Treviso & Venice in the rain

Det skall komma att regna resten av min Italien-visit, mer eller mindre. Vi vaknar upp till grå himmel i Treviso. Eller, Jonas vaknar upp med glitter överallt, glitter som han efter upprepade duschar, dammsugningar av håret och andra kreativa åtgärder fortfarande inte helt lyckas bli av med under resten av helgen. När vi på måndagen skiljs åt på flygplatsen (då jag ska hem och han till Dubai på jobb) så blänker han fortfarande till under lysrören i taket. Det är spår efter nattens festligheter med prosecco och limoncello och glitterburkar en masse hemma hos en tjej från Fabrica tillsammans med alla andra Fabricanter.

Mitt främsta dagen efter-symptom när jag vaknar är att jag är så himla hes, men det är mest på grund av att jag ägnat två timmar av vår middag kvällen innan åt att utan uppehåll prata, berätta och svara på frågor om han som jag är kär i. Höll på att tappa rösten. Men hallå, viktigt samtalsämne ju.

Hur som haver, vi promenerar genom stadskärnan i jakt på frukost och kryssar längs med trottoarerna för att undvika vattenpölar. Det blåser och är kallt och jag blir blöt om fötterna.

 

Men Treviso är likväl stillsamt och ståtligt och vi hittar ett färgglatt hak att intaga livsnödvändigt morgonkaffe och annan frukost på.

Vi ser oss omkring i staden, springer in och ut ur ett gäng butiker och så köper jag på mig lite presenter och ett fult, vinrött paraply (eftersom det nu regnar rejält och jag redan har slarvat bort det jag hade med mig ned). Det låter squish squish om mina sneakers när jag går och är så himla ruggigt.

På marknaden köper jag sen så mycket ost att jag behöver checka in min väska på hemresan. 1,5 kg av olika sorters parmesan. Har fortfarande kvar i kylen, himla dröm. Önskar dock jag köpt mer, fler sorter.

Sen tar vi tåget in till Venedig. Jag har aldrig varit där innan, men det är märkligt lugnt. Det är KALLT och jävligt men ändå så himla häftigt att se en stad som denna så oerhört stilla och fridfull. Inga horder av turister eller barn som vrålar efter glass i takt med att svetten rinner. Bara ett utspritt strössel av folk som i sakta mak väver fram genom gränderna, utforskar med försiktighet, tränger ihop sig på vinbarerna innanför immiga fönsterrutor.

 

Var blöt här. kall. Alltså: mina fötter så blöta att jag fått seriös russinhud innanför strumpor och skor vilket i sig genererade skavsår till den grad att det gjorde ont att gå. Förlåt för info kanske, men sjukt ju?

  
 

Efter amarone, prosecco och smårätter på olika osterior knallar vi genom stillsamma gränder iväg till tåget igen.

Sen på väg hem till Jonas från stationen i Treviso dyker vi in på ett av hans stammis-pizzahak och beställer Sgroppinos i baren. Alltså, typ livets cocktail? Prosecco, citronsorbet, vodka. Mhmm. Bestämde mig genast för att ha det som framtida go to-cocktail, även om det ska erkännas att den nog gör sig ännu bättre på en uteservering en varm sommardag än i det regnskadade tillstånd vi befann oss i. Men ändå.

Minns inte vad mer vi gjorde den kvällen. Gick hem, bytte till torra strumpor och åt smågodis, antagligen.

7 april


vi lämnar till slut kontoret,
(tillsammans)
kliver ut på rensopade trottoarer
kliver ut i en tillsynes kvittrande vårkväll i april,
som olikt andra vårkvällar i april,
präglas av inslag oförenliga med
stadsbilden så som vi vanligtvis känner den:

människor som vallfärdar över skeppsbron
och poliser i anonyma, mörktonade skåpbilar som
med vapen riktade ut genom nedvevade fönsterrutor
accelererar nedför slottsbacken,
klipper kurvan,
och försvinner bortåt kungsträdgården
(alla stannar upp).

militär som patrullerar i gamla stan och
fågelsång som drunknar
i en ljudbild av helikoptrar och sirener,

kvällssolen
som seglar nedåt på horisonten
och bländar de tusentals i götgatsbacken,
till fots på väg hem.

ett stockholm i tumult,
men också:
ett stockholm som öppnar sina dörrar
bryr sig, tar hand om, ser efter

erbjuder promenadsällskap, trygga platser, skjuts,

laddare, wi-fi och något att äta

ett stockholm
älskade stockholm
som mitt i allt
uppfylls av välvilja och medmänsklighet

och så nu, måndag
tunnelbanorna går igen och
avspärrningarna är bortplockade
(poliserna kvar)
vid frukosten på jobbet talas det främst
om människors godhet, omsorg

kanske är det som f säger,
att människor år 2017 vid så många olika tillfällen
tvingats reflektera över vad som är viktigt
vilken typ av människa man vill vara
hur man vill agera när det händer en själv
vad man vill värdera
kanske har svaret funnits nära till hands
vilat i det undermedvetna
kanske blev svaret det vi nu sett:
öppna famnar och utsträckta händer,

nu
jag tänker på bodil malmstens ord
världen kan bara fortsätta
som om någonting hänt

på lunchen går vi bort till sergels torg
lägger en blomma
samlas i en tyst minut
och sedan

fortsätter vi som om någonting hänt

Fabrica, Treviso, Italy

I början av februari var jag ju och hälsade på Jonas i Italien. Han bor i Treviso under lite drygt ett år för att vara på Fabrica research centre. Det är en smula luddigt exakt vad Fabrica är (också enligt de som är där). Men det liknas kanske bäst vid ett konstnärsresidens, om än kanske något mer kommersiellt orienterat. Unga kreatörer inom olika discipliner ansöker och kan beviljas stipendium för att bo och verka där under ett år och under tiden ägna sig åt att utforska och utvecklas inom sitt område. Och, ofta parallellt jobba på mer kommersiella projekt, ibland i Fabricas regi och ibland på eget initiativ och i olika konstellationer med andra som är där. Jonas är där som interaktionsdesigner för att utveckla sin kunskap inom machine learning, bland annat. Det hela har grundats, finansieras och ägs av någon Benetton, alltså som i United Colors of Benetton-Benetton, vilket ju har sitt ursprung just i Treviso.

Skrev såhär hem till Sverige när jag landat:

Flygresan har gått smidigt. Sitter nu på tåget mellan Venezia-Mestre och Treviso Centrale. Det var grått när vi landade och prognoserna har spått regn hela helgen, men just nu är det i alla fall både molnfritt och solen så stark att vintertrötta Sverige-ögon nästan försätts i chock.

Efter att jag landat åkte jag direkt till Fabrica, som ligger ytterligare en bit utanför Treviso. Navigerade otydlig Italiensk kollektivtrafik; lokaliserade rätt perronger och tåg och höll sedan hårt i den gula stången på bussen som kastade sig med sin existens som insats runt varje landsvägskrök. Jonas mötte mig i glimrande eftermiddagssol på en liten gropig, asfalterad väg mellan leriga februari-fält och så skyndade vi in i en föreläsningssal, eftersom de var mitt uppe i antagningspresentationer. När man ansöker så är man först där på två veckors trial och sedan håller man en presentation för alla i slutet av de två veckorna. Jag hann dyka in och se två presentationer – sjukt spännande.

När dessa var klara låg dimman tung i den italienska skymningen och vi skyndade ut för att Jonas skulle hinna visa mig runt innan det blev för mörkt. Och byggnaden sen, arkitekturen! En 1600-talsvilla mitt ute i ingenstans som restaurerats och sedan byggts ut med hjälp av japanska arkitekten Tadao Ando (← googla på tadao ando architecture  vettja, finns så himla mycket häftigt). Älskar kontrasten mellan det gamla klassiska, traditionellt italienska och det nya, hårda i kantig betong. Och så pelarna som går genom alla våningar, också inomhus. Vinklarna, formerna.


Vi köpte kaffe ur en automat och snirklade oss runt i alla korridorer, rum och vrår. Upp på vinden. Överallt travades kreativa projekt och konst och installationer på hög.



Fick en del kommentarer kring hur himla lika vi såg ut. Dock kanske allra mest så när vi smög in i den där föreläsningssalen och slog oss ned längst fram, och alla andra såg två svartklädda personer med brunlockiga bakhuvuden. För det var nog framförallt det.

Magiskt, visst?

 

Ordtavlan, januari-mars 2017

Av min bror, Alice och Knut fick jag i julklapp en svart ordtavla med vita bokstäver till, och jag tänkte att vi skulle kika på vilka budskap som byggts ihop under 2017s första kvartal. Tycker det är så mysigt och rofyllt att sitta på golvet om kvällen och välja citat, lyssna på bra musik och plocka med bokstäverna. Dricka lite te eller kanske ett glas vin och fundera på ord man gillar och leta inspiration. Mysig grej.

Först ut var ett budskap som jag inte vet om det stod kvar mer än ett dygn, kanske just för att det var yesterday’s feelings. Okänt ursprung, generell Pinterest-inspiration. Hade en period i alla fall då alla feelings var extremt snabb-pendlande och detta kändes då väldigt mitt i prick.

Sen kom detta nedan, och blev väl de ord som verkligen inledde 2017. Hämtat från The Wing’s nyckelringar (så besviken att de inte går att beställa till Sverige).

Sen lite Jesper Waldersten (ja jag stör mig på att i:et och a:et i andras har orimligt mycket space mellan sig):

…och sen…

I all längtan finns en framtid. 

Kanske lite av en note to self att hålla ut i den längtan som var någon form av knepigt normaltillstånd under en rätt lång period. Att det skulle komma att finnas något riktigt bra där i andra änden av den. Det fanns det. Finns det.

Sedan kom ett fragment ur en dikt av Frida Hyvönen som jag snubblade över på någons instagram,

Märker du hur alla vi som älskar dig
försöker vara fyrtorn i natten?

Skymtar du land kan signalerna nå dig
där du driver omkring på mörka vatten.

Sedan lite mer Jesper Waldersten, pga typiskt ordsmart person:

Things that fall:

Våren kom och jag hade balkongdörren på glänt och vädrade täcket i tidig vårluft. Och konstaterade att ibland är poesi det enda som är, kan vara.

Och så just nu: Bodil Malmsten. Älskar i princip allt hon skrivit. Här ett fint men lite sorgligt utdrag ur Det här är hjärtat.

Utan dig vet jag inte
vad det nu var.

Kärlek är
att jag 
vill att du finns.

Har ni några favoriter, vad gäller korta, finurliga formuleringar? Tipsa mig gärna, jag samlar ju som ni kanske minns på bra ord och citat. Och så vill man ju till en sådan här tavla gärna hitta de där citaten som är mitt i prick utan att kännas för mycket som snirklig carpe diem. Ni vet.