204. Getting up is never easy

DSC_0054
DSC_0061
  
DSC_0072
DSC_0074

Någon fyller år idag men vill helst bara somna om. Hon ögnar hans stickade grå från andra sidan köksbordet. Insuper morgonkaffet och sveper hans doft med morgontrött blick. Kanske har den här dagen en chans, ändå.

Någon orkade inte mer igår kväll. Slängde böckerna i väggen och barrikaderade dörrn. På golvet ligger döda fjärilar och krossat glas. Parketten täcks av ett lager genomskinligt fördärv. Kanske kommer hon att städa undan det, kanske inte.

Någons dotter levde på svart kaffe, havregrynsgröt och klargröna äpplen i fem år. Sprang längre och längre var dag som gick. Hon vaknade en morgon och bestämde sig för att försöka överleva nu. Som om det inte vore precis det hon försökt göra, och gjort, varenda dag av sitt liv. Kanske blir det åtminstone enklare efter ett tag.

Någons älskade står otåligt utanför terminal fem på Arlanda. Det regnar när de tar farväl och han är orolig att hon ska tvättas bort ur hans sinnen alldeles för fort. Som om hon inte vore en permanent konstinstallation i hans inre. Kanske klarar de avståndet. Kanske gör de inte det.

Någon dricker vin för tidigt och förklarar sin kärlek för sent. Någon annan inhalerar för mycket fuktig novemberluft och går vilse på annars så familjära gator. Det är snart vinter och solen, liksom stadens alla invånare, verkar ha gett upp på livet. Kanske blir det ljust igen på söndag. Eller nästa vecka. Eller i alla fall i vår. Ingen kan säga säkert.

Någon tappar förtroendet på tåg tvåhundraåttioett men återfinner det några veckor senare i en främmande stad. Någon annan säger sig inte orka mer nu, men sveper upp den andre i sin famn likväl. Om och om igen. Kanske kommer de en dag sluta ljuga för varandra.

Någonstans saknar någon sin mamma och någonstans har någon annan förlorat sin son. Någon dränker vita lakan i panikångest och någon annan sväljer stilla sin gråt. Någon jobbar för mycket medan någon annan inte ens orkar kliva ur sängen. Kanske kommer de alla tillslut att finna någon sorts lindrande balans.
Kanske.

(Någon, med för mycket makt, hade som enda sanning att ingenting skulle få vara lätt.)

203. När vi kommer för nära

1
fleurDSC_0074

har känslorna på gungbrädans mitt i
någon slags stillhet som riskerar slå över
när som helst de är en
glasburksdröm på piedestal och allt
står stilla

tystnaden är som knarrande snö och
som knakande is så
förrädiskt fridfull i sin ihop-plåstrade enkelhet när
pulsen slår i takt med minusgraderna och
gruskornen river i blodomloppet, men
en enda blick lyckas desinfektera våra
krigsskador och
lappa ihop våra brustna ben

vi haltar plötsligt innanför avspärrningarna ja
lite för nära så att
din doft fastnar i min tröja
och det hela verkar

så oerhört farligt

202. Göteborg, söndag

Det blev inte så mycket fotograferande på söndagen, vilket är lite synd eftersom det väl egentligen var enda dagen som innehöll någon form av ambitionsnivå gällande sysselsättning. Jonatan och jag gjorde pannkakor och sedan vaknades det upp i lägenheten en efter en.

DSC_0049 2
DSC_0052 2
  
DSC_0055 2
DSC_0057 2

DSC_0068 2
DSC_0071 2

Sedan blev Jontis inringd på jobb. Jag, Natalie och Johanna bestämde oss för att carpa solsken och kultur och promenerade till Röhsska.

DSC_0073 2
DSC_0075

DSC_0077 2
DSC_0079
DSC_0080
DSC_0081
  
DSC_0084

På Röhsska kollade vi på oklara antika konstobjekt från Asien och lite andra utställningar, och så fotograferade jag vid det här fina fönstret. Sedan glömde jag helt bort kameran resten av dagen. Åt i alla fall långlunch på Condeco, tog farväl av Natalie som var tvungen att åka tillbaka till Uppsala redan på söndagen och tog på kvällen bussen hem till Alice och drack te i hennes fina lilla kök med röda luckor. Mötte min bror i dörren som var på väg därifrån tillbaka till Norrköping, så himla knäppt att vi båda var i Göteborg och liksom gick om varandra, vet inte vad som hände men jag hängde visst med Alice istället. Farligt för syskonen att skaffa för bra respektive tydligen. Efter några fina timmar där åkte jag åter in till staden, för att se The Butler på Biopalatset. Den var fin och lite svår men feel-good:ig, livsdrama möter Amerikansk historia, och bra mycket längre än någon av oss räknat med.

Tog spårvagnen åter till Johanna och så kröp vi båda två ned i hennes säng och viskade hemligheter i mörkret, alldeles för länge, till tonerna av Coldplay och Bon Iver.

Morgonen därpå tog jag sedan tidiga tåget, åter till Stockholm och verkligheten.

Translation:

Sunday in Gothenburg was sunny. We went to a museum in the morning and looked at strange Asian artefacts, amongst other things. Had a long lunch at Condeco with another friend, then went to visit my brother’s girlfriend and drank tea with her in her kitchen while we talked about life, love and other philosophical matters. The evening finished with The Butler at the cinema. Monday morning I took the train back to Stockholm and reality.

201. Göteborg, lördag

På lördagsmorgonen vaknade jag upp till doften av nybakta hallon- och blåbärsscones. Finns få värdinnor i klass med Johanna alltså. Så åt vi långfrukost och funderade på vad vi ville göra med dagen.

DSC_0115

DSC_0113

DSC_0117

Inte så mycket alls, kom vi fram till. Det är ju det bästa med städer en besökt ungefär hur många gånger som helst, det är liksom helt okej att bara mysa och hänga runt och inte utforska ett dugg. Så vi tog spårvagnen ner till stan, kikade i en butik och dök sedan in på Le Pain vid Kungsportsplatsen. Regnet fullkomligt vräkte ned och vi höll hos inomhus.

DSC_0122

regn som faller utan behärskning på våra
femtio kuddar och dubbla täcken på
göteborgs spårbeklädda gator och
de franska caféer som får våra vakna timmar

DSC_0130
  
DSC_0133
DSC_0136
DSC_0138

Vi satt där från kaffedags till långt efter lunchdags och bara pratade. Hur mycket prat kan en få ur sig på en helg egentligen? Tydligen hur mycket som helst när man kan prata om migrationsrätt och juridik, eget företagande, samhällsproblem, känslor, livsfunderingar, familj, minnen, ångest och vardag.

DSC_0164
  
DSC_0166

DSC_0167

DSC_0172

När vi blev rastlösa av för mycket koffein gav vi oss ut i regnet och mot affären igen. Handlade allt gott man kan tänkas vilja stoppa i en risotto och gav oss av hemåt för att laga middag. Sparris, champinjoner, charlottenlök, ruccola, vitt vin och parmesan hade vi i.

DSC_0180
  
DSC_0184
DSC_0186
DSC_0191
DSC_0195

Hur bra som helst blev det. Kvällen blev en favorit i repris (ja alltså, egentligen kan hela helgen sammanfattas i: satt på caféer, lyssnade på regn, lagade middag, skrattade, drack vin, pratade pratade pratade och myste bland kuddarna i soffan, sådan perfekt myshelg) och vi drack vin och trasslade in oss i soffan och i livsfilosoferande.

DSC_0204

(“Kolla, jag har byggt ett täcke av kuddar”, mvh Karin den frusna femåringen)

DSC_0211

Jag råkade ha glowsticks i väskan, älskar att ingen riktigt ifrågasätter.

DSC_0216

Sedan satt vi än en gång uppe halva natten, eller, Johanna och Natalie somnade men jag och Jonatan FASTNADE framför en riktigt dålig romantisk komedi på fyran under vilken vi mest satt och slog vad om vad som skulle hända härnäst och hur många minuter det skulle ta tills det hände. Det här med förutsägbara filmer alltså.

Translation:

On the saturday we had a cozy breakfast and then went downtown. It rained like crazy and we most of the day lounging at a French café, before returning to Johanna’s apartment. Once again, we had a luxuriously lazy evening and made risotto, had wine and just enjoyed each others’ company. Fell asleep way too late after watching a predictable romcom with Jonathan after the others went to bed, where we spent most of the film betting on what would happen and how long it would take before it did.