Konsten att skriva och andra ting

Nu var det ju onekligen ett tag sedan det var jul, men jag tänkte likväl att vi skulle kika på tre ting som blivit en del av min vardag sedan dess, det vill säga ett gäng fina saker som jag fick i julklapp. Bättre sent än aldrig, kanske, om inte annat så är det ju nu allt kommer till användning: efter själva högtidsdagen.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Av min storasyster och svåger fick jag den här fina boken, Bodil Malmstens Så gör jag – konsten att skriva. En fin, inspirerande bok om skrivande, helt enkelt. Om allt ifrån grammatik till första meningar och titlar till olika sorters ord. Älskar den, även om jag långt ifrån hunnit läsa allt. Det är en sådan bok som läses bäst lite långsamt, över tid.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Av mina föräldrar fick jag denna krämvita, emaljerade gjutjärnsgryta från Le Creuset. Den har använts flitigt här hemma, flera gånger i veckan, till allt ifrån grytor och soppor till att poppa popcorn i klockan tre en fredagsnatt. Med sin livslånga garanti tror jag bestämt att vi två kommer vara partners in crime i köket en lång, lång tid framöver.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

På mitt fönsterbräde står, slutligen, denna genialiska kopparkonstruktion från Hay, model Lup. En enkel men vacker ljusstake som jag fick av min bror och hans fästmö. Med den lyser jag upp mörka januarikvällar och långa plugg- eller arbetstimmar vid skrivbordet, som också står här framför fönstret .

Nu blir det bubbel och whiskey sours och dans i lördagsnatten. Glad helg på er!

p.s.

Har bytt header, lite impulsivt. Just nu känns det bra, vi får väl se om den kommer att bytas ut fler gånger under kommande dagar, eller om den blir kvar.

Translation:

Three beautiful things that I received for Christmas, and use pretty much daily.

Milky white moments

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Det är en onsdag som känns så himla mycket måndag när jag vaknar. Det är så väldigt många trappsteg att bestiga för att nå Mariabergets topp. Jag snubblar yrvaket ur sängen och tänker redan då på alla de där trappstegen. Och på promenaden till tunnelbanan och på väntandet på perrongen och på bytet i Slussen och på trängseln och på kylan. Äter något till frukost som jag inte längre minns och tar på mig min varmaste kofta i tro om att det är evigt iskallt utomhus. Det är det inte. Idag är det enbart kallt och därmed för varmt för den kofta jag nu har iklätt mig. Det är sådär så att man fryser om händerna när man inte har handskar men får klaustrofobi av halsduken och av kappan och av ALLT när man väl tagit sig upp för Mariaberget, kallsvettigt frusen om vartannat. Kanske måste jag sluta gå så snabbt jämt och ständigt. Eller så är det den här himla förkylningen.

Vi har ett internmöte klockan nio och har precis hunnit börja när Annies pojkvän kvart över någonting knackar på och viftar med en stor, vit kasse. Han är kommen och försvunnen inom loppet av trettio sekunder men lämnar efter sig en överaskningsleverans från Sosta med fyra stycken kaffe och fyra stycken nybakta (fortfarande varma) croissanter. Och så blev helt plötsligt onsdagen lite mer fredag än måndag.

Karin Wåhlberg

Har: ont i halsen, dålig karaktär och två nya tröjor i min ägo. Det har blivit lite för många besök på exempelvis & Other Stories och COS på sistone för att jag helt ska kunna fortsätta försvara mig med det faktum att jag knappt shoppat på hur många evigheter och månader som helst (förutom väldigt mycket låneshopping i Julias garderob, i takt med att jag under hösten tröttnat på cirka allt jag själv äger). Nåväl, det mesta har varit sådant som faktiskt stått på behöver-listan en längre tid, vinterjacka och jeans, sånt ni vet.

I onsdags blev det i alla fall som så att en långärmad tröja i enkelt, lite kraftigare svart med guldig blixtlås i ryggen och en stickad vit tröja med väldigt fint snitt fick följa med hem. Har provat den vita tröjan i en storlek för stor säkert femton gånger, men varje gång tänkt att det inte är värt att passformen inte är hundra. Så helt plötsligt en dag som denna, en måndags-onsdag som blev mer av en fredags-onsdag, finns det ett exemplar i min storlek, och det på sjuttio procents rea. Känns ju meant to be.

Karin Wåhlberg

Så idag, torsdag. Förkylningen slog ut mig och jag passade på att jobba hemifrån. Har tagit fram presentationsmaterial och säljunderlag till vår digitala tjänst, suttit med en grafisk profil, läst i min kurslitteratur, sovit middag och gjort ett par övningar från skrivkursen. Tog även en promenad till ICA och tillbaka, vilket var en dålig idé. Lade mig på sängen och flämtade och snörvlade i minst en kvart när jag kom hem igen.

Karin Wåhlberg

Translation:

Snapshots from work yesterday, which included a surprise delivery of hot coffee and croissants by Annie’s boyfriend, from Italian espresso bar Sosta. Then, some post-work shopping indulgences. Today: enjoying the perks of a flexible office and working from home, while suffering through this awful January cold that I’ve caught.

Growing up, so we can grow young again

Karin Wåhlberg

Gamla Stans gränder bjuder på kullersten och nedtrampad snö; söndagsmorgonen i sig bjuder på påminnelser om att vi tog oss an gårdagen som om det inte fanns någon morgondag. Likväl har vi snubblat ur våra sängar, druckit kaffe och målat på någon slags vakenhet. Väl ute i den isiga och friska vinterluften lättar dock stegen och vi tar sikte på Svartmangatan och närmare bestämt Fridas och Floras bloppis. Vi är lika med jag plus damerna ovan, Julia & Anna.

Det är trångt som tusan men fint såklart att heja på två av internets finest. Anna fyndar två plagg och sedan står vi i trapphuset och agerar dörröppnare en stund, bjuder på den inte mest sprudlande av konversationer och försöker med bakistunga huvuden komma fram till vad vi ska göra med våra liv.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

*hej hej*

Vi går i alla fall iväg till slut för att ägna oss åt lunch och livsprat och annat som gör sig bra en söndag som denna. Sedan åker vi åt olika håll; Anna och jag veckohandlar duktigt och far sedan hem. Resten av dagen går åt att plugga och att förbereda jobbgrejer inför måndagen och sedan på kvällen gör Julia oss än en gång sällskap, denna gång för att äta middag. Vi lagar himmelskt goda pizzor med tunn och krispig botten, tomatsås från heaven och alla våra godaste ingredienser på. Vi har blivit riktigt genier på pizzabak, om jag får säga’t själv. Sedan bjuder andra Julia (eller första, jag vet inte hur en ska räkna, men alltså Julia som jag bor med) på vietnamesiska kaffedrinkar, som hon bemästrat konsten att svänga ihop under sin månadslånga vistelse i Vietnam från vilken hon är nyligen hemkommen. Mycket bättre avslutning på en ändå väldigt trevlig söndag kan en ju inte önska!

Translation:

Sunday was a day for heavy heads, enduring the consequences of not having been concerned with the day after the night before. Julia, Anna, and I went to visit Frida’s and Flora’s office where they had a little second hand pop-up shop, then went for lunch in a milky white, icy Stockholm. The rest of the day was everything a Sunday should be; catching up with work and studies, taking naps, making the best homemade pizza, and finishing the day off with Vietnamese coffee drinks together with friends.

Ett år går fort mellan höghusen

När jag fotade Anna och Julia i skogen för några helger sedan, så tog även Anna några bilder på mig. Såhär såg jag ut, mest allvarsam, med snö i håret. Jag hade lyxen att få behålla både handskar och kappa på jag, hehe, till skillnad från när jag själv stod bakom kameran och agerade diktator.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Och för att sedan hastigt byta konstform från bild till ord så kommer här tre små små fragment ur mina anteckningsböcker. Saker som nedpräntats utan att sedan ha förärats med något längre sammanhang eller kontext. Kanske kan de någon gång komma att vara början på något längre eller del av något större.

❡ 1.

In the morning, you must leave.

I repeated the words to myself like a mantra; falling in and out of sleep, in and out of love, holding on to him the way you do only when you know it’s the last time. When you know that there are only difficult choices left to make.

❡ 2.

Midnight pasta in bed, trying to make sense of normalcy, cause that’s all I can assume this is. That’s the only possible explanation I can find which accounts for the fact that all the words have abandoned me. All those words that once flowed out of me like blood from an open wound, gushing heavier the worse I hurt, are now rare. Perhaps the wound has healed.

❡ 3.

It’s only when I’m angry that I want to kill everyone I love with the actual, genuine truth.
This happens less and less.

Nu ska jag iväg och fira Sofies födelsedag – ha en strålande lördag!

Translation:

Picutres of me taken by Anna, and three snippets from one of my notebooks.