113. Om vardagar, tragedier, trivialiteter och vänskap

När man inte lyckas göra tiden till någonting sammanhängande och förståeligt, utan bara kan formulera korta verklighetsfragment.

 

Ligger i en blommig soffa, läser Lionel Shriver och lyssnar på The National. Det regnar ute. I sak är det väl en sommarkväll men det är grått och jag tänder ljusslingan, fönsterlampan, jordgloben och stearinljuset. Hämtar en filt.

wndow

Älskling, om jag kunde ge dig en morgondag med en ogjord gårdag skulle den redan vara i din hand. Istället finns jag bara i andra änden av en telefon etthundrasextiofyra kilometer bort. Sitter på ett stentrappsteg på Riddargatan och Stockholmshimlen har åtminstone anständigheten att vara molntungt grå när verkligheten är upprepade knytnävsslag i magen. Kan inte förändra någonting, bara genom ord och tystnad försöka hålla om dig, hålla ihop dig. Just nu är ingenting verkligt, jag vet, men när det krossade på något sätt måste sättas ihop igen kommer jag aldrig någonsin sluta hjälpa dig att limma.

25

Står med korslagda armar, blicken bortvänd, ryckandes på axlarna. Jag vet inte. Ett av ord kontinuerligt växande avstånd. Lägger din hand på min arm. Tystnad.

w

Du ringer mig när Imagine Dragons spelar.
I’m waking up, I feel it in my bones.

d

Tar farväl och vi är okej. Jag vänder mig dock inte om när jag promenerar vidare, jag vänder mig aldrig om längre när jag går.

4

Du bryr dig för mycket för att bry dig så lite, tänker jag, men tiden går och jag inser att du kanske inte bryr dig alls.

3

Orkar inte säga, prata eller förklara så ni tvingar inte fram någonting. Låter mig istället somna på vänsterkanten av din dubbelsäng till ljudet av att ni två sitter tätt intill och tittar på Game of Thrones.

19

Vi går bredvid varandra i samma värme, på samma gata, med samma alkoholinducerade jubel från studenter på förbipasserande flak som fyller tystnaderna mellan orden. Det har gått på pricken en vecka sedan sist vi var här (exakt såhär), nästan på minuten. Vi skiljs dock åt innan vi når hörnet av Birger Jarl och Grev Ture, den här gången, och egentligen är ingenting riktigt som det var då.

1

Vi blir avbrutna på perrongen och när jag kommit hem hör jag av mig och ber dig fortsätta berätta. Säger att jag behöver en distraktion. Du ringer direkt.

11

Litar inte längre på ensamheten (kom hem nu) eller den här rastlösheten (fyller snart frysen med bakat). Mig själv utan er. Kom hem så dricker vi te om kvällarna (i köket, på balkongen). Vi kan sitta alla tre på köksgolvets randiga matta (man har mindre ångest där nere, ni vet) och så ramar vi in trasslet i någon slags normalitet (det är bara en ond dröm alltsammans). Det har bara gått tre-nånting dagar av tom lägenhet (men kom hem nu).

 

Alla bilder: Laura Makabresku

Comments

  1. […] sommaren var nog mest såhär men jag lekte också i skogen med jonatan och natalie tassade omkring i parkettklädda slottssalar […]

  2. Annelie

    Så förbannat vackert!

  3. Hanna

    Du skriver så fint!

    (Har du något Goodreads-konto? Skulle vara kul att veta vad du läser!)

  4. jennifer

    Så vackert du skriver.

  5. elin

    detta var otroligt fint, Karin.

Leave a comment