365. Julafton

God Jul på er, såhär tre-nånting lata dagar senare. Jag vet knappt vilken veckodag det är, vilket brukar vara ett ganska gott tecken för stressnivåerna. Som vanligt när jag är hemma såhär en lite längre period börjar jag lägga ifrån mig telefonen, öppnar inte datorn på flera dagar och jag hade visst tio olästa (och därmed obesvarade, sorry) sms sist jag blickade mot meddelandeikonen. Har liksom helt enkelt inte orkat kommunicera med omvärlden utan istället haft det rätt angenämt här i mellandagsbubblan ute på landet.

Julaftonsmorgonen inleddes i alla fall som sig bör med frukost. Elin kokade upp varm choklad och någon av mina föräldrar hade gjort risgrynsgröt. Decembersolen, som har lyst varje dag den här veckan, forsade in genom fönstren.

Christmas, Karin Wåhlberg
Christmas, Karin Wåhlberg
Christmas, Karin Wåhlberg

Jag satt i pyjamas och pappa eldade på i vedspisen så att det sprakade sådär fantastiskt mysigt i bakgrunden. Ovan min svåger Jocke och Farmor.

Christmas, Karin Wåhlberg
Christmas, Karin Wåhlberg
Christmas, Karin Wåhlberg

Mamma och Pappa håller på att renovera hemma och det blir så himla fint på nedervåningen. Min favvo är nog den gamla tegelväggen som, med originaltegel från när huset byggdes, fått komma fram och nu utgör hörnet vid vedspisen. Att det finns sådana gömda skatter att upptäcka är en fördel med gamla hus.

Christmas, Karin Wåhlberg

Vid klockan tolv någon gång gick helt plötsligt strömmen och enligt Eons hemsida skulle den inte komma tillbaka förrän halv fyra, vilket väl inte var helt optimalt eftersom vi räknat med att äta klockan två. Det hela gick dock att lösa rätt väl ändå: mycket var redan förberett och allt som skulle kokas eller stekas kunde tillagas på vedspisen. Det som skulle in i ugn packade mamma in i bilen och åkte med till morfar, som bor 10-15 minuter bort, och sådant som skulle vara kallt förbereddes ju som vanligt. Vi tände alla ljus och lyktor och liknande som vi kunde hitta i takt med att det började mörkna och efter lite suckar och samarbete (samt en hel del ved) fick vi ihop maten trots strömavbrottet.

Julafton, Karin Wåhlberg
Julafton, Karin Wåhlberg
Julafton, Karin Wåhlberg

Vi var familjen inklusive svåger men minus storebror och fästmö plus farmor, morfar och en vännina till mina föräldrar som åt jullunch till solnedgång och skenet från stearinljus.

Julafton, Karin Wåhlberg

Vissa var lite uttråkade.

Julafton, Karin Wåhlberg

Elias fick för att lindra sin besvikelse över utebliven tv-tillgång sedan leta upp någon gammal version av Kalle Anka på nätet och kolla på efter maten, då strömmen återvänt, och vissa av oss andra somnade i år helt enkelt bara på andra ställen än i just tv-soffan.

Julafton, Karin Wåhlberg

Morfar.

Efter, ja jag vet egentligen inte riktigt, jag tror jag somnade ett tag i kökssoffan (känns alltid som att alla dippar en stund efter maten på julafton här hemma, det hör lite till), men i alla fall efter julmat och vila och eftermiddagskaffe med hemrullade rån och biskvier och tryfflar och saffransbullar, ett par omgångar Wii och lite bokläsning var det dags för paketöppning.

Julafton, Karin Wåhlberg

Hade rimmat klurigt på alla klappar, här ovan håller pappa i ett paket från mig till morfar innehållandes Patrick Modianos Lilla smycket och nedan syns min storasyster, Farmor och jag. Fick så fina klappar av alla, så lyxigt kändes det.

Julafton, Karin Wåhlberg
Julafton, Karin Wåhlberg
Julafton, Karin Wåhlberg
Julafton, Karin Wåhlberg

Farmor i nya julklappskoftan.

Julafton, Karin Wåhlberg

Elias fick en Makey Makey av mig, Elin och Jocke som vi experimenterade med efter att vi ätit ytterligare en gång (fruktsallad, kaffe och chokladpraliner). Det ska nog kunna bli en liten techie av honom också om jag får något att säga om saken.

Julafton, Karin Wåhlberg

Framåt kvällen var alla rätt trötta, känns som att man alltid är rätt trött på julafton, plus stackars Elin som förutom gravidtrötthet hade åkt på bihåleinflammation, så vi lade oss i soffan och kollade på gamla julkalendersavsnitt av Sunes jul. Kändes lagom avancerat.

Julafton, Karin Wåhlberg
Julafton, Karin Wåhlberg

Och ungefär så var det med den julaftonen. Rätt lugnt och fridfullt trots oväntat strömavbrott och sjuklighet och dylikt. Vi har blivit mycket bättre på att göra saker i vår egen takt, bara ha sådant vi verkligen gillar på julbordet och inte stressa upp oss för mycket över att julafton måste vara på ett visst sätt vilket trots att de följer ett ganska okontroversiellt mönster från år till år också gör dem ganska okomplicerade.

Translation:

Pictures from Christmas Eve

364. Baby oak trees and shiny Marshalls

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Förra måndagen kom det ett bud till kontoret med ett par tjusigt inslagna super-shiny svarta och guldiga hörlurar. Har kört på iPhone-lurar sedan mina pistagegröna Urban Ears lade av (</3) så detta var verkligen att byta upp sig. Fantastiskt sköna och toppenbra ljud, tack så mycket Marshall Headphones för julklappen!

På bilden ser ni även ett av ekskotten från hushållsodlingen, vi har kanske en handfull i köksfönstret och de har skjutit upp säkert en decimeter på bara en vecka; måste vara all fantastisk decembersol. Tycker de är så fruktansvärt fina små växter, blir glad varje gång jag ser dem. Har vattnat på dem ordentligt så förhoppningsvis lever och frodas de fortfarande när kollektivet återvänder hem efter julens runtfarande.

I helgen har vi firat lilljul med min storebror och hans fästmö eftersom de ska vara i Göteborg över högtidsdagarna, vilket har varit supermysigt, men mer om det senare. Nu ska jag rimma till morgondagens julklappar och äta risgrynsgröt. Även om den 23:e kan vara lite stressig i många avseenden så tycker jag det är en av de mysigaste dagarna, själva firandet ligger liksom fortfarande framför och med det mycket av det som en gör ‘bara för att det är jul’.  Istället sitter en uppe och pysslar med det sista, knyter rosetter och rimmar och julgranen står i sitt hörn och lyser. Jag gillar’t.

Translation:

Got a shiny black and gold gift from Marshall Headphones, and also, our little oak trees are shooting up like crazy in the december sun. 

363. Work hard play hard

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Kör på standardrepliken nu för tiden: den här veckan sprang förbi så otroligt fort.

Det har hänt så mycket spännande den här veckan i jobbväg, jag önskar vi vore lite längre fram nu genast så att jag kunde berätta mer om det. Men en vill ju inte jinxa. Har i alla fall fått positiva uppdateringar från vår utvecklare, ett ekonomiskt besked som kommer bli en av våra största milstolpar hittills, haft möte på banken och så har jag druckit ingefärste på Drop Coffee med en asiatisk innovationskonsult/investerare och pratat finansiering, teknisk utveckling, potentiellt samarbete och lansering på den asiatiska marknaden.

I övrigt rullar företagarlivet på som sig bör. Vi växlar mellan att ses på vårt lilla kontor på Mariaberget, kontoret med det fina, geometriska golvet, och att jobba från valfri plats, allt beroende på vilka möten som är inbokade och vad vi har att göra för tillfället. I torsdags drack vi (minus Siduri som är och göttar sig i Spanien) bubbel som Annies kille budat över till oss för att fira, samt åt “jullunch” i form av falafelsallad från Falafelbaren på Hornsgatan. Lyx söder-style. Nejmen ärligt talat om Falafelbaren skulle vilja sponsra mig med lunch i vår så hejhejhallå här är jag – dör så gott det är.

Karin Wåhlberg

“Kan ni posera med flaskan och se glada ut?”

I fredags åkte jag ned till Norrköping för att påbörja säsongens julfiranden och ha lite ledighet. Har bunkrat upp med böcker och varma koftor och det var inte en enda minuts försening på mitt tåg, så det hela bådar gott.

Translation:

A very busy week work-wise and celebrating successes with bubbly and Stockholm’s best falafel.

362. Om att bara vilja vara någon annanstans

jeroen mylle

bild

Han tar min hand i sin och vi promenerar i en mindre evighet. Jag skrattar (på riktigt) och vi diskuterar allt möjligt (dock inget av bemärkelse). Han får mig att känna mig så normal där vi sitter insvepta i filtar på Mosebackes terrass och blickar ut över ett Stockholm i försommarskrud.

Han tittar på mig med beundrande blick, jag dricker vin och glömmer bort att jag inte ätit på elva timmar; glömmer bort alla samtal från mina föräldrar som jag klickat det senaste dygnet och att jag knappt längre pratar med personen jag bor med.

Han är en blåögd verklighetsflykt med varma händer. Jag gör allt för att förtränga att vi båda tycker den andre har fel i allt som är viktigt, att hans boksmak (eller avsaknad därav) förfärar mig och att jag avskyr hans velighet.

Han målar upp somrar i hängmattan på Gotland; jag försöker desperat framkalla vilken annan känsla som helst än denna ständigt närvarande likgiltighet. Vill känna någonting, vad som helst, men jag är mer trasig än kär. Han gör upp planer, jag gör dem hypotetiska. I slutändan är han inte min räddning och jag vill inte heller vara hans fördärv.

Första stycket ur något jag skrev till en antologi här om året, löst baserat på ett flera år gammalt dagboksinlägg.

 

Translation:

An extract from an anthology I took part in last year, words on numb feelings and wanting to escape reality.