046. We see things as we are

Första praktikveckan i London skrev jag såhär,
på den där platsen där jag skriver sådant som bara brukar vara för min egen skull:

DSC_0028-Recovered

Det är så konstigt att vara tillbaka i London på det här sättet. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Att vara på en plats som är så oerhört bekant. En plats som var ett liv, mitt liv, i två år. Att vara där tillsammans med människor som jag då inte alls kände, eller kanske snarare; människor som inte alls kände mig då. Som inte har någon relation till de platser här som betyder obetydliga saker för mig. Det där gatuhörnet, den där tubstationen, den där dimmiga natten, den där parken, den där trottoaren. Den där promenaden, den där utflykten, den där kvällen. Det där äventyret. Människor som inte alls har någon koppling till varför det är värt att fnissa när vi korsar St. Mary’s Church från York Street mot Crawford Street, och istället ler jag för mig själv, ned i halsduken. Människor som inte ens känner människorna som kände mig då. Det är inte nödvändigtvis en dålig sak, men det är som en crash course i nostalgi och jag svajar ensam i någon slags storm av minnen.

DSC_0010-Recovered

Just det här med att det inte bara är någon slags lång weekend. Utan det här med att pendla till och från en arbetsplats igen, gena mellan bilar över breda gator och rusa till hållplatsen för att fånga röda bussar. Som om man plockat upp någon slags lös tröd från sitt förflutna. Gå upp när klockan ringer, åka till kontoret, dricka kaffe, säga thank you cheers bloody hell och one cappuccino please.

DSC_0032-Recovered

Hur kan en plats vara så obekant och så familjär på samma gång? Mitt huvud har svårt att greppa varför jag hittar så väl på en plats där jag ju inte alls längre hör hemma. Hur en så främmande plats ändå kan vara tätt sammanvävd med minnen och känslor, äventyr och ångest, glädjerus och regnpromenader. Det är som någon slags identitetskris i geografiskt format, där jag inte känner staden men ändå kan dess hemligheter och genvägar. “Hur känns det att vara tillbaka i London?” frågas det och jag kan inte riktigt svara. “Konstigt” säger jag med en axelryckning och det är väl inte ens halva sanningen. Men vad ska man säga om en stad som lärt en om livet, som inneburit hela känslospektrat, som var det djupa vatten där man tvingades lära sig att simma. Den stad där man slutade vara tonåring. Den stad där man blev kvar mycket längre än tänkt. Den stad där man påbörjade ett hastigt äventyr och plötsligt stod med lägenhet, jobb, betald semester, var folkbokförd och försäkrad och betalade skatt när det enda man visste när man först for var att där jag är nu kan jag inte vara kvar.

DSC_1476-Recovered

Ja jag vet inte. Varför London ger mig obehagskänslor och hjärtklappning på samma gång. Staden jag blev vuxen i, staden jag flydde först till och sedan ifrån. London london london.

Bilder från och kring mitt londonhem 2011 någon gång.

Comments

  1. linn london

    jag tror att alla som bor och har bott har har en komplex relation till London. den knacker ditt hjarta samtidigt som att den ar det enda som haller ihop det.

  2. betty

    så himla bra skrivet. jag upplevde ungefär samma sak som du med att bli vuxen i en annan stad, snubbla över tjugoårssnåret och skriva på papper papper papper på ett annat språk. räds lite att besöka staden igen, samtidigt som jag längtar efter det varje dag.

  3. Malin

    Alltså, så fint skrivet!

  4. Emilia

    saknar att följa dig under tiden du bodde i london, även om jag älskar din blogg nu med! :)

Leave a comment