274. Post-vodka och tidskapslar

by Karin Wahlberg

Lördagens vodka släpper taget om kroppen och J kommer med tåget till Stockholm; vi möts upp vid Mariatorget och dricker kaffe på Rivals uteservering med sommarvarm sol mot huden och han ordnar en ny macka åt mig när den jag köpt visar sig vara det ledsnaste i år (och jag egentligen inte vill klaga). Det är söndag och ingen av oss gör många knop. Han berättar om sitt liv och jag berättar om mitt, han berättar om Göteborg och jag berättar om Stockholm, han berättar om sin lördagskväll och jag berättar om min.
– – –
På ett par timmar hinner jag hälsa på en hel rad olika personer som jag känner och jag får den där varma känslan i magen ni vet av att det här är mitt hem, min stad och mina bekanta ansikten. Gatorna, parkerna, tunnelbanestationerna och broarna är fyllda till bredden med både bra och dåliga minnen. Platserna blir till tidskapslar av varierande bemärkelse; de har sett kyssar och tårar, har tvingats mottaga dåliga nyheter men också erfarit euforiframkallande besked. Jag har fnittrat i snöfall, tröstat i duggregn, slagit ned rötterna och där drack jag kaffe efter min intervju på Berghs och där sade vi att det var sista gången den första gången och där beslutade vi att vi gör det, vi startar vårt egna företag och sen han som höll min hand längs med Söder Mälarstrand och jag blev kanske aldrig kär men det var sommar och Stockholm glittrade hoppfullt.
– – –
I alla fall. Vi köper godis på Coop och lägger oss söndagströtta på Mariatorgets gräsmattor, näst intill somnar och pratar om sådant som avslut och planer för veckan, tills lördagen börjar göra sig lite påmind igen. Vi skiljs åt och så åker jag hem och läser artiklar om läsning samt lyssnar på gamla sommarprat tills klockan blir sent och till slut någon gång efter midnatt somnar jag.

by Karin Wahlberg

273. The sun may be shining, but it’s been raining in my head for months.

I fredags hade vi säsongens kanske första riktiga parkhäng i kvällssolen. Vi frös ungefär nittio procent av tiden, men det var mysigt ändå. Hade så himla roligt och skrattade nästan konstant.

Ivar Los Park
Ivar Los Park
  
Ivar Los Park
Ivar Los Park
Ivar Los Park
Ivar Los Park
Ivar Los Park
 
Ivar Los Park
 
Ivar Los Park

När det till slut bara blev för kallt gick vi tvåhundra-nånting meter till vårt kontor och fortsatte fredagsfirandet där. Heja våren! Och heja er. Blir så himla glad för era peppiga, rara kommentarer, det vill jag att ni ska veta <3

272. Friheten att förstöra allt, förmågan att låta bli.

Julia, Balloon

Och tretusennittofyra ord senare om
överlevnad och efterkonstruktion
förmår jag fortfarande förstöra en
måndag,
allas måndag,
med min ångest

men åttiotre ord av beslutsamhet blev ändå
en punkt, efter
alla dessa jävla kommatecken och
jag har inte vänt mig om en enda gång bara
känt mig fri

etthundratio minuter tog det och
nu har jag åter mariabergets kullersten under
fötterna och jag vet kanske inte hur matematiken ska
gå ihop sig men jag blundar och hoppar med
en optimist som säger att
vi visst kan flyga

arton
grader i solen och
etthundraarton
minuter på innergården jag
vill bara äta hallon och
klä mig i svart jag
vill att det aldrig ska bli mörkt igen men
att vakna med hjärtklappning av solen
klockan fem varje morgon fungerar kanske
inte heller det
hotas runt hörnen och,

jag vet inte,

om det är bra att riva i alla gamla sår det
blir blodigt och
till hands finns alltid fel sorts plåster det

är två meter eller fyra kliv till
fel sorts beslut med
fel sorts konsekvenser och

ändå

raderade jag stycket
från mina tretusennittofyra ord som löd
man återvänder aldrig, inte fullt ut
som om jag inte var säker på hur det egentligen ligger till som
om jag inte ville tro att de där två meterna eller
fyra kliven alltid kommer behöva spela roll och
att jag alltid haft högsta betyg i matte gör ingen skillnad jag
vet ju ändå inte hur ekvationen ska ställas upp men
jag skrev i alla fall
börjar fatta fler bra beslut än dåliga
och hängav mig åt någon slags relativitetsprincip

i slutändan

går det alltid bäst med ouppackade resväskor mitt på sovrumsgolvet
öppna fält
havet i horisonten och friheten
att förstöra allt men
förmågan

att låta bli.