339. The saddest word in the whole wide world is the word almost. He was almost in love. She was almost good for him. He almost stopped her. She almost waited. He almost lived. They almost made it.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

och plötsligt står du där
lutad mot ett bord med huvudet vilandes i handen
det är tre år tidigare och
fjärilarna i magen vill mig inte ännu något ont
vi
har känslorna utanpå och förnuftet begravt djupt där inne och
vi
var några andra då
några som inte hunnit såra varandra ännu och
nu
står du där i polaroid-format g(l)ömd
längst ned i en avgrundsdjup box med
damm på locket och bäst före-datumet passerat
du ler mot mig
från andra sidan rummet med ditt sedvanligt rufsiga hår
liksom frusen i tiden och jag
kommer på mig själv med att ha glömt
att det någonsin var sådär att det någonsin var
blickar tvärs över rummet
din hand i min hand
din famn i min famn
ett hjärta som hoppade över vartannat steg och oförmågan att
tänka
äta
blinka
eller
hålla stadigt i en penna när du satt sådär
nära
att våra knän snuddade vid varandra med
varje elektriskt andetag
och jag kommer på mig själv med att ha glömt
att det någonsin var något annat
än den där klumpen i magen de
bortvända blickarna och den
iskalla tystnaden
alla dessa suckar istället för klarspråk och
jag vet
att en gång i tiden var det bomullsmjukt och varmt men
jag känner
det inte nej ingenstans i kroppen och
jag undrar
om minnena varit vackrare om vi kapat banden lite tidigare
kanske
hade vi då träffats över kaffe ibland och lett
förstående mot varandra över bordet och skrattat
åt saker vi sagt gjort och drömt om men
istället står du där
lutad mot ett bord med huvudet vilandes i handen
ler för evigt mot mig liksom
frusen i tiden
under ett tunt lager av damm och vi tröstar oss med
att vi i alla fall
körde det i botten

Söndagssysslor: städa rummet, börja läsa en ny bok och äta popcorn. Samt dricka kvällste på Rival. Det här inlägget sponsras för övrigt av den lilla mängd dagsljus som lyckas tränga igenom mitt leriga, inplastade fönster </3 Fy tusan för den här never-ending fasadrenoveringen alltså.

Translation:

Sunday consisted of reading a new book and eating popcorn. Also, this post is sponsored by the small amount of daylight which manages to push through my dirty, building plastic-covered window. Be done with renovations already please :(

338. I could spend my life arriving each evening in a new city.

Uppsala, Karin Wåhlberg
Uppsala, Karin Wåhlberg
Uppsala, Karin Wåhlberg
Uppsala, Karin Wåhlberg
Uppsala, Karin Wåhlberg
Uppsala, Karin Wåhlberg
Uppsala, Karin Wåhlberg
Uppsala, Karin Wåhlberg
Uppsala, Karin Wåhlberg
Uppsala, Karin Wåhlberg
Uppsala, Karin Wåhlberg
Uppsala, Karin Wåhlberg
Uppsala, Karin Wåhlberg
Uppsala, Karin Wåhlberg
Uppsala, Karin Wåhlberg
Uppsala, Karin Wåhlberg
Uppsala, Karin Wåhlberg
Uppsala, Karin Wåhlberg

Fredag och lördag har jag tillbringat i Uppsala. Jag och Mika har hälsat på Natalie; lagat saffranskryddig mat som sig bör, såhär när hösten tränger sig in i ens blodomlopp, pratat om livets svåra och fina stunder och somnat under varma täcken framför en gammal brittisk film med Audrey Tatou. På lördagen sken solen när vi promenerade ned till stan, tittade in i små butiker och fingrade på inredningsdetaljer från Hay och House Doctor. Vi slog oss ned på Ofvandahls Hovkonditori med kaffe och te, och Mika gav oss en massa böcker då hon fått en hel kasse av en kollega dagen innan. Drömmen. Två främlingar stannade till, på väg ut ur konditoriet, och pekade på våra travar. “Det där är riktigt bra böcker hörrni, där har ni något att se fram emot”, och pratade en stund om författaren, vilket fick mig att om möjligt längta ännu mer efter att börja läsa dem. När jag på tåget hem slog upp ena boken fanns på första sidan ett citat av Hjalmar Söderberg, och det måste väl också anses vara ett mycket gott tecken. Hoppas ni också har haft en fin, höstsolig helg.

(De två sista bilderna från Ofvandahls har Mika tagit)

Translation

Mika and I spent the weekend visiting Natalie in Uppsala. 

337. Her happiness balances on book spines

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
DSC_0069 copy
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Den här helgen har jag bytt ut asfalt mot grusvägar och mjuk mossa. Sprungit barfota långt inne i en tyst skog, klättrat på stora stenbumlingar och skrapat upp mina tår. Jag har kunnat gå i t-shirt utomhus och har känt septermbersolens allra sista glitter slå mot ansiktet. I ateljén uppe på slottsvinden har jag hittat dolda skatter, med söndagsregnet hastigt smattrandes mot de små fönstrena.

Jag har serverats lagad mat på regelbundna tider, sprungit en halvmil varje morgon efter frukost, spelat spel med mamma och pappa och somnat till Harry Potter på ljudbok. I söndags morse hade sista sensommarvindarna övergett oss totalt, men med min allra mjukaste, varmaste kofta på kunde jag tillsammans med mamma ändå äta frukost ute på terrassen. Perfekt kokt ägg havregrynsgröt chai-te och hembakt surdegsmacka. Långsamt och med en kopp kaffe efter.

Jag har suttit utomhus och läst och smakat på säsongens allra sista tomater. Gått runt i tofflor inomhus drunknandes i takhöjd och tystnad, sovit gott men vaknat tidigt, pussat extra många gånger på min lillebror och druckit obscena mängder te. Den här helgen har jag fått må så orimligt bra. Efter dagar av fridfullt lugn och långa promenader åkte jag sedan på söndag kväll tillbaka till Stockholm med ett försenat tåg, lämnade väskan ouppackad mitt på golvet hemma i mitt rum och lyssnade till regnet. Ett regn som talade om att hösten är här på riktigt nu. Somnade under en extra filt och slumrade vant åter in i verklighetens tempo.

Translation

I’ve had the most peaceful weekend with slow breakfasts, long runs, the last few rays of warming sun, hidden treasures in the attic, time spent with the family, and lots and lots of tea.