120. Let everything happen to you. Beauty and terror. Just keep going, no feeling is final.

Vad händer? Jo, jag känner att jag lever, mer än någonsin. Ingen behöver nypa mig i armen, utan jag känner livet lika tydligt som skållhett vatten mot huden, som glasbitar i foten, som syrebristen efter för många simtag under ytan.

DSC_0040b

Jag sitter på takterrasser bland lummiga växter och dricker kaffe i solen. Jag ligger i min blommiga soffa, läser böcker och svarar inte på sms. Jag pratar i telefon tills klockan plötsligt är efter halv två på natten och vi har vänt ut och in på halva livet (du ringer mig alltid direkt när orden jag skriver kantas av panik). Jag spelar spel och dricker vin med Anna och Julia i köket. Jag är på Berghs i egenskap av någon slags alumn, pratar med framtida studenter och erhåller en sådan där beryktad föreläsarpåse med tack för din medverkan-presenter. Jag undrar om jag ska vara tacksam eller om jag ska avsky dig för hur du vänt upp och ned på hela mitt sätt att tänka (förstörd eller förbättrad?). Jag äter frozen yoghurt med Isabella i Berzelii-parken. Jag springer genom skogen tills det gör lika ont utanpå som inuti. Jag fyller Moleskine-kalendern med kaffedejter. Jag går barfota på klipporna och känner saltvatten mot huden. Jag undrar hur så mycket kan gå fel på en och samma gång. Jag skrattar; av eufori, i ren misär, åt roliga konversationer, åt galna situationer, åt livet. Jag undrar hur det är rimligt att känna så här många motstridiga saker samtidigt, när man ju vant sig vid att inte känna någonting alls. Jag kör för fort och med en ofrånkomlig klump i magen över livets orättvisor.

Du berättar att datumet för begravningen är satt nu.

DSC_0149

Ärligt talat är hela livet ganska absurt för närvarande.

Ibland känns det som att jag berättar allt för er. Ni vet vad jag ätit till lunch och vem jag träffade här om dagen. Ni ser vad jag ser. Vet vart jag hänger. Hur mitt kök ser ut. Det är ju dock inte mer än sakliga fragment, många gånger. Vad enkelt livet vore, om det också vore bara just det som var ens liv.

one

Igår satt jag vid köksbordet med resterande två medlemmar av detta hushåll. Kände att jag levde, mer än någonsin. Lyckligtvis finns mer än skålhett vatten, glasbitar och syrebrist. Det finns onsdagsvin, sällskapsspel, tända ljus, och mitt i natten-telefonsamtal. Klockan noll ett trettio kan man ligga åt fel håll ovanpå sängen med en kudde över ansiktet och skratta högt åt det som sägs i andra änden, sovrumsfönstret på glänt mot nattsvart sommarluft.

Det är inte alltid man känner att man lever. Jag har inte bestämt mig än hur jag känner inför att känna det. Det känns i alla fall.

Comments

  1. Nellie

    du både skriver fantastiskt och tar fantastiska bilder. Och visst är det litte bittersweet att känna att man lever. Man gör det alltid i de sämsta av stunder, men det är en skön känsla trots allt. fast från det vet man också att man är påväg tillbaka!

  2. Hanna

    Du är otroligt duktig på att skriva! Hoppas att som är jobbigt löser sig fint tillslut.

Leave a comment