092. I thought about things, the pros and the cons. But in the end I would be so confused, because I never believed there was ever any one right answer, yet there were many wrong ones.

fredag, tionde maj

Det är vår nu, sommar nästan. Den gångna veckan har jag varit lika ombytlig som april. Frost och regnmoln och grusiga gator och brännande sol allt i ett, men det är ju maj nu. Vår, nästan sommar. Ska man tro termometrar och väderprognoser så är det dags att vara stabil. Tänker ena sekunden att: jag måste sluta investera i på liv- eller död-känslor, måste sluta låta saker vara ingenting tills de blir precis allting. Klättrar man högt så faller man långt, man bryter revben och armar, skrapar knän och samlar blåmärken. Går i tusen bitar när man slås mot asfalten. Fast nu är det ju maj, och när det är på liv-känslor och inte på död-känslor är det plötsligt ändå ganska vackert att vara där uppe. Man ser utsikten, inte avgrunden. Kanske skrapar man upp sina knän, men det betyder ju åtminstone att det är varmt nog att gå barbent.

I tisdags hade vi klassmöte. Stolarna stod i en ring, likt allra första dagen. Nu var det dock inga presentationer, nervösa introduktioner eller undrande antaganden, utan milda toner, informella diskussioner, genuina skratt och sarkastiskt retsamma kommentarer som utbyttes. Två terminer senare. Oräkneliga timmar, dagar, veckor, helger och nätter som spenderats med dessa människor. Äventyr, internskämt, stressammanbrott, sömnlösa dygn, galendans i klassrummen, utlandsresor, pep talks, överdoserande av kaffe, alltid tillgänglig tekniksupport och vänner för livet. Det är maj nu, vi räknar ned, ned till ovissheten. Första juni kommer vara en sådan konstig dag. En kommer antagligen vakna upp tom inombords, ens närvaro inte längre efterfrågad på Sveavägen 34. Nytt kapitel.

dff395902ef0a085029e9a51754353c1

bild

måndag, trettonde maj

Faller i stentrappor, skrapar mig blodig och har bara för små Mumin-plåster tillhands. På mitt högra knä finns ett ärr från ett annat fall, från för länge sedan. Ett argt, blodigt, adrenalinfyllt fall efter vilket jag sönderskrapad sprang ytterligare två kilometer i ren ilska. Mitt vänstra knä är svullet nu och jag sprang vidare den här gången också, hann med tunnelbanan med nöd och näppe och gick resten av dagen med hål på strumpbyxorna.

Vi dricker kaffe, stannar sent och analyserar sönder och samman. Jag berättar nästan om det som inte pratas om men det fastnar ändå i mig varje gång, trots att jag vet att du skulle fatta även om du inte förstår. Vi vrider och vänder på det innersta, kommer med någon slags råd och enas i förståelse, jag undrar hur länge man orkar sånt här och det är högst oklart att just vi på varsitt håll försatt oss i den här situationen.

Sover mellan två och sju men vaknar ändå innan klockan ringt och allt går på mekanik för tillfället. “Det är mycket nu” är det enda man kan ta till när en imploderar, faller i stentrappor eller dricker för mycket kaffe, glömmer bort vad man ska säga eller sitter med After Effects och animerar några himla frågetecken till långt efter midnatt, när man glömmer saker hemma och slutar orka svara i telefon.

tisdag, fjortonde maj

Vaknar, åker till skolan, dricker kaffe. Är i skolan hela dagen. Jobbar. Åker tillbaka till skolan. Det regnar och jag dricker för mycket kaffe. Det bästa med de dagar det är kvällskurser på skolan är att caféet har öppet extra länge och sedan blir allting gratis precis innan de stänger vid åtta (dricker mer kaffe).

Har fortfarande ont i knät och ångrar de sista två-tre muggarna kaffe.

Stänger av, stänger ned, skjuter upp. På torsdag pitchar vi examensprojektet och jag önskar att jag på okomplicerat vis kunde ignorera all annan förvirring fram tills dess. Det går sådär.

00.04

Det är mycket nu.

Comments

  1. Linn

    <3

Leave a comment