266. Och fåglarna sjöng som om ingenting hänt

Trees, Karin Wahlberg

Om en helg då jag kanske borde varit ledsen men
egentligen mest var lättad,
då det fortfarande var ljust när jag gick till tunnelbanan på kvällen och
fåglarna sjöng som om ingenting hänt.

Sprang in i mitt förflutna på Kåken och
ångrar två år senare absolut ingenting nej
vem visste att avslut kunde vara så
rakt igenom befriande?

Den här veckan har jag fått dubbla parkeringsböter och
planterat avokadokärnor i fönstret,
varit irriterad på grannar som inte förmår använda tvättstugan korrekt,
skrivit långa meningar om att vara sjutton och inte kunna bre smör på mackan sen
åt jag godis och
sprang några kilometer i skogen,

okej,

det är kanske inte alltid helt lätt.

Men någonstans mellan slutgiltiga farväl och
sådan där farligt borttappad matlust ville jag bara
spela Imagine Dragons’ On Top Of The World på repeat
och
jag kände mig otroligt odödlig och
fullkomligt full i skratt.

Det blommar vid Bysistorget och är ljust
när jag går från jobbet vid åtta på kvällen, jag
skjuter på att göra-listan för att sitta på sovrumsgolvet och måla träd,
har vår i kroppen och

vintern

verkar ha tinat bort.

264. Om vårdimma och ballong-promenader

Andra morgonen på Bjärka vaknar jag upp med prick den här utsikten framför mig. Sätter mig upp i sängen och ser ett lätt dis som vilar över fälten och hästhagarna, genom fönstret på tredje våningen.

DSC_0793
DSC_0797

Vi kilar ned i köket och gör i ordning frukost som vi tar med oss på brickor upp till rummet igen. Där sitter vi sedan kvar länge, länge och filosoferar. Det är någon slags Jane Austen-stämning på vädret och vyn utanför och vi dricker varmt kaffe tills vi börjar längta efter frisk vårluft i lungorna.

DSC_0805
 
DSC_0820
DSC_0808
 
DSC_0824

Vi tar på oss jackor och sådant, men gråskalan till trots är det inte värst kallt. Med ballong och kamera i högsta hugg promenerar vi ned till sjön. Känner på det alldeles för kalla vattnet och skuttar runt på bryggan.

DSC_0830
DSC_0864

Barfota-hopp och N med sina vackra, bruna ögon.

DSC_0872
DSC_0875
DSC_0898
DSC_0937

I skogen tittar små vita sippor fram, begynnelsen av vad som i slutet av månaden lär bli ett vitsippshav. Åh vad jag längtar efter att det ska bli lite grönare ute.

DSC_0940

Natalie lär ballong-hen om livet.

DSC_0941
DSC_0946
DSC_0949
 
DSC_0964
DSC_0967

Vi tar med ballongen på vidare äventyr, besöker lekstugan (som verkligen är mer av ett lätt förfallet mini-hus, med sin takkrona, spröjsade fönster och indragen el…) och jag går runt i inte så matchade, men väldigt mjuka, kläder så som man gärna gör långt ute på landet. Minus de “praktiska” skorna. Nåväl.

DSC_0973
 
DSC_0976
DSC_0979
DSC_0980
DSC_0983

På eftermiddagen åker vi till Norrköping, N för att äta middag med sina föräldrar och jag för att byta bil och hälsa på morfar. Hemma hos honom dricker jag te och får varma kramar och så pratar vi om vad som hänt på sistone. Några timmar senare sätter jag mig i bilen igen (ska nämligen hämta min storasyster och hennes man på flygplatsen i helgen), hämtar upp Natalie och sedan kör vi åter mot huvudstaden längs med en mörk och regnig E4:a.

263. You cannot save people, you can only love them.

Lost at sea, Karin Wahlberg

Vi
ville rädda hela världen men förmådde inte
ens rädda oss själva
vi
skulle hänga stjärnor och tända solen och sjunga
alla till sömns med vaggvisor men
stjärnorna lyste
enbart med sin frånvaro och solen den brann
upp
och vi satt sömnlöst på badrumsgolvet
med ångest och
försökte pussla ihop hela världen med
alla
våra egna bitar borttappade,

någonstans under badkaret
där ingen kommer åt.

Har 6 dagar till på mig att beskriva mig själv på max 100 ord till ett projekt jag medverkar i, vilket går sådär. Hittills har jag skrivit att jag heter Karin och är 23 och sedan raderat det igen pga plattare än plattast.