335. Gustav III & Emma

Museum, Karin Wahlberg
Museum, Karin Wahlberg
 
Museum, Karin Wahlberg
 
Museum, Karin Wahlberg
 
Museum, Karin Wahlberg
 
Museum, Karin Wahlberg

Det är så mycket som bor i mitt bröst, så många ord som egentligen vill ut. Dagboksinlägg fylls med frustration, sommarens sista svalnande pustar, magont, vakenhet och längtan. Oändliga rader om valresultatet och livliga, färgglada diskussioner om livet, feminism, saknad och jobb florerar på kvällarna runt köksbordet i vår inplastade lilla fyra. Inplastad i och med fasadrenoveringen som pågått i cirka tre månader nu, vilken också är anledningen till att vi alla vaknar innan klockan sju av högljudda maskiner och sitter sömndruckna i pyjamas i samlad trupp ovanpå Annas blommiga säng om morgonarna och yrvaket gnäller över att de ju egentligen inte får väsnas innan klockan åtta. Livet sträcker sig från febriga tårar till glädjeskutt och milstolpar. På hårddisken finns bilder från presentinslagning soligt balkonghäng födelsedagsfirande fina bokcitat och ettårsfirande på kontoret (kan ej förstå att vårt företag har existerat i ett år nu) men det är liksom som att jag inte vet vad jag ska göra med allt sådant längre ellerjagvetinte. Det är som att allting är antingen för oviktigt eller för viktigt och bloggen tar regelbundna andningspauser för att liksom balansera i detta och det känns som att verkligheten ofta rymmer så oerhört mycket mer än vad jag lyckas pränta ned här inne. Med vänliga hälsningar, eder evigt bloggkrisande bloggare.

Bilderna ovan är från ett besök på Gustav III:s Antikmuseum förförra veckan. Jag hade uttryckt en plötslig längtan efter gamla statyer och antika konstverk i stora salar, till många höjda ögonbryn, men Anna fattade grejen. Vi gick på museum och smygtog bilder när museivakten patrullerade i salen intill (jag har aldrig varit bra på att respektera fotoförbud blir liksom lite provocerad och måste fota och även helst bara sätta ned foten litegrann på gräsmattor som ej får beträdas ni vet). Efter röstning, inhandling av nödvändigheter (läs: strumpbyxor) och vilopaus hemma åkte vi till Wagwaks spelning på Bar Brooklyn, stannade till på Sure Baby Yes 6-års-fest intill och var sedan ute och svirade tills alldeles för sent. Var ömtåliga på söndagen och hade sedan en valvaka som snabbt sjönk i stämning och tilltro på mänskligheten i takt med att allas vårt mest avskydda parti klättrade i procent.

Är lite tom på saker att säga om det hela vid det här laget och den trehundrasjuttiotvå ord långa (korta) text jag ilsket hamrade ned måndagen efter valet får stanna i dagboken. Försöker svälja lite ilska till förmån för att vara konstruktiv. Valprocessen må vara över och mandaten utdelade men även om vi inte kan påverka just detta faktum de kommande fyra åren så kan vi fortsätta älska våra nästa, ta hand om varandra, öppna våra famnar, våra hem och vårt samhälle ändå. Försöker tänka att oavsett procentsatserna i riksdagen kan vi i vår vardag fortfarande leva som vi lär och verka för mångfald, jämställdhet och öppenhet och ta ansvar för vår miljö – i de små besluten och i varje möte med en annan människa. Det får inga tretton procent i världen sätta stopp för. OBS för ej enkel grej och nära till hands att mest vara frustrerad och trött på mänskligheten, men hobbyoptimisten i mig som kikar fram ibland (plötsligt händer det) tycker det är värt att försöka med den inställningen i alla fall.

För att avrunda lite muntrare såhär en helt annan måndag, tillåt mig belysa Emmas tal från i förrgår:

Ni kan läsa talet i sin helhet på UN Women bland annat.
Ciao.

Translation:

Antique museums, the Swedish general elections, and a speech by genius Emma Watson on feminism.

334. You get a strange feeling when you’re about to leave a place. Like you’ll not only miss the people you love but you’ll miss the person you are now at this time and this place, because you’ll never be this way ever again.

paris / new york, karin wahlberg
 
california, karin wahlberg

och så söndag
under en disig stjärnhimmel i ett svalnande stockholm
i en lägenhet med riktigt kök och
vi som drömmer oss tillbaka
till new yorks brandtrappor och för små lägenheter
där vi fick sova skavfötters i din säng till ljudet av sirener vi
minns londons nattbussar och nattkyssar och
andetagen
klockan fem på morgonen när våren hängde i luften minns
främlingar på flygplan och känslan av en jetlaggad verklighet och jag
tillbringade ett helt år på en flygplats med eskapism i blodet och
avgångsterminalerna runt hörnet men nu
har vi visst valt bort oceanerna och
det
som en gång var verklighet
känns som ett annat
(någon annans)
liv

new york, karin wahlberg

vi var sjutton
i den mexikanska skymningen
drack fresca på en dammig uteservering i tijuana
långt bort från allt vi kallade verkligt två
kantstötta sjuttonåringar som äntligen var
långt bort
(men tillsammans igen)
och två och ett halvt år senare är vi
nitton och dricker olagliga margaritas på
balboa peninsula tills
v e r k l i g h e t e n slår hårt i bröstet och vi springer
ut i mörkret på en kolsvart strand med basen som högljudda hjärtslag
någonstans där bakom oss och jag säger att
jag inte vill åka hem att jag inte vill åka bort att
jag inte vill
leva mitt liv med hjärtat i dussintals bitar spridda
över kontinenter och tidszoner och
i ett isolerat ögonblick är visionen inte att existera överallt
utan längtan
är efter en fast punkt
för många gånger hade jag väl stått på den ensamma sidan
säkerhetskontrollen och tagit farväl och vi tar i
vördnadsfull tystnad färjan hem med stulna identiteter
i fickan och sand i skorna vi
kan inte stanna tiden och den
kalifornska novembernatten
sänker sig kring oss

arlanda, karin wahlberg
 
california, karin wahlberg

vi
känner oss så gamla nu så långt bort
från
vänstertrafik oyster cards och ovälkomna husdjur
långt bort
från det trängande behovet
att romantisera för överlevnad eftersom det regnat i flera veckor och
internet i lägenheten inte fungerat på över en månad och
vi
drömmer oss tillbaka till
första möten och fortsatta äventyr till
anekdoter värda hela noveller, romaner, trilogier till
pirr i magen och klarblå shots i east village
takbarer solnedgångar och skyskrapor
vi glömmer
(förtränger) ensamheten och att alltid börja om kanske
om vi verkligen känner efter
längtar vi bort härifrån (litegrann) längtar
efter förflutna jag som sedan länge uppört
(var det någonsin vi?)
men
sitter istället i köket i förtvivlan med
livskris och rädda världen-komplex med
tonårsångesten som övergått i 20-nånting-apati
nedkokad till en längtan efter
ja,
vad?

new york / london, karin wahlberg
 
california /mexico, karin wahlberg

vad finns att längta efter när vi inte längre längtar
bort när vi som alltid trivts som bäst
i transit på väg och i ingenmansland på
flygplatser och inhalerandes doften av ny stad
plötsligt hittat hem vi
som aldrig skapat nya bekantskaper lika lätt som ombord flygplan
eller hittat lika bra som på en helt ny plats och
kaliforniens palmer motorvägar och stränder är längre bort än någonsin när
allting är vardagligt grått och vi inte längre
flyr
det första vi gör kanske
har vi vuxit upp eller bara
hittat rätt och kanske
tar det bara lite tid
att vänja sig

paris / california, karin wahlberg
new york / london, karin wahlberg
california / new york, karin wahlberg

jag minns två månader av att vi
satt ihop och satt uppe hela nätter
och dolde vårt fnitter bakom kuddar för att inte
väcka hela hushållet vi levde på
lemonad och rostade bagels jag
hade inte lärt mig dricka kaffe än och vi
lämnade all ångest någonstans längs med PCH
som klyschor i en film
jag satt med fötterna i sätet och
musiken sköljde över oss,
du hade precis tagit körkort och
vi tog oss an västkusten med
livet som insats och sa här
och nu
mår vi bra och
sex år senare har vi
(nog) landat på fötterna och jag
förtränger
(dagar tillbringade under täcket med ångest utan mat i magen och ömma muskler efter för många kilometer på ingenting alls i all ensamhet)
och romantiserar
(huvudvärken på newark klockan sex på morgonen efter drinkar hela natten på en hemlig bar bakom en intetsägande dörr och det äckligaste kaffet jag druckit)
och glömmer
(att midsommarafton i hyde park var jag gråtandes i din famn under klarblå himmel till tonerna av små grodorna i brännande solsken)
och
vi tillbringar timmar i kollektivtrafiken
äter cheerios till middag och kollar på fyra avsnitt vänner går
på hemmafest hos någon som känner någon som känner någon och
ingen vet vad vi gör där L
spelar håkan så fort hon kommer åt till oförstående britters förtret och
det regnar när vi går hem
klockan fyra i gatlyktornas sken

10

det förflutna
är väl inget att rota för mycket i men
vilka är vi när vi inte längre är de personer vi
en gång var och vart ska vi när
någon annanstans
inte längre är vårt hemma,
och om vi verkligen känner efter,
rör inte då längtan lite på sig i
blodomloppet?

(rubrikscitat från Reading Lolita in Tehran av Azar Nafisi)

Translation:

Words on wanderlust, longing, memories, and home. Title quote by Azar Nafisi.

333. I always knew that I was young, but with a head held high and a sharp tongue I could fool almost anyone

Popaganda, Karin Wåhlberg
 
Popaganda, Karin Wåhlberg
 
Popaganda, Karin Wåhlberg
 
Popaganda, Karin Wåhlberg

Fotograferade nästan ingenting alls på Popaganda jag
var upptagen med att stå längst fram på First Aid Kit med
min favoritperson och andäktigt lyssna till Klara och Johanna
som antagligen inte satt en ton fel i sitt liv,
upptagen med att äta (spilla) popcorn ta bilder i Monkis
fotoautomat halvgunga längst bak till Kindness och
sjunga med för full hals till Maggios hit-kavalkad i
Stockholms-natt med konfetti och färggranna bollar samt
avsluta hela kalaset med gratis glass från Ben & Jerry’s
och en varm glad känsla i magen.

Popaganda, Karin Wåhlberg

Translation:

Went to Popaganda, a music festival in Stockholm.