka vinterhud. Vi begraver oss i Julias säng, gömmer oss under täcket tills syret tar slut och sparkar hårt med benen i frustration.

Äter smågodis och dricker julmust, låter det vara vår middag. Inga vuxenpoäng i sikte, eller så är det precis just vad det är, det egna beslutet att strunta i allt våra föräldrar lärt oss.

Efter ett par timmar faller vi in i tystnad. Jag sätter mig på hennes sovrumsgolv och slår in julklappar och hon sitter på sängen och grejar på datorn. Vi tar pulsen på nytt och konstaterar att den närmar sig normalläge.

Och sen. När man inte sovit på två dygn. När man känner sig som en levande död och inte vet hur man ska ta sig igenom dagen. Då skriver man till Julia och hon svarar genast med det man behöver höra för överlevnad. Och jag vet att det kommer gå, och dagen går, och det går utan att man förstör något. Och när det närmar sig det tredje dygnet skickar hon spellistor att lyssna till på låg volym, och instruktioner om att ringa henne om det behövs.

Och jag somnar till slut, för jag överlever december när det är med henne.

Tre höjdpunkter från den tjugoandra oktober (Japan: den tredje berättelsen)

“Jag har ju inte ens kommit fram till Tokyo i din reserapportering,” inflikar Julia, och det är ju sant. Det är ju nämligen först den tredje dagen, en lördag, då hon ansluter till vårt lilla crew. Hon trillar in i efterdyningarna av en sömnlös Tokyo-natt, anländer till en slumrande lägenhet med igendragna gardiner. Men vi lyckas rycka upp oss rätt bra. Vi är ju faktiskt i Tokyo.

Dagen kommer att bestå av framförallt följande tre nämnvärda aktiviteter (varav två mat, ja det är aktiviteter):

  1. Ramen
  2. Shimo-kitazawa
  3. Lyxsushi i Yokohama

Karin Wåhlberg -1
Karin Wåhlberg -2
Karin Wåhlberg -3
Karin Wåhlberg -5
Karin Wåhlberg -6
Karin Wåhlberg -7

1. Ramen. 

Vi har som ni kanske redan förstått alltså sovit igenom det som genuint skulle kunna benämnas frukosttid. Eller, om vi kanske fortfarande var vakna när frukosttid inträffade, och somnade sen. Nåväl. Vi är i alla fall hungriga. Så vi börjar promenera och stannar på måfå till vid ett ramenhak med inplastad uteservering. Beställer mat i en automat med säkert hundra olika knappar. Lyckas välja något som verkar rimligt genom bilder och främmande tecken, lyckas stoppa i rätt kombination av mynt. Får ut en liten beställningslapp som vi lämnar till personalen och slår oss sedan ned vid ett bord utomhus.

H-e-r-r-e-g-u-d-m-a-t-e-n! Med haklappar om halsen sörplar vi storögt i oss varma, kryddiga ramensoppor med tjocka udonnudlar i. Vill i skrivande stund nästan börja gråta för att dessa fantastiska japanska ramen-ställen, där till och med billig automat-betald ramen smakar som en dröm, är så långt från mig. Det smakar i alla fall gudomligt och ger oss bästa tänkbara start på dagen.

Karin Wåhlberg -8
Karin Wåhlberg -10
Karin Wåhlberg -11
 
Karin Wåhlberg -14
Karin Wåhlberg -15

2. Shimo-kitazawa

Målet med vår promenad är Shimo-kitazawa. Det ligger ungefär en timmes gång från Daikan-yama, där vi bor. Vi strosar oskyndat: pratar, betraktar, förundras och nynnar (på Natasha Bedingfields Unwritten, som Julia av någon anledning utropat till vårt senaste dygns theme song). På vägen passerar vi alla möjliga olika typer av vyer. Små kompakta bostadsområden, skolor, parker, flådigare hus, restauranger. Många stillsamma gator. Växtlighet som börjar anta en höstligt gnistrande rubinröd nyans.

Väl framme rotar vi omkring i små vintagebutiker och antikvitetsaffärer tills det mörknar och vi måste dricka kaffe. Vi slår oss ned på ett Darwin-inspirerat kafé och sitter på rad vid ett fönsterbord mellan biologiböcker, stenar, en uppstoppad zebra (?) och förstoringsglas. Såsiga huvuden vaknar sakteligen till liv efter en liten koffeindipp. Sedan upptäcker vi plötsligt att vi har bråttom.

Karin Wåhlberg -16
Karin Wåhlberg -17
Karin Wåhlberg -18
Karin Wåhlberg -19
Karin Wåhlberg -20
Karin Wåhlberg -21
Karin Wåhlberg -22
Karin Wåhlberg -23
Karin Wåhlberg -24
Karin Wåhlberg -25
Karin Wåhlberg -26
Karin Wåhlberg -27

Så vi skyndar till tunnelbanan…

Karin Wåhlberg -29

3. Lyxsushi i Yokohama

Punkt tre är ju nämligen att vi har bord på ett sushiställe i Yokohama. Yokohama är den näst största staden i Japan sett till antal invånare, och angränsar till Tokyo. Anna har nämligen en kollega, Yui, som kommer från Tokyo, och det hela började med att vi bad henne om tips på ett lite finare sushiställe. Hon tipsade då om detta, som ägs av hennes barndomsväns pappa.

Strax hade vi råkat engagera hela Yuis familj i vår middag. Hennes mamma ringde och bokade bord åt oss. Sedan erbjöd sig hennes pappa att möta upp och följa med oss, då de som ägde sushistället inte kände sig helt bekväma med att vara tvungna att kommunicera på engelska. Det tackade vi såklart ja till!

Nåväl, till sushin. På riktigt visste jag inte att fisk kunde smaka som det gjorde här? Räkan som jag alltid brukar välja bort när jag äter sushi i Sverige var här mjuk och len och smälte i munnen. Den var liksom krämig, så färsk var den. Vi åt också helt magisk tonfisk. Och en del spexiga lite läskiga grejer, som till exempel sjöborre?! Och så drack vi sake och miso och fick komplimanger för att vi var duktiga på att äta med pinnar men blev fnissade åt när vi råkade hälla upp alldeles för mycket soja. Så visade de oss pedagogiskt hur mycket man ska ha och hur det är meningen att man ska doppa i den.

Halvvägs igenom vår måltid hade de flesta andra gäster hunnit gå, bara stammisen Bruce var kvar utöver vårt sällskap. Jag minns inte riktigt hur vi halkade in på ämnet, men det framgick i alla fall efter ett tag att ägaren var oerhört förtjust i Eric Clapton. Snart hade gitarrer plockats ned från väggen. Bruce började spela olika Beatles-låtar för oss och vi sjöng med, hest och glatt och nog lite falskt men hjärtligt. Sedan tog kocken vid och spelade Eric Claptons Layla för oss.

Ibland upptäcker man sig vara i situationer där allt känns filmiskt, och man kommer nästan på sig själv med att betrakta sin egen tillvaro lite från håll. Ser sitt eget nu som en scen ur en film. Vet att man lever, mår bra, inte har något att anmärka på. Komplett med soundtrack. Lite så känns den när man sitter med tre av sina bästa vänner på ett sushiställe i Japan, med eoner av tid kvar till hemfärd och kocken som spelar gitarr för en och allt som hör vardag till är så oerhört långt borta och man är nästan lite avundsjuk på sig själv å sitt framtida, hemresta jags vägnar trots att man ju är där.

Karin Wåhlberg -31
Karin Wåhlberg -32
Karin Wåhlberg -33
Karin Wåhlberg -34
 
Karin Wåhlberg -36
Karin Wåhlberg -37
Karin Wåhlberg -38
Karin Wåhlberg -39
Karin Wåhlberg -42
Karin Wåhlberg -43
Karin Wåhlberg -44

Hej från 4 suddisar! Inte resans främsta bild men den gör mig så glad så glad.

Karin Wåhlberg -46
Karin Wåhlberg -47

 

Yuis pappa gav oss en massa tips inför vår stundande resa till Hakone och tips på saker att göra under veckan som var kvar i Tokyo. Tänkte skriva: Sen tog vi tåget hem och sov, men kom sedan ihåg att det inte är sant. I ärlighetens namn åkte vi en fet omväg till Shinjuku station för att fixa tågbiljetterna till Hakone men så var automaten ur funktion och biljettkontoret stängt för dagen och alla var trötta och lite irri och när vi skulle hem från Shinjuku tog vi först tunnelbanan åt fel håll och allt tog SÅ LÅNG TID. Men vi höll ömtåligt sams och SEDAN lyckades vi hinna med sista tunnelbanan, åt rätt håll, och åkte hem och sov.