346. Tågläsning

Karin Wåhlberg

Jag har fallit in i en å ena sidan behaglig läslunk men som samtidigt innebär en farlig tillvaro för det som kallas dygnsrytm, då klockan blir halv två på natten alldeles för fort. Det är skönt att ha en bra bok till hands eftersom jag då efter jobbet eller på väg till/från knappt vill se åt en skärm men är boken för bra så blir det också lätt lite för sena kvällar (nätter).

Sitter nu på tåget mot Norrköping för en långhelg, halva där och sedan resten i Göteborg, och läste precis ut Curtis Sittenfelds Sisterland. Måste alltid få smälta färdiglästa böcker lite men, alltså, få personer författar så väl de där inblickarna i andras liv som Curtis Sittenfeld. Hennes berättelser bärs på ett imponerande sätt upp mer av huvudkaraktärernas mänsklighet och personlighet och detta i relation till det liv de lever och de miljöer och omständigheter de befinner sig i, snarare än att drivas framåt av en extern dramatik eller kretsa kring The Great Adventure. Presidentskapet i hennes American Wife och den påstådda övernaturliga kopplingen mellan och hos tvillingarna Vi och Kate i Sisterland, exempelvis, blir båda sekundära inslag jämfört med vilka och hur karaktärerna faktiskt är, vilka beslut de fattar och hur de hanterar sina relationer och människorna de har kring sig. Det på många sätt vardagliga blir det som lyckas uppsluka en och Sittenfeld har en förmåga att formulera det till synes mest triviala så precist att det inte blir svårt att greppa signifikansen hos den person det berör.

Liksom Sittenfelds bokomslag (som definitivt inte kvalar in bland min bokhyllas främsta…) kan nog många uppleva beskrivningen på baksidan som något missvisande; som nämnt är inte tvillingarnas “förmågor” det som utgör bokens kärna eller det främsta med den, så förväntar man sig något slags övernaturligt äventyr är det nog inte rätt bok. Just Sisterland är enligt mig inte hennes främsta verk, men för den som vill ha mer av Sittenfelds livsskildringar och gillar den typen av berättande; it’s a good read.

(ps. okej började skriva på detta för elva timmar sedan och sitter alltså inte på tåget längre men ja, ni hajar)

Translation:

A book I’ve read and a train journey to my home town.

345. Here, and where you are

Det var sol för första gången på evigheters evighet när jag vaknade i söndags. Kunde inte komma ihåg senast jag vaknat till solsken, med både höstrusk och byggplastsfasen som bakomliggande orsaker till detta. Med vintertid i bagaget var jag dessutom extra utvilad när jag begav mig in till Slussen för att möta upp Julia och sedan promenera bort till Skeppsholmen och Moderna Museet, så helt klart en söndag på topp.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Huvudattraktionen för besöket var Skulptur efter skulptur med Fritsch, Koons & Ray.

Karin Wåhlberg

Inifrån själva utställningen blir det dock bara dessa tre mobilbilder nedan, eftersom jag på engelska blev ruten åt att jag minnsan inte fick fotografera med min vanliga kamera. Jag vill dock vidhålla att det:

1. Inte fanns någon förbudsskylt (dubbelkollade på väg ut och det enda som stod var att en inte fick peta på skulpturerna, vilket jag ju inte heller gjorde)

2. Är ganska orimligt att det är förbjudet med “vanlig” kamera men inte med mobilkamera?

(Okej, jag ska släppa detta nu)

Processed with VSCOcam with 10 preset, Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Tyckte i alla fall hemskt mycket om utställningen, framförallt detaljrikedomen i alla verk. Varenda veck på elefantens hud och den perfekta imitationen av en knut och de vridningar som uppstår om man gör ballongdjur i, ja, faktisk ballong. Sedan bara allmänt den där känslan som infinner sig när man långsamt strosar runt i en stor och luftig museisal med konstverk och hantverk att imponeras och förundras av överallt runt omkring en.

Karin Wåhlberg

Efteråt spatserade vi vidare runt i salarna för att se vad mer som var nytt sedan sist. En utställning med installationer i form av kablar, strömförande objekt och gamla tuggummin inne i hörn var en nästan lite väl abstrakt upplevelse, även om det fanns fina inslag där också.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Sedan följde några Moderna-klassiker ur samlingen, stereotypt vilande av benen på bänk framför målning, samt detaljrika, färgstarka målningar och lite Yoko Ono-poesi. Summa summarum en mycket estetiskt tillfredsställande liten konstvandring.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Efter utställningstur samt den obligatoriska titten i museishoppen var kaffesuget enormt och vi begav oss därför ut i blåsten och en plötsligt bra mycket mer mulen tillvaro för att möta upp Erik, Julia och Mika på Il Caffé. I äkta tidsförslösande, söndagsslumrande anda satt vi sedan länge där och sörplade och åt croissant och när vi till slut begav oss hemåt köpte jag med mig färska valnötsfrallor från Fabrique. Valnötsbröd är verkligen den godaste brödsorten av dem alla.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Det som kvarstod av dagen ägnades sedan åt att sitta i köket och pumpa Anna på detaljer och berättelser från hennes New York-besök, från vilket hon var nyss hemkommen, samt att skissa upp ungefär femtio olika förslag till logotyp till en grej varav alla blev olika nyanser av misslyckade. Somnade efter ett nån gång med svart färg kvar på fingrarna, teckningar över hela golvet och flertalet urdruckna tekoppar kvar på skrivbordet.

Translation:

Went to the Sculpture by sculpture exhibition by Fritsch, Koons, and Ray at Moderna museet in Stockholm with Julia.

344. These will be the stories

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Min kamera har hållt sig hemma på sistone. I sista stund har den mindre väskan vunnit om kvällar och nätter och till vardags är det tungt nog med dator och allt annat som ska med i ryggsäcken. Bekvämlighetsfaktorn har varit idogt närvarande, som ni ju hör, framförallt om tidiga morgonar då tanken på att bära på något som inte absolut måste med känns otänkbart (ångrar det dock alltid minst en gång per dag). Kameran har därför i alla fall mest dokumenterat sådant här:

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Hemma har jag äntligen fått tillbaka dagsljus, så när som på att det inte är så mycket ljus kvar utanför fönstret längre. Förra veckan togs byggplasten ned, men ersattes strax av persienner då det rännde byggarbetare på ställningen utanför i tid och otid. Mina bleknande växter på fönsterbrädet i marmor har likväl snabbt återfått sin livsglädje och min ena avokadoplanta har fullkomligt fått spel och skjutit upp fem centimeter på bara några dagar. Även om det mest regnar där på andra sidan glaset nu för tiden känns det hela väldigt befriande. Idag togs också ställningen ned, sådan lättnad!

Delar ur mitt bokpaket har som ni ser ovan anlänt, men som vanligt har Adlibris krånglat som tusan med leveransen så sista boken ligger och väntar på mig på ett helt annat utlämningsställe. Samtliga gånger jag valt Adlibris på sistone (den här gången var det för att de skulle leverera samma böcker snabbare än Bokus, hmph) så har jag fått ångra det. I alla fall har jag påbörjat This is how you lose her och hittills tycker jag om den, även om jag blir mer och mer osäker på om short stories verkligen är min kopp te. Den är dock rätt quotable och sådant tycker jag ju om. Återkommer när jag har något mer att säga om böckerna. Någon av er som läst dem?

Världens tråkigaste kommentar måste ju vara att älta hur fort tiden går (toppar eventuellt listorna där någonstans med att oja sig kring vädret, vilket jag redan hunnit bocka av i det här inlägget) men hallå, hur kan tiden gå så fort? Hur kan det “snart” vara 2015? Det känns som i förrgår jag skrev det här inlägget, Överlevnad, om hur dags det var för 2013 att ta slut. Om att vi snart skulle flytta. Om förändring. 11 månader har det gått sedan dess och 2014 har varit ett ganska snällt år. Milt. När Julia och jag diskuterade detta nyligen var jag först på snudd att säga tråkigt, men det är inte sant. Det har inte varit varken tråkigt eller händelselöst bara, som sagt, ovanligt milt. Och det har gått fort. Vi har flyttat, det har hänt så himla mycket med företaget, jag har behövt ta farväl av personer jag tyckt om, jag har rest, jag har träffat en massa nya människor, ni vet, livet.

Den senare delen av all den här snabbpasserande tiden har i vanlig ordning ägnats mycket åt jobb i olika former, men inte enbart.

Vi har ätit fredagsmiddagar i kollektivet, nu senast hemlagad pad thai, druckit rödvin till och fått med oss halva snackshyllan hem från ICA. Sedan har vi spelat spel och ätit experimentell dipp och debatterat chipssmaker. Har druckit hemblandad G&T gjord på avslagen, limegrön Schweppes och fnittrande sprungit genom Stockholmsregnet invirade i våra halsdukar som skydd. Har viskat hemligheter och druckit litervis med hett te en torsdagskväll, blivit bjuden på fredagsfrukost (kaffe&croissanter) och tagit många, långa simturer på Forsgrenska och Eriksdalsbadet. Har haft en massa gäster på kontoret med vilka vi exempelvis ätit falafellunch, varit nostalgiska och pratat business allt i ett eller bjudit på kaffe, biscotti och plopp och pratat om allt ifrån resor till yttrandefrihetsfrågor inför uppkommande jobb. Jag har varit på alumnibar på Berghs, det var roligt men är alltid lite märkligt och främmande välbekant och förflyttar en genast 2 år tillbaka i tiden, på gott och ont, men sammanfattningsvis så var det oerhört trevligt.

Jag har sökt 150% distanskurser till våren eftersom jag tror att det är rimligt att man ska hinna jobba heltid OCH lära sig ALLT man kommer på som man vill kunna och kan man då bli antagen till 45hp så måste en väl passa på??? Så svårt att välja bort men vi får väl se hur det går, jag får väl plocka bort saker i värsta fall. Jag gick i samma svarta klänning i nästan en vecka eftersom jag ändå bara träffade olika personer varje dag, likt en treåring som vägrar ta av sig sin nya hjälm eller sina blanka gummistövlar. Det är tur jag inte gör anspråk på att driva en modeblogg. Skulle kunna ha svarta kläder i varierande snitt på mig resten av livet. Har haft växtvärk i visdomständerna utan att känna mig klokare för det, kollat på en massa gamla avsnitt av Babel, lyssnat på podcasts och P3-dokumentärer och gråtit över telefon hos en tålmodig mamma; det mesta kändes bättre efteråt. Det knäppaste som hände idag var att Julia kom inrusandes i lägenheten och skriker DET SVÄMMAR ÖVER DET ÄR VATTEN ÖVERALLT JAG VET INTE VAD JAG SKA GÖRA och sedan sprang iväg igen, men såklart visste hon vad hon skulle göra i slutändan eftersom hon är kollektivets främsta do:er. När jag hittar henne härnäst nere i källaren är hon dyngsur från topp till tå efter att ha räddat tvättstugan från total anarki då ett rör gått sönder till tvättmaskinen som, obs, inte ens innehöll hennes tvätt. Vi lämnade över floden som blivit ett faktum i både tvättstuga och korridor till fastighetsskötaren och så var det med det.

Det blir väldigt mycket livsrapportering i ett nu när bloggandet blivit så sporadiskt, men har så mycket skrivkramp och annat för närvarande att det där mer filosofiska, kreativa eller kanske rätt och slätt flummiga är lite på semester någon annan stans, eller så är det bara energin som tryter när jag kommer hem från jobbet. Hoppas på bättring. Tillsvidare får ni ha en fin helg!

Translation:

Life update and a few photos from home, which is where my camera’s collecting dust most of the time, these days

343. Kvällsljus

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Det är mörkt när jag möter Natalie vid tunnelbanan. Mörkt när vi går ut från ICA. Mörkt när vi andfådda klättrar uppför stentrappan. Ljust när vi kommer in i lägenheten. Fumligt tillagar vi pasta med gorgonzola rostade valnötter spenat och romantica-tomater, tappar och snubblar och fnittrar och häller ut müsli på golvet sopar upp och äter sedan vid köksbordet med levande ljus i gamla vinflaskor och små värmeljus i iittala-lyktor. Anna kommer hem och vi fastnar i köket och pratar som vanligt om allt och ingenting Natalie ligger utsträckt i kökssoffan vi kryper upp på stolarna och får juridiska perspektiv på lagstiftning och moralfrågor och konstaterar att det är lätt att tycka men att verkligheten inte är så svartvit, saker och ting måste också gå att genomföra och tillämpa vi pratar om framtid och hyckleri och politik och förlorade chanser och människor som hamnat fel för ungt och till slut har ljusen brunnit ned och orken runnit ur våra vener. Vi bäddar i ordning en madrass på mitt golv och sätter på ett avsnitt av Vänner som vi sömnigt fnissar till (och jag gör mitt bästa för att inte säga replikerna i takt med karaktärerna på skärmen). Vi somnar strax därefter och på torsdagsmorgonen äter vi sömndrucket frukost vid köksbordet tillsammans tills det är dags för N att bege sig och så var det med det alldeles extraordinärt fina onsdagsbesöket. Mer sleepover och påhälsning från favoritpersoner som annars bor för långt ifrån, det tycker jag.

Translation:

I had Natalie over for pasta and a sleepover.