352. JRNL och Poesi för fiskar

Här kommer två tips för att ta udden ur en oändligt november-grå och sömnig måndag som denna, hämtade från kompisar till mig som varit i farten och skapat. Det är en sådan lyx att få ha folk runt sig som är grymma på och älskar det de gör och som ständigt imponerar på och inspirerar en.

Först ut är JRNL: ett projekt som får en att drömma sig bort till fascinerande, vackra och spännande platser världen om. Det är Fredrick och Jonas som ligger bakom hela alltet och de beskriver det själva som en collaborative documentation of places. De samlar fantastiska fotografier från hela världen med tillhörande små loggboks-liknande noteringar om platserna som avbildats. Ett omsorgsfullt framtaget och älskat projekt som nu tar sina allra första steg här på internetet. Man kan följa flödet via sin RSS-läsare och de finns också på Instagram. Väldigt Pinterest-vänligt innehåll så missa ej.

www.JRNL.info

Nästa tips är kanske snarare en teaser om något som komma skall, ett projekt som sannolikt kommer få en att både skratta och tänka efter. Det är Crazy Pictures som nyss släppt trailern till nya säsongen av sin kortfilmsserie Poesi för fiskar. Sex kortfilmer blir det som med humor och surrealistiska överraskningsmoment skildrar samhällsfenomen och vänder på könsroller. Premiären är i Norrköping nästa vecka, den 26:e november, och kort därefter släpps filmerna på YouTube!

Jag hade ju dessutom nöjet att vara med och hjälpa till på några av inspelningarna i somras, från vilket jag har bilder som helt glömts bort (se nedan). En av dagarna filmades det i Stadshuset i Norrköping, som jag och Linn hjälpte CP-gänget att omvandla till en flådig restaurang. Detta innebar allt från att kånka bord till att täcka speglar, komponera rekvisita-maträtter, duka, skaffa kandelabrar, fixa blommor, springa ärenden till Hemköp och utbyta dåliga skämt. Lite såhär såg det sedan ut när det väl skulle filmas:

Poesi för fiskar, Karin Wåhlberg
Poesi för fiskar, Karin Wåhlberg
Poesi för fiskar, Karin Wåhlberg
Poesi för fiskar, Karin Wåhlberg
Poesi för fiskar, Karin Wåhlberg
Poesi för fiskar, Karin Wåhlberg
Poesi för fiskar, Karin Wåhlberg
Poesi för fiskar, Karin Wåhlberg
Poesi för fiskar, Karin Wåhlberg
Poesi för fiskar, Karin Wåhlberg
Poesi för fiskar, Karin Wåhlberg

Det var fullständigt bastuvarmt där inne och såhär fräscha var våra snygga maträtter efter en heldag. Rå köttfärs, mmm.

Poesi för fiskar, Karin Wåhlberg

Ska bli så himla spännande att se resultatet! Glad måndag på er.

Translation:

Two inspiring projects from talented, creative friends of mine.

351. Tio frågor

Jennifer nominerade mig att svara på 10 frågor och sedan skicka vidare 10 nya frågor, så here goes:

Karin Wåhlberg

1. Vilket är ditt första minne?
Jag tycker det är svårt att vara säker på vad en verkligen kommer ihåg och vad en snarare minns utifrån att någon berättat om eller visat kort på det, men en sak som jag ändå kan återkalla tydligt från mina första år är när jag och mamma leker läsleken. När jag var 2-3 år gammal lärde mamma mig att läsa; jag tror metoden var hämtad från någon bok om pedagogik och tidigt lärande som hon blivit tipsad om. I alla fall bestod läsleken av att hon höll upp lappar med ord på i stor röd text; jag stod ivrigt på min säng och efter att jag läst ordet på lappen som hon höll upp fick jag hoppa från sängen till en sådan där liten inomhus-studsmatta som vi hade. Sedan upp på sängen igen, läsa nästa ord, hoppa igen, haha. Det var min favoritlek; uppenbarligen var jag inte ett särskilt svårroat barn.

2. Hur såg du ut för exakt ett år sedan?
Enligt photobooth var jag rätt glad och för det mesta klädd i olika varianter av svart, med rufsiga, trassliga vinterlockar som då var ett oklippt år kortare än nu.

Karin 2013

3. När hade du hjärtklappning senast?
I början av veckan; träffade på en person som jag inte riktigt var beredd på, heh.

4. Vad ser du fram emot just nu?
Jul, icke-orginellt nog. Känner mig lite november-gnällig, jobbar långa dagar och är trött på det ruggiga grå. Ser därför fram emot att få sätta mig på ett tåg söderut och bara ligga i soffan framför brasan hemma hos mamma och pappa och läsa böcker – och inte svara på mail, sms eller facebookmeddelanden på flera dagar. Lägga tusenbitarspussel med min storasyster till doften av nybakat, saffran och kanel med en massa tända ljus precis överallt.

5. Vad gör du om fem år?
Jag driver tillsammans med mina kollegor fortfarande IKI IKE, som vid det laget också inkluderar ett par dotterbolag. Vi har flyttat till ett större kontor och kanske anställt ett par stycken som fulländar teamet men är fortfarande flexibla nog att ta en veckas miljöombyte och arbeta från ett livligt New York-café eller någon liten italiensk kuststad om andan skulle falla på. Jag har bytt andrahandskontrakten och Stockholms eviga runtflyttande mot en liten bostadsrätt och vaknar varje morgon bredvid någon som gör det svårt att vilja gå ur sängen. Dessutom skulle jag lobba för att alla de jag gillar bäst ska bo inom gångavstånd och sedan regelbundet ha allihopa över på brunch och långa vinmiddagar. Jag kommer också ha hunnit bli moster (iiiiihhhhh), det blir jag redan nu i slutet av januari, och vem vet, kanske vid det laget också faster? Är rätt pepp på fem år fram i tiden, kan vi snabbspola?

6. Vilken är din värsta ovana?
Värsta vet jag inte men typiskt dåliga vanor är väl att jag ofta väntar till absolut sista dagen med att betala räkningarna, gillar att äta frukost till middag samt tenderar pilla sönder mina naglar tills det gör ont när jag läser eller kollar på något spännande.

7. Din sista måltid om du får välja helt fritt?
Har i skrivande stund ätit både middag och godis så är alldeles för mätt för att komma på något särskilt som känns lockande och som jag skulle vilja lägga mitt sista intag av föda på. Men en frukostbuffé kanske? Älskar ju frukost.

8. Berätta tre saker vi inte vet om dig!

Fountaindale Fliers 2001

  • När jag gick i fyran var jag med i skollaget i friidrott och reppade Fountaindale Elementary School i någon form av ‘junior olympics’. Kan tyvärr inte minnas att jag skulle ha vunnit något och är osäker på vad bilden till höger ens är för gren men jaja. Tioåriga Karin var jäkligt snabb ska ni veta.
  • När jag var liten-liten hade jag världens korkskruvar, sedan mellan kanske åldrarna 9-13 var mitt hår rakt och efter det blev det lockigt igen. Hår kan vara så knäppt.
  • I mitt liv har jag flyttat 10 gånger och bott i 5 olika städer i 3 olika länder.

9. Vad är du rädd för?
Har så himla svårt för äckliga, närgångna fåglar. Tänk typ duvor och gäss.

10. Vem skulle spela dig i filmen om ditt liv?
Alltså, skulle ju behöva någon som först kan porträttera en envis, obstinat liten unge med overachiever-tendenser och crazy-hår så då känns ju Emma Watson som redan visat vad hon gått för med Hermione som ett rimligt alternativ. En äldre version av mig skulle gärna få spelas av Allison Janney pga hon är otroligt smart, snabbtänkt och härligt sarkastisk (och lång hon också). En sån vill man ju bli porträtterad av, lätt. Skulle nog antagligen spelas av någon lite mindre…elegant dock, haha, men en kan ju hoppas.

Och tio nya frågor att svara på, för den som så önskar, i kommentarsfältet eller på egen blogg:

1. Vad är det sista du gör innan du går och lägger dig?
2. Vilken serie eller film kan du se om och om igen?
3. Vad är det mest minnesvärda som inträffat under 2014?
4. Vad gör du om fem år?
5. Vilket karaktärsdrag är din största tillgång?
6. Vad skulle du vilja vara expert på?
7. Vad heter du i mellannamn?
8. Vilken stad vill du besöka härnäst?
9. Ett citat du gillar och varför?
10. Vad längtar du efter?

Translation:

Jennifer nominated me to answer ten questions and then pass on ten new ones.

350. Some kind of whole made of shivering fragments

Jag blir så ställd när ni blir flera, så som ni blivit nu när Julia länkade så fint. Jag vill liksom genast putsa till bloggen och visa upp den från sin allra bästa sida, med några drömska fotografier och välförfattade texter som liksom får det att nypa till i blodomloppet, får det att kännas innanför revbenen. När denna känsla infinner sig får jag dessvärre prestationsångest och bloggar oftast istället inte alls på flera dagar. Typiskt idiotisk grej, kan tyckas.

En introduktion vore ju också på sin plats. Jag började skriva på en sådan också, men den sitter just nu och funderar på sin existens i utkast-mappen. På Bloglovin’ står det att jag är 23 år låtsasvuxen med rädda världen-komplex. Det står att jag läser en massa böcker, driver företag, nästan aldrig dricker upp mitt kaffe, författar en och annan text om sådant som känns, skapar drömvärldar bland molnen och övar på att vara vuxen. Och det är väl ungefär så.

De där drömvärldarna kan se ut lite såhär:

by Karin Wåhlberg

Och de där orden kan man hitta i Ord-kategorin om man letar uppe i menyn, om man vill utforska gamla bokstavskombinationer och mer eller mindre trassliga känslostormar redan nu. Annars kan jag lova att det kommer mer av det. För om jag inte skrev, vart skulle jag göra av allting då? Ord och perfekt sammanvävda ordföljder är det bästa jag vet; jag samlar på dem. I ett dokument längre än en kandidatuppsats har jag nog hela min existens sammanfattad genom fragment från hundratals olika författare. De där som lyckas sätta ord på det. Det imponeras jag av.

Kanske får det räcka som introduktion. Vi kan väl lära känna varandra över tid, ni som hittat hit och fick lust att stanna kvar? När vi gör sällskap genom förvirring nedpräntad i ord och vintermörk Stockholms-existens, båtarna i tekoppar, berättelserna om vänner som ligger bredvid en på sovrumsgolvet när man gråter, kollektiv-liv, böckerna vi läser, längtan, tågfärder och andra fragment som bygger ett liv.

Och ni, vilka är ni? Som lämnar så mycket kärlek och hejar i kommentarsfältet. Som jag ibland har förmånen att få säga hej till på stan. Nyanländ eller gammal i gemet, kan ni inte berätta vilka ni är och vad ni gillar och vad som får er att känna eller kanske bara berätta om något fint som hänt er eller en bok ni läst på sistone? Så hörs vi snart igen.

Translation:

A stumbling little welcome to all the new readers I’ve received lately.

349. Något om Gbg

Förra helgen, alltså inte den som var precis nyss utan den innan, var jag ju i Göteborg. Det var svart och regnigt när vi nådde västkusten framåt kvällen och vi tog färjan genom mörkret mot Hönö och Öckerö, där Alice föräldrar bor. Alice är min brors fästmö och de två + bägge föräldraparen skulle samlas för att prata och planera bröllop, som blir till våren.

På lördagen tar jag dock bussen in till stan och hem till Jonatan som sömnigt slår armarna om mig vid hållplatsen. Han hade kommit hem vid fyra på morgonen och jag brygger kaffe medan han äter frukost. Sen kryper vi upp i sofforna och pratar om livet och allt vi kan komma på som hänt sedan sist.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Efter ett par timmar tar vi spårvagnen till Valand där vi sedan säger hejdå och jag kliver av, för att strax få slänga mig runt halsen på min älskade, saknade Johanna och krama om henne i en halv evighet.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Över sopplunch och långpromenad kors och tvärs genom skog och över halva stan får jag höra allt om hennes liv och hon om mitt. Vi har känt varandra i många år vid det här laget, men framförallt flyttade vi till London ihop precis efter gymnasiet och har sedan dess delat så oändligt mycket. Så mycket kärlek längtan livskriser ilska existensfunderingar mittinatten-äventyr sorg saknad glädje och skratt, och vi byggde en vänskap som håller över alla de kilometer som finns mellan våra vardagsliv nu.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Efter en värmande kaffe på da Matteo var också hon tvungen att gå och istället fick jag sällskap av Jonas (ja förstår ni vilken triss i fantastiska personer jag lyckats få ihop på en och samma dag?).

Karin Wåhlberg

Och över urdruckna kaffekoppar och dämpad belysning i ett trött och dimmigt Gbg förstår vi varandras drömmar och funderingar. Vi har intensiva diskussioner om entreprenörsskap, mod och självdisciplin och klockan springer iväg och vi promenerar längs med Nya Allén kramar varandra hejdå och jag letar upp en buss som tar mig åter till färjan och Öckerö. De bägge mammorna hämtar mig på andra sidan, så köper vi godis och åker hem till familjen Sjögren igen.

Där hemma såg kvällar och morgnar under blixtvisiten ut lite såhär, med gulliga kära personer, god mat, trevligt umgänge, godis och annat.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

På söndagen är det sol och jag sitter i passagerarsätet och läser hela vägen till Norrköping, en deppig mordhistoria som utspelar sig på Irland, och därifrån vidare med tåget upp till Stockholm och verkligheten vardagen & vuxenlivet igen.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

 Translation:

A visit to the west coast