149. Torsdag

Sommaren tjugohundranio närmar sig sitt slut, jag står arton år gammal på en flygplats med mitt liv i två resväskor, min existens nedpackad och redo för ett land jag aldrig tidigare satt min fot i. Innan jag ska gå ombord planet ringer plötsligt du. Det var allt annat än en självklarhet men du ringde mig precis då och jag visste genast att du, du skulle inte tappas bort på grund av tid eller avstånd.

Sommaren tjugohundratretton och jodå, vi har haft många sommarminnen och sommaräventyr sedan dess. Idag ses vi under gassande sol i den här stadens sorgligaste gatuhörn, men med dig blir allt ändå lite mindre ledsamt och vi flyr med frozen yoghurt till en grön innergård i innerstan och himmel vad jag är glad att ha dig i mitt liv.

DSC_0137
DSC_0139
DSC_0136
DSC_0147
DSC_0156
DSC_0150
DSC_0157

148. Children don’t grow up, our bodies get bigger but our hearts get torn up

Stundom är du tjugotvå och du står där i köket, kommer liksom på dig själv med att stå där och brygga kaffe. Du inser ikapp med dina hjärtslag att du aldrig igen kommer vara så ung som du är just nu, eller nu, eller nu men också att just du aldrig förr varit såhär gammal. Du är suddig i din egen periferi, dina rörelser är en främlings och dina tankar existerar plötsligt utanför din kropp. Med aktsamhet vänder du om och försöker uttyda hur du tog dig från sjutton och hit. Från noga uppmätt mellanmjölk till slarvigt överdoserande av koffein, ditt sjuttonåriga jag förvisso lika mycket av en främling som personen som just nu brygger kaffe i ditt kök.

Shadow sail

Vi är mer än det värsta som hänt oss och du måste sluta ursäkta din överlevnad.

Cups

Han leker med eld och hon är lika lättantändlig som papper,
han visste detta redan när hon frös i tunna strumpbyxor på väg till tunnelbanan,
när hon dinglade med benen där rulltrappan tar sin början och när
snön travades upp över fastfrusna cyklar.

Ändå blir han förvånad när våren kommer och hon står i lågor,
förvånad när det blir maj och enbart aska finns kvar.

setting sail sq

I

Att stå barfota mot solvarm asfalt eller försöka andas när regnet exploderar i skyarna.
Att förstå hur isig luft i lungorna gång på gång blir till vildvuxen vår eller varför sommaren varje år vissnar.

II

Han lagade henne på ställen hon aldrig hann berätta att hon var trasig och läkte ärr han inte visste fanns, men ingen berättade för henne att också stygn kan göra ont.

III

Att resa 8,904 kilometer (eftersom hon gick i bitar, och hade inget kvar i sig, och hon saknade dig).
Att klara sig till sexton nästan sjutton innan allt tillsist imploderar.

IV

Hans varje andetag rekommenderade henne att inte falla för honom, samtidigt som han ritade konstellationer på hennes rygg och trasslade in sina händer i hennes hår.

V

Och hon blir vuxen mot oddsen. Hon överlever och fortsätter kämpa trots att knäna blöder.

147. Vardagar

“Köpte ni något då?”

Vi utbyter en hastig blick.

“Eventuellt kom vi där ifrån med varsin bok”, medger jag.

Julia skrattar, föga förvånad. För det behövde ni?

Det är tisdag och vi sitter i väntrum, vi står i kö, vi köper böcker och vi dricker kaffe. Vi gör saker och ting i ett kollektivt vi, för trött och planlöst irrande gör sig bäst med sällskap. En estetiskt tilltalande Penguin-utgåva av Romeo & Juliet blir min för en tia på Myrorna, på kvällen dricker vi cappuccinos på Mellqvists och strosar veligt runt på Beyond Retro vid Zinken. Barbenta i sommarkvällen och näst intill somnandes på tunnelbanan hem och jag behöver en större bokhylla.

Mash

Det blir onsdag och du glömde jackan hemma så den har jag i min väska, den och MahJong:et. Vi ses tre stycken på Café Rival klockan elva och hittar ett hörn, beställer in kaffe och sådant, och spelar spel i flera timmar. Pratar om reseminnen och om hjärtat och om livet och om hösten. Smider planer och skapar traditioner, ropar Pong MahJong och kastar Sunnan och Bambu Tre mellan anekdoter om cyklar i Amsterdam och vinprovningar i Hong Kong.

DSC_0140
DSC_0144
DSC_0151

På kvällen ligger jag i min blommiga soffa och där somnar jag visst för att sen vakna klockan sju morgonen därpå lite lätt ihopmosad. Kanske att en borde göra något åt trasiga sömnrutiner.

146. 120km/h

source

Ett hjärta som klappar i 120 och
bete dig
viskar jag strängt.

En blick utan fäste, för
överallt
finns du och kanske trodde du att
det skulle gå obemärkt förbi hur du plötsligt
snuddar vid mitt knä
men jag lyfter en darrig gaffel och
bete dig
viskar jag strängt.

Sänker handen, drar undan mitt knä och stirrar ner i bordet.

Kanske är det koffeinet och kanske borde jag dra ned på det,
men jag behöver muggen att sluta händerna kring för gaffeln darrade
och hjärtat klappade och
du
borde låtit mig vara för länge sen.
Det vet du va?