282. Regn och stadsflykt

Våren tar paus och jag tar tåget till den stora gula byggnaden på andra sidan dimman, med svart, regndränkt plåttak. Mamma hämtar vid stationen och pappa väntar med te, det luktar skog och som att någon eldar i öppna spisen. Träden har slagit ut sedan sist och allting är lummigt och grönt. Den här platsen har sin egen tideräkning och verkar med sina vidsträckta fält existera avskilt från den värld som är gnisslande tunnelbanor, grusiga trottoarer och långa arbetsdagar.

På lördagen vaknar jag till ett bord dukat med nybakt bröd gröt ägg alla de sorters pålägg kaffe färsk frukt brieost kex yoghurt och allt vad en kan tänkas vara sugen på. Stearinljusen sprakar och jag slår mig ned vid det mintgröna köksbordet iförd pyjamas + raggsockor som farmor stickat och vaknar sakta till liv med en kopp varmt kaffe.    

Stänger in mig i ett litet rum med gammalt, blå-vitt kakel på väggarna, fåtöljer och fungerande internet-uppkoppling för att jobba lite. Tar paus för att dricka kaffe med pappa och sedan för att äta räksoppa till lunch men jobbar annars fram till klockan tre. Skogen är klargrön och fälten insvept i envis dimma under en tungt grå himmel när jag drar på mig gummistövlar och regnjacka för att promenera med mamma runt sjön. Klättrar in i stora ihåliga träd och går rätt sorts omvägar med frisk luft i lungorna.

Bjärka, Karin Wahlberg
Bjärka, Karin Wahlberg
Bjärka, Karin Wahlberg
Bjärka, Karin Wahlberg
Bjärka, Karin Wahlberg
Bjärka, Karin Wahlberg
Bjärka, Karin Wahlberg
Bjärka, Karin Wahlberg
Bjärka, Karin Wahlberg
Bjärka, Karin Wahlberg
 
Bjärka, Karin Wahlberg
Bjärka, Karin Wahlberg
Bjärka, Karin Wahlberg
Bjärka, Karin Wahlberg

Spelar spel med mamma och min storebror och så kikar till slut solen fram också. Jag går ut på terrassen och tar in ljuset som kastas över gräset, trädtopparna och sjön. På terrassen står också oplanterade träd och nysådd grönska i små pytsar med jord, redo för varmare tider. Sedan vet jag egentligen inte riktigt vad resten av eftermiddagen ägnas åt, men tiden går precis lagom långsamt.

Bjärka, Karin Wahlberg
Bjärka, Karin Wahlberg
Bjärka, Karin Wahlberg
Bjärka, Karin Wahlberg
Bjärka, Karin Wahlberg
Bjärka, Karin Wahlberg
Bjärka, Karin Wahlberg
Bjärka, Karin Wahlberg

Andreas förflyttar sig till bageriet i källaren och njuter av att ha tillgång till alla fancy redskap i största möjliga storlek och sätter igång med att baka levainbröd på surdeg. Vi varvar att spela spel med att han ska springa ned och vika degen (eller något sådant) cirka en gång i halvtimmen, men han är nöjd och jag hänger på och lär mig om surdegsbak.

Bjärka, Karin Wahlberg
Bjärka, Karin Wahlberg
Bjärka, Karin Wahlberg
Bjärka, Karin Wahlberg
Bjärka, Karin Wahlberg
Bjärka, Karin Wahlberg

På söndagen regnar det igen och jag gör inte så mycket annat än att äta en riktigt god frukost med Andreas nybakade bröd, läsa, spela spel och strosa omkring.

Bjärka, Karin Wahlberg
Bjärka, Karin Wahlberg
Bjärka, Karin Wahlberg
Bjärka, Karin Wahlberg
Bjärka, Karin Wahlberg
Bjärka, Karin Wahlberg
Bjärka, Karin Wahlberg
Bjärka, Karin Wahlberg
Bjärka, Karin Wahlberg
Bjärka, Karin Wahlberg

Sedan hittar jag och Andreas en karta över ett gäng bra vandringsleder med varierande längd runtom slottet, så efter lunch drar vi på oss ytterkläderna igen för att utforska. Det regnar dock och blåser snålt så väl utomhus bestämmer vi oss för att ta en “kortare runda”, vilken efter lite improvisation råkar bli nästan lika lång som den ursprungligen planerade i alla fall. Men vi kommer tillbaka med regnfuktigt hår, nynnandes på det var en kyckling som hette Gullefjun, lika glada för det.

Någon gång vid fyra-tiden sätter Andreas och jag oss i bilen och åker mot Norrköping. Vi pratar om livet och om företagande och om bröd och om att dela lägenhet och om jobb och om relationer hela vägen. Stannar sedan till en snabbis i hans lägenhet innan jag får skjuts till tågstationen och beger mig åter mot Stockholm.

281. Start writing, no matter what. The water does not flow until the faucet is turned on.

Det går lite trögt att sätta ord på både smått och stort just nu. Det händer så mycket hela tiden att jag blir fartblind och glömmer bort saker, glömmer notera dem. Glömmer bort att sätta ihop bokstäver och interpunktion. Mellan påskrivna avtal och färdigställa prototyper hinner jag känna mycket men inte alltid känna efter. Därför har jag inget annat att säga om de här bilderna än ett käckt litet uttalande om att vi i fredags höll kontor på Drop Coffee, bland finmålade pallar i pastellrosa, skogsgrönt och brons och doften av nybryggt kaffe, och att det var trevligt.

Drop Coffee, Karin Wahlberg
Drop Coffee, Karin Wahlberg
DSC_0006
 
Drop Coffee, Karin Wahlberg
 
Drop Coffee, Karin Wahlberg
 
Drop Coffee, Karin Wahlberg
Drop Coffee, Karin Wahlberg

På kvällen tog jag tåget till Bjärka och andades fridfull luft en hel helg och nu sitter jag här, åter i Stockholm, och försöker få sammanhang ur lösryckta meningar om ett förflutet som spökar, tågresor, saknad och gummistövlar.

280. You will fall in love with train rides, and sooner or later you will realise that nowhere seems like home anymore.

Ligger på sängen med Lykke Li i öronen och en nyköpt bok. En bok som luktar nytt papper och som inte ännu har några invikta hörn eller känslor utspillda på sidorna.

Verklighetsflykten kostar mig etthundrafemtiofem kronor hos SJ och på två timmar är jag åter där hjärtat spinner mjukt och varenda stjärna på det oändligt svarta ovanför lyser klarare än någon annanstans. Det är sju meter till taket och resten av familjen andas rytmiskt i rummen intill. Jag ligger hopkurad som en liten boll mellan nytvättade lakan intill en vägg med fyra och en halv kvadratmeter böcker; vänder blad efter blad med ett annat slags lugn innanför revbenen.

Värmeljusen flämtar och jag läser mig till sömns.

Tåg

279. Utvandrarna

Igår var Mika och jag på Dramaten för att se Utvandrarna som hade premiär för lite mer än en vecka sedan. Stockholm var kallt och grått men det gjorde det ju bara desto bättre att sjunka ned i mjuka teaterstolar och bege sig in i Vilhelm Mobergs 1800-talsvärld.

Dramaten, Karin Wahlberg
 
Dramaten, Karin Wahlberg
  
Dramaten, Karin Wahlberg
Dramaten, Karin Wahlberg
Dramaten, Karin Wahlberg

Föreställningen var nästan fyra timmar lång och, tror jag nog, en av de bästa föreställningarna jag varit på på Dramaten. En blir dock snart varse hur dålig koncentrationsförmåga en har, är liksom van att öppna nya flikar och scrolla i diverse flöden och kika på mobilen i tid och otid + göra åtminstone fyra saker samtidigt, så en maratonsittning som denna var nog rätt nyttig…

Dramaten, Karin Wahlberg
 
Dramaten, Karin Wahlberg

Var dödstrött när jag väl kom hem, efter vad som blev en lååång dag, men lyxigt likväl med teaterbesök en helt vanlig tisdag!