02.36 den 10:e november 2016

Utdrag ur: The Letter Aaron Sorkin Wrote His Daughter After Donald Trump Was Elected President

(Som om man behövde någon mer anledning än The West Wing att tycka om honom)

Jag vaknar tidigt den nionde november; till följd av en lyhörd airbnb-lägenhet, till följd av grannar som ska upp till jobbet, till följd av den skramliga spårvagnen som börjat gå på andra sidan papperstunna väggar. Vågar inte titta på telefonen. Somnar om. Vaknar igen. Vänder upp skärmen och låter till slut de pushnotiser som blänker där sjunka in. Tror först att jag inte alls har vaknat. Jag sover. Jag måste fortfarande sova.

Vi diskuterar Trump in absurdum under dagen. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Refererar artiklar vi läst, dividerar statistik, människovärde, ångest, filterbubblor. Bannlyser till sist samtalsämnet, i alla fall temporärt, eftersom det kastar ett sådant mörker över, ja, allt. Men vi faller strax tillbaka, det är oundvikligt, det går bara att prata om andra saker en kort stund innan diskussionen glider över. Vi dividerar igen. Analyserar. Jag scrollar på telefonen, läser artiklar, känner varma tårar hota bakom ögonlocken.

02.36. Hemkommen, varmblodig, mjuk av för starka drinkar, för sent. Står i badrummets sterila, 60-wattiga glöd och det är nästintill omöjligt att inte gråta. Sätter mig på min sängkant, i mörkret. Skriver det här.

Jag är i Lissabon.

Slipper det snöoväder som illustrerar mycket av det mörker som cirkulerar. Får istället en tech-konferens som sluter upp bakom orimligheten. Det färgar efter utfallet alla keynotes, intervjuer och paneler. Utgångspunkten verkar vara att ingen här röstar eller skulle ha röstat på sexisten, rasisten, mobbaren Trump. Kanske stämmer det, kanske gör det inte det, men det är i alla fall en lindrande miljö att vara i. Överallt finns smarta, tänkande, reflekterande människor som sakligt och samlat förhåller sina ämnen till denna nya verklighet. Det är 50 000 människor här och det diskuteras i alla forum som ett oönskat utfall, ett nederlag. För mänskligheten, för kvinnor, för framtiden, för minoriteter, för de möjlighetsorienterade. På Centre Stages första dragning för dagen uppmanas publiken att tända ficklamporna på telefonerna höja upp dem i den nedsläckta stadion.

En slags kollektiv sorg att falla in i, en kort stund, innan vi rustar för motstånd.

Food for thought:

Leave a comment