194. ✈ Mot Amsterdam

I skrivande stund sitter jag ombord ett flygplan med min mamma, på väg till Amsterdam. Har inte varit där någon gång tidigare, så har ni några magnifika tips får ni hemskt gärna dela med er av dem i kommentarerna!

Annars så vaknade jag i fredags till fantastiska solkatter och skuggor på väggen och det kändes som att hösten var på sitt allra bästa humör. Hängde på kontoret med mina favourite ladies hela dagen, åt sushi-lunch med Annie och Fredrick på K25, och sedan framåt eftermiddagen hade jag, Martina, Annie och Siduri kombinerad AW och jobbmöte i Gamla Stan. Köpte med mig senaste numret av Lula och Donna Tartts nya bok hem på kvällen och firade fredag helt dödstrött med serier i soffan.

DSC_0049
DSC_0052
DSC_0054
DSC_0056
DSC_0059
DSC_0067
DSC_0070
DSC_0074

Sex fyrtiofem på lördag ringde väckarklockan. Sju till tio var nämligen enda lediga tvättiden jag kunnat pricka in på alldeles för länge, så det var bara att kliva upp och vandra över gården i beckmörker och duggregn och halvapatiskt slänga in kläderna i maskinen och hoppas att en tryckte på rätt knappar. Befann mig i något slags zombie-liknande tillstånd ända fram till klockan två, då jag äntligen fick i mig lite kaffe på ytterligare ett jobbmöte, denna gången på Coffice. Var så himla peppad efteråt när jag sedan for hemåt för att packa Amsterdam-väskan, städa mitt rum, skypa med Jonas och Fredrick och sedan på kvällen dricka vin på Morfar Ginko med Sara och hennes syster Sahar.

Himlans bra helg, och så nu då, fyra dagar i Amsterdam. Känns så obeskrivligt lyxigt!

Translation:

On my way to Amsterdam right now, but this (above) was my Friday. Lovely morning sunshine, a day at the office, meetings in Stockholm’s Old Town, and the three lovely ladies I work with.

193. Om helgen

DSC_0007
DSC_0008
DSC_0009
DSC_0010
DSC_0014
DSC_0015
DSC_0018

Det här med att inte kunna sova, utan istället räkna sprickor i en sjuttonhundratalsfasad när klockan tickar mot två. Eller det här med att lämna lillebrors drömmande andetag och tassa i raggsockar genom kalla, knäpptysta salar där mörkret ligger som ett täcke över allt som hör verkligheten till. Knarrande parkettgolv och dörrar dubbelt så höga som en själv. Känslan över huvud taget, när alla andra sover och allting bara är helt stilla. Det abstrakta i att sitta i ett rum där brasan dött ut för länge sen, på en snirklig stol intill fönstret, letandes efter någon slags mobiluppkoppling. Någon slags uppkoppling till vad som helst. Äta en alldaglig ostmacka klockan halv tre på natten på en andäktig plats, att liksom inte riktigt kunna komma till ro.

Att halv nio vakna, inte av väckarklockan, utan av sms från pappa där det står att frukosten är klar nu, att gröten är kokad och de nybakta frallorna uppskurna. Dricka den första av dagens många koppar kaffe. Att inte kolla mailen på en hel helg, utan bara läsa böcker framför eldstaden i biblioteket, vara omgiven av vidsträckta fält och en inför vintern långsamt insomnande skog. Stirra ut över en spegelblank sjö, lägga mer ved på elden och fnissa när vi träffar på får bland höstlöven.

En hel helg av att internet bara fungerar som det ska i biblioteket (och nästan i hörnet intill kakelugnen om en hittar rätt vinkel), spela sällskapsspel fast alla gäspar och sitta på en pall framför en ugn som visar tvåhundratrettio grader. Värma ryggen och retas med storebror, få mjöl på byxorna och så kiknar vi alla tre av skratt.

Att på måfå promenera i skogen, ta ut min frustration genom att gå fortare och fortare tills jag tappar andan. Blir dyngsur om fötterna av att gå i cirklar på en förrädiskt klargrön äng och trampar snett bland höstlöv, märker inte att min mössa försvinner längs vägen, klättrar över en gärdsgård och stannar tillslut upp bland regndränkta, solgula lönnlöv. Hämtar andan och inser att jag inte är på väg någonstans.

Om familjen och om att försöka streama The Newsroom i biblioteket efter att alla gått och lagt sig. Om att gå samma promenad en gång till fast med sällskap, stanna upp och sitta för länge på en bänk intill de övergivna torpen från en svunnen tid. Skratta högt och frysa om fötterna som blivit blöta av regnvåt höstmark, prata och prata och prata tills orden bara övergår i avslut av sig själva. Vi går tillbaka, hänger upp strumporna på tork och värmer fötterna i raggsockor framför brasan.

Tröttnar aldrig på upptäcktsfärder och denna gången hittar jag en liten, liten trappa av trä som tar mig nästan allra högst upp i tornet.

Det regnar och regnar och regnar.

DSC_0021
DSC_0022
DSC_0023
DSC_0026
DSC_0028
DSC_0030
DSC_0032
DSC_0034

DSC_0038
DSC_0040
DSC_0049
DSC_0052
DSC_0053

DSC_0055
DSC_0056
DSC_0058
DSC_0059
DSC_0061
DSC_0062
DSC_0063
DSC_0067
DSC_0068
DSC_0074
DSC_0077
DSC_0078
DSC_0079
DSC_0082
DSC_0085
DSC_0086
DSC_0087
DSC_0089
  
DSC_0095

Fast nu är jag i Stockholm igen. I kollektivet där vi kan prata i timmar sittandes på köksgolvet och kan skratta åt samma sak konstant i en halvtimme. Äta popcorn i sängen och kolla på Homeland ihop. Det är så brutalt mörkt utanför fönstret när klockan ringer, det är alltid trångt på tunnelbanan och jag kommer hem klockan tjugoett om kvällarna. Hej hemma.

Translation:

Sleepless nights counting the cracks in the 18th century facades by my bed. Tip-toeing through chilly halls drenched in darkness and silence at two a.m. Waking up, not from my alarm, but a text from my father announcing that breakfast is ready. A whole weekend of not checking my email, but only reading books by the fire in the library, being surrounded by a sleepy forest and stretches of fields under a grey sky. Internet which only functions properly in the library, board games with the family, and teasing my older brother – leaving all three of us doubling over with laughter. Taking long walks in the woods. Angry walks. Happier walks. Sitting on a bench and talking talking talking until our feet are just too cold. Heading back inside and warming up by the fireplace. It rains, and rains, and rains.

And now I’m back in Stockholm.

192. Om parkettgolvet där vi dog

b6fe0f08407f69130ca772355d048382

bild

värdigheten lämnar oss som
blod flödar ur uppskrapade knän där
vi ligger raklånga på parkettgolvet en onsdagsnatt klockan två där
vi ligger tätt intill varandra med bortvända blickar och
vet att allt är slut nu frågan är bara
vem
som blir den första att säga det högt

elementen är avstängda
jag har inga strumpor och du har gåshud,
isig novemberluft läcker in genom för stora fönster och
mina lungor fryser till med varje andetag

du fattar grepp om min handled
känner ingen puls och frågar om jag lever
jag svarar att jag dog när allting vissnade i september
förmultnade när löven föll i oktober och
nu ligger jag raklång intill dig på parkettgolvet och
känner ingenting

det är sju meter till taket och vi är så långt ifrån
att flyga som det bara går att komma du
säger att du dog när jag slutade äta att
du förmultnade när jag slutade möta din blick och
nu ligger du raklång intill mig på parkettgolvet och
känner inte igen mig

du krossade aldrig mitt hjärta du
bara byggde in en kompass som alltid pekar fel och
jag krossade aldrig ditt hjärta jag
bara valde vänster i vägskälet där du gick åt höger och
vi byggde på vår morgondag men dog på vägen dit och
nu kallar det vanliga livet på oss ja
vi som målade hela himlen och stannade universum med allt
det vi kände måste nu
återvända

måste
gå ut med återvinningen, köpa klorin och skrubba bort
blodet
från parkettgolvet där vi dog för
imorgon är det torsdag

191. Papper, projekt och Uppsala

Till absolut ingens förvåning ligger vi ungefär en och en halv vecka back i händelseförloppet, men för ett tag sedan var jag i alla fall i Uppsala på lördagsbesök hos Natalie.

DSC_0031

Vi besökte den ljuvligaste av butiker, Papper, med mängder av just papper, askar, lådor, omslagspapper, tejp och annat bra. Dessutom var det 30% på allt just den här dagen eftersom det var något slags jubileum. Så himla bra! Kom därifrån med två tjusiga rullar omslagspapper, en svart box till mitt skrivbord på kontoret och en randig washi-tejp.

DSC_0034

Natalie fyndade hon med!

DSC_0035

Det blev sånt väldans höstrusk ute, så vi åkte hem till Natalie och stängde ute regnet. Jag satt på en köksstol och var totalt dunderförkyld medan hon lagade lunch åt oss.

DSC_0039
DSC_0041

Så lyxigt och gott!

DSC_0047
DSC_0051

Sedan pysslade vi lite med vårt projekt ett slag, jag hade dock svårt att koncentrera mig på så mycket annat än min förkylning och så var vi ju tvungna att prata om ungefär allting som händer i livet också. Kanske inte vår mest produktiva sammankomst, så att säga. Det var mycket mer spännande att höra om hennes Paris-resa, nya personer, prata om framtidsplaner och utbyta hemligheter.

DSC_0057
DSC_0060
DSC_0061
DSC_0062

När vi inte orkade åstadkomma något mer satt vi oss i hennes säng, drack te och kollade på ett avsnitt av Vänner.

DSC_0064

Och sedan, inte allt för sent, tog jag tåget tillbaka till Stockholm. Så himla bra dag, även om jag mest snörvlade mig igenom den. Kom hem och somnade ungefär på studs, och sov sedan nästan hela söndagen också i något slags försök att bli frisk. Det gick sådär, på måndagen flyttade jag in på vårt nya kontor med röd näsa och trötta ögon. Kul när man ger ett fräscht första intryck, ni vet!

Translation:

A Saturday a while back, I went to Uppsala to visit Natalie. We visited the loveliest paper shop, before escaping the dreary autumn weather and going back to her apartment. She made us lunch and I sat sniffling at her kitchen table, enduring a terrible cold. We worked on our project for a bit, but to be honest, probably spent more time talking about Paris, the future, new people, and exchanging secrets. Not too late, I took the train back to Stockholm and fell immediately into bed. Had such a great day, despite the sniffling and required aspirin. Slept nearly the entire Sunday that followed in an attempt to get better. However, ended up moving into our new offices on the Monday with a runny nose and tired eyes. Always great with the first impressions, you know.