067. Att komma hem

Utanför fönstret är det knäpptyst och kolsvart. Jag håller andan i ett ögonblick för att låta den totala avsaknaden av ljud sjunka in. Inga bilar som kör förbi, inga upplysta grannhus att tala om, lamporna på gatan och i trädgården har släckts och alla andra i huset har lagt sig. Min säng stod nybäddad när jag kom hem och jag är nu nedkrupen mellan grön-vita lakan som doftar precis som det ska göra när man är hemma. I min säng, i mitt flickrum, i mitt barndomshem. Det är torsdag kväll och jag är hemma nu, för första gången sedan jul.

Jag ställer klockan på halv åtta (ovana) och somnar strax innan midnatt (ovanligt). Måste veta att jag kommer vakna rimligt, måste kunna bestämma imorgon om jag vill kliva upp i tid eller sova länge. Vill inte att sömnen och sängen ska fatta beslutet åt mig, även om vi i slutänden skulle komma att dra samma slutsats.

Och det gör vi. Jag går inte upp klockan halv åtta, utan vid klockan nio. När klockan ringer stänger jag av den och tar ett varv till in i drömmarnas värld, för att lite senare vakna långsamt av sol och fågelkvitter. Efter vad som känns som månader av fyratimmarsnätter är det guld att ha fått sova i nio timmar; eventuellt den längsta sammanhållna vila jag intagit på evigheter.

Sedan: äter frukost, dricker kaffe och tar en löprunda i skogen. Alltså, frihetskänslan. Inga löpband, inga människor, bara vidsträckt natur. Över fälten, mellan ekarna. På vissa ställen är snön hård och ojämn – det gäller att sätta ned fötterna med omsorg för att inte trampa snett – och under täcken av löv finns förrädiska isfläckar. Detta till trots lyser solen som om det inte alls vore en minusgradig marsfredag. Livet. Detta.

DSC_0001
DSC_0004

Åker in till staden, uträttar ärenden, hämtar farmor samt Andreas och hans flickvän Alice. Morfar kommer också. Så äter vi lunch, spelar spel, hänger och tar promenad på isen och i skogen. Dock är denna runda, kontra morgonens, mer en sådan som lämnar fingrarna utan känsel trots vantar. Solen har tagit ledigt och det blåser istället. Nåväl.

DSC_0005

Min bror.

DSC_0006

Min syster och Alice.

DSC_0017

Jag och mitt hår i sitt naturliga, ohämmade (oplattade) tillstånd.

DSC_0019
DSC_0020
DSC_0021
DSC_0022

Sedan fortsatte kvällen på annat håll, men det kan vi prata mer om nästa gång.

Comments

  1. Elin

    Älskar såna här inlägg, och inledningen till detta är så fin.

  2. sara

    så himla fint karin!

Leave a comment