110. Andra platsers verklighet

DSC_0143

Helt plötsligt kan jag inte skriva någonting (utom långa brev klockan tre på natten som aldrig kommer skickas) och om jag kunnat prata med dig som vanligt hade jag sagt att, nu drack jag för mycket kaffe igen. Helt plötsligt har mina ben täckts av myggbett och helt plötsligt är det än en gång tid att doppa tårna i vattnet, äta frukost på altanen och promenera i den skog som sett mer av mina sanningar än någon levande person. Och helt plötsligt har tiden gått och det gör inte lika ont att komma hit, nej, du säger men ska du inte komma hem då? och jag svarar jo jag ska nog det.

Saker som fallit i den här skogen:
tårar
blod
jag
löven
träden
universum

Distraktion genom distans med varierande antal kilometer och resultat genom åren. För en gångs skull flyr jag till, inte från, och efter midnatt en lördag är jag tillbaka:

i sofforna
med tända ljus
öppen balkongdörr
sommarnattsluft och
vår existens

Det är ju inte riktigt om som är frågan utan hur och jag kan inte säga säkert men jag tror att det alltid varit mer hur än om som snubblats på. De här sofforna har jag bildligt talat hamnat i om och om igen (år, kvällar, nätter, vänner) men trots slutsatser om idel oklarhet (vad spelar segern i monopol för roll när allting ändå bara ska ned i kartongen igen efteråt och vad spelar det för roll hur vi spelar spelet?) finns ikväll en påtaglig hoppfullhet i en hopplöshet och att jag druckit för mycket kaffe igen är väl påtagligt men oviktigt och det är andra saker jag skulle vilja säga. Berätta.

Att friden alltid hittas när man landar i det som är mest förvirrande är ju intressant, att vänskaper knyts hårdare över hur lever man sitt liv för evigheten än känner den som känner den. Innan jag ska gå står jag bakom din stol och vi har känt varandra i tjugotvå år och ibland glömmer jag hur rik jag är i dessa människor. Du sträcker armarna bakåt och jag böjer mig fram och det är en obskyr kramvinkel vi får till men du förstår mig trots att vi inte sagt någonting och mycket annat spelar väldigt liten roll just då. Kanske är det mycket som är trasigt ännu men helt plötsligt finner jag en liten bit av mig själv som trillat på sne och legat och skavt. Andra platser, andra diskussioner och andra grundförutsättningar än de som fått mig att blunda är det som sakta men säkert plåstrar ihop insidan.

Comments

  1. kaneli

    Men vad fint du skriver!

  2. Elin

    SÅ. HIMLA. FINT. KARIN!

Leave a comment