080. When sadness was the sea, you were the one that taught me to swim

Det var fullt med bra folk i Stockholm i fredags. Natalie som bor i Uppsala och Johanna som bor i Göteborg var här, Natalie över dagen bara och Johanna för att express-hälsa på mig. När jag slutat skolan och Johannas tåg rullat in sågs vi alla tre för att dricka kaffe.

DSC_0278

Natalie

DSC_0276

Johanna

DSC_0274

Natalie, Johanna och jag gick alla tre på samma gymnasium, växte upp i samma stad och fast vi inte visste det då gick jag och Natalie även på samma grundskola ett tag (vi konstaterade att vi måste läst franska ihop i tre år). Dock har jag och Natalie nog aldrig egentligen umgåtts, vilket är knäppt för hon är en sådan bra person och vi har så många saker gemensamt. Låt mig än en gång, med anledning av detta, slå ett slag för det fantastiska fenomen vi kallar INTERNET. Jag tipsade er ju om hennes fina blogg för ett tag sedan, hon brukar kika in här, vi har ju varandra på Facebook och Instagram och allt det där och ett tag nu har vi pratat om att vi borde ses över en kaffe. Så blev det äntligen av! Det var fint, vilket inte är konstigt med tanke på att hon är en sådan klok, vettig och kreativ människa. Det gillar man ju. Innan hon skulle gå plockade hon dessutom upp en mugg från Rörstrand som hon precis köpt, för att visa. Skrattandes plockar jag fram min egen påse, håller upp exakt samma mugg från Lovisa Burfitts Mlle Oiseau-serie, som jag också köpt tidigare under dagen. Underbart.

Johanna bor i Göteborg nu och är med anledning av detta en sådan där människa som jag träffar alldeles för sällan – men när det väl sker så är det som att vi tar vid precis där vi sist skildes åt. Trots att vi bara ses ett par gånger per år finns liksom inga konstigheter i att hon kommer hem till mig och somnar på min soffa det första hon gör. Det finns ju perioder i ens liv som är mer definierande än andra, och de människor med vilka man delar dessa kommer man ju för evigt ha ett alldeles särskilt band till. Jag hade egentligen känt Johanna flera år innan vi båda flyttade till London samtidigt, efter studenten tvåtusennio, och nästan blev grannar. Men det där första året som vi upplevde och överlevde tillsammans gav ju vår vänskap något som man aldrig kan eller kommer ha med någon annan. Det är London-gator och nattliga promenader i Richmond Park, Paris-nätter och kalla flygplatsgolv, euforiska arenakonserter liksom vackra teaterspelningar, vilsenhet i storstaden, konstiga jobb och många högst oklara äventyr. Det är hemligheter och minnen och känslor och förvirring och glädje och äventyr och detta är anledningen till att det inte finns några konstigheter med att hon plötsligt somnat på min soffa, äter yoghurt i mitt kök, berättar om jobbiga saker eller orkar lyssna på mig monolog-berätta om de senaste månaderna när vi inte ens setts sedan december.

Comments

  1. Natalie

    ett skepp kommer lastat med.. en stor… KRAM! <3

Leave a comment