049. Birthday gifts

Innan jag for till London fick jag en födelsedagsslant av mina föräldrar att på eget bevåg omvandla till tjugotvååringspresenter (att jag redan saknar att vara tjugoett kan vi diskutera en annan gång). Det blev tre fina ting som fick följa med mig hem.

 

Det första var Tim Walkers senaste bok; Story Teller, som kom ut i höstas om jag inte missminner mig. Det är 250-nånting sidor av ren och skär inspiration, åh, det finns nog ingen konstnär (förutom möjligtvis min barndomsidol Claude Monet; att jag önskade mig en näckrostavla i födelsedagspresent när jag fyllde 7 kan vi också diskutera en annan gång) jag tycker så mycket om som honom. Det finns så otroligt mycket vackert i den här boken.

DSC_0066
DSC_0070
DSC_0075
DSC_0089

(Är för övrigt så sanslöst ledsen att jag PRECIS missade att han hade en utställning i Somerset House. I det galleri som är gratis, med inte bara bilder utan även rekvisita från hans fotograferingar. Men, den stängde ned 27 januari, dryga två veckor innan jag kom till London. Alltså sorgen, ni anar inte </3)

 

Nästa ting blev en lyxig handkräm från Aesop. Deras förpackningar är bland det finaste jag vet, helst skulle jag ha hela mitt badrum fyllt med enbart deras produkter. Sedan doftar de helt ljuvligt och är ju allmänt en ren fröjd att använda.

DSC_0058
DSC_0061

 

Sist, och förvisso minst rent storleksmässigt, blev det dessa örhängen från Anthropologie. Så enkla och fina, passar fint till allt. Har något av en fäbless för smycken som utgörs av skira guldramar, ni ska få se det tjusiga armbandet jag köpte senare under London-visiten som går lite i samma anda!

DSC_0082
DSC_0085

Tack tack mamma & pappa.

048. It stifled the choice and the air in my lungs; better not to breathe, than to breathe a lie

Tisdag kväll (natt) och med en uppackningshastighet på max 2-4 saker/h har jag nu efter två dagar äntligen tömt resväskan och ser trägolvet igen. Råkade samtidigt göra om lite i mitt rum, hänga nytt på väggarna och titta på både Girls och New Girl under tiden. Har under kvällen konsumerat lite väl mycket svartvinbärste och njutit av att få gå omkring i min egna lägenhet istället för att vara begränsad till ett litet hotellrum.

DSC_0010

Färska tulpaner och senaste Lula som fått sälla sig till Lula-stapeln.

DSC_00010b
DSC_0011

Bokhyllan har slut på plats. Tänk om man kunde få ta en vecka, sätta livet på paus, och bara parkera i horisontalläge på sängen för att sträckläsa. Vore inte så dumt.

DSC_0012
DSC_0015

Molnkrokar från Åhléns och fina Vee Spears-planschen som jag köpt på Fotografiska. Kikaren i kikarväskan som jag fått efter farfar och kameran som är pappas gamla.

DSC_0013
DSC_0017

Slutligen, pappa & jag i snitsig nittiotalssoffa.

Nu ska jag läsa tills jag somnar, pusshej.

047. London: söndag och måndag

På söndagen visste vi inte vad vi ville ha till frukost, så det gick lite åt skogen och tillslut åt vi lunch istället.

DSC_0007

Vi åkte till Brick Lane, var på Sunday Up Market och gick i en massa vintagebutiker. Fast här var jag inne på ymc och provade finaste silkesduffeln. Den var på rea och helt fantastisk, men lite för stor. Tänkte fotografera ordentligt i deras snygga provrum, men det kändes som att det lät så himla mycket att jag bara tog en bild. Dagens outfit (varje dags outfit av alla bilder på sistone att döma): sliten och trött.
DSC_0008
DSC_0013

Sedan skildes jag och Annie åt ett slag för att kika på lite olika saker på olika håll. Vi möttes upp igen senare på Tate Modern och drack te i caféet allra högst upp.

DSC_0015
DSC_0018
DSC_0019
DSC_0020
DSC_0023
  
DSC_0027
DSC_0028

När vi tröttnat på det tänkte vi gå och äta på ett ställe vi sett helgen innan.

DSC_0030
DSC_0031
DSC_0034
  
DSC_0036
DSC_0038

Men vi tröttnade halvvägs, och när vi stod och dividerade upptäckte vi att vi ju stod utanför en restaurang som såg trevlig ut. Så där gick vi in och åt Koreansk middag.

DSC_0047
DSC_0050

Efteråt åkte vi hem, söndagen var mer eller mindre slut, och med det var det enda som återstod av London-vistelsen egentligen att packa ihop alla saker och så.

På måndagen tog jag bara en enda bild och det var när vi åt frukost på flygplatsen.

DSC_0001

Sedan lämnade vi London, landade i Stockholm och åkte till skolan. Nu är jag hemma igen, med andra ord! Lämnar gratis starbucks, träd som börjat knoppa, och stationer man måste stå i kö till för Berghs bryggkaffe, grusiga trottoarer som har en bit kvar till vår och tunnelbana med mobiltäckning. Har haft en himlans bra praktik, men det känns bra att vara hemma igen.

046. We see things as we are

Första praktikveckan i London skrev jag såhär,
på den där platsen där jag skriver sådant som bara brukar vara för min egen skull:

DSC_0028-Recovered

Det är så konstigt att vara tillbaka i London på det här sättet. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Att vara på en plats som är så oerhört bekant. En plats som var ett liv, mitt liv, i två år. Att vara där tillsammans med människor som jag då inte alls kände, eller kanske snarare; människor som inte alls kände mig då. Som inte har någon relation till de platser här som betyder obetydliga saker för mig. Det där gatuhörnet, den där tubstationen, den där dimmiga natten, den där parken, den där trottoaren. Den där promenaden, den där utflykten, den där kvällen. Det där äventyret. Människor som inte alls har någon koppling till varför det är värt att fnissa när vi korsar St. Mary’s Church från York Street mot Crawford Street, och istället ler jag för mig själv, ned i halsduken. Människor som inte ens känner människorna som kände mig då. Det är inte nödvändigtvis en dålig sak, men det är som en crash course i nostalgi och jag svajar ensam i någon slags storm av minnen.

DSC_0010-Recovered

Just det här med att det inte bara är någon slags lång weekend. Utan det här med att pendla till och från en arbetsplats igen, gena mellan bilar över breda gator och rusa till hållplatsen för att fånga röda bussar. Som om man plockat upp någon slags lös tröd från sitt förflutna. Gå upp när klockan ringer, åka till kontoret, dricka kaffe, säga thank you cheers bloody hell och one cappuccino please.

DSC_0032-Recovered

Hur kan en plats vara så obekant och så familjär på samma gång? Mitt huvud har svårt att greppa varför jag hittar så väl på en plats där jag ju inte alls längre hör hemma. Hur en så främmande plats ändå kan vara tätt sammanvävd med minnen och känslor, äventyr och ångest, glädjerus och regnpromenader. Det är som någon slags identitetskris i geografiskt format, där jag inte känner staden men ändå kan dess hemligheter och genvägar. “Hur känns det att vara tillbaka i London?” frågas det och jag kan inte riktigt svara. “Konstigt” säger jag med en axelryckning och det är väl inte ens halva sanningen. Men vad ska man säga om en stad som lärt en om livet, som inneburit hela känslospektrat, som var det djupa vatten där man tvingades lära sig att simma. Den stad där man slutade vara tonåring. Den stad där man blev kvar mycket längre än tänkt. Den stad där man påbörjade ett hastigt äventyr och plötsligt stod med lägenhet, jobb, betald semester, var folkbokförd och försäkrad och betalade skatt när det enda man visste när man först for var att där jag är nu kan jag inte vara kvar.

DSC_1476-Recovered

Ja jag vet inte. Varför London ger mig obehagskänslor och hjärtklappning på samma gång. Staden jag blev vuxen i, staden jag flydde först till och sedan ifrån. London london london.

Bilder från och kring mitt londonhem 2011 någon gång.