209. Överlevnad

nische

nishe

“Ibland förstår jag inte hur vi överlevde. Båda två. Att det gick.” Inte jag heller. Är det det här som är det alltså? Överlevnad. Är december tjugohundratretton någon slags andra sidan? Kanske. Vi ligger tätt intill varandra, raklånga i en soffa för tre, på adventssidan av midnatt.
Jag kan andas. Så lever, det gör jag ju i alla fall.
Alla överlevde nämligen inte tjugohundratretton. Och i takt med att fler bud trillar in så önskar jag inget hellre än att det här jävla året bara ska vara över nu. Över så att vi kan leva. Jag vill inte överleva något mer, jag vill bara få leva.

Klockan blir fyra på natten. Jag kryper ned i en renbäddad säng och hör er pyssla med det sista inne i köket. Ni diskar vinglas till tonerna av Band of Horses som stillsamt sjunger genom min sovrumsdörr att no one’s ever gonna love you more than I do. Jag leker med tanken på att älska dig. Oförståndigt och mot alla odds. Vet att jag är förlorad när jag ser dig skala potatis i mitt kök. Vem som helst kan förlora sig i det stora, i milstolparna. Men när du lägger gaffeln intill kniven på mitt köksbord, då är jag ute på djupt vatten.

Jaha, och vad har det med överlevnad att göra? Jag vet inte. Tjugohundratretton skulle ju bli året vi fick rätsida på allt. Inte året då allt krossades, om och om igen. Men i förfallet fanns också, faktiskt, något mer. Satt ju trots allt på Centralstationen i juli ackompanjerad av ångesten och överlevde. Tvingade i mig hallonyoghurt som smakade papper och tog tåget hem. For hem och inte bort och åt varenda jävla hallon. Och någonstans på andra sidan allt limmande och lagande återfanns, ja jag vet inte vad, förmågan att känna alltdetdär av blotta tanken på dig vid mitt köksbord?

Klockan tre i soffan. “Vad händer egentligen?”
Jag säger att jag inte vet, men att det för en gångs skull inte heller gör någonting.
Jag kan ju andas.

Bara fyra veckor till nu. Sedan får vi kalla tiden som är för något annat, när tretton tillslut blir fjorton. Vända blad. Vi flyttar till en annan del av stan och jag ska rensa garderoben på gamla lik. Slå in porslinet varsamt och lämna bort nycklarna till lägenheten som varit vårt hem, dammsuga i alla hörn och skrubba känslorna från golven. Golven som mellan skrattattacker och spilld mjölk antagligen tagit emot fler sanningar än vad ord någonsin skulle kunnat förklara.

Du berättar om ditt dåliga samvete och din oroskänsla när ni åkte bort. Att du inte visste hur det skulle gå. Jag visste inte heller, svarar jag. Men det blev december tjugohundratretton och vi lever.

Det får räcka.

Translation:

About surviving and being beyond ready for 2013 to be over already.

Comments

  1. […] gå så fort? Hur kan det “snart” vara 2015? Det känns som i förrgår jag skrev det här inlägget, Överlevnad, om hur dags det var för 2013 att ta slut. Om att vi snart skulle flytta. Om förändring. 11 […]

  2. Jennifer

    Dina ord träffar alltid alltid rätt, så begåvad är du.

    1. Karin Wahlberg

      men tack, bästa du. puss!

  3. Du är en sann ordkonstnär. Mitt 2011 var exakt som ditt 2013 verkar ha varit. Men det blir bättre. Det blir liksom alltid det, på något vis. ♥

    1. Karin Wahlberg

      tack fina <3

  4. natalie

    .. och 2014 blir vårt topp-år! <3

    1. Karin Wahlberg

      du e bäst <3

  5. julia

    rysningar genom hela kroppen, så magiskt skriver du!

    1. Karin Wahlberg

      tusen tack, fina du!

Leave a comment