Floral wedding invitations

Inbjudan, Karin Wåhlberg
Inbjudan, Karin Wåhlberg

I torsdags fick jag post. Ett kuvert till mig och (inte riktigt men) nästan från mig själv också. En bröllopsinbjudan!

Inbjudan, Karin Wåhlberg

Nu är det ju inte jag som ska gifta mig, utan min bror och Alice, men det är jag som knåpat ihop inbjudningarna (bland annat). Så, från min skärm till tryckeri till Andreas & Alice och så ut i folks brevlådor, inklusive min egen, har detta lilla blomstermönster nu färdats. Det är alltid kul när man får se något man skapat på något annat än sin egen datorskärm också; hålla i det.

Inbjudan, Karin Wåhlberg

30:e maj smäller det. Ska bli så himla fint.

Translation:

I made the invitations for my brother’s (and Alice’s) wedding, which is in May. On thursday I got to see them on something other than my computer screen, as the one addressed to me landed in my mailbox.

Ur arkivet: Om parkettgolvet där vi dog

Karin Wåhlberg

En av fördelarna med att ha en blogg är ju att det finns ett arkiv att leta sig tillbaka i, bortglömda ting bara ett klick bort. Här är ett självporträtt från 2011 och en text från oktober 2013, såhär när inspirationen för att skriva något nytt tryter lite. Minns så himla väl när jag skrev den här texten; vart jag satt, vad klockan var och vad jag tänkte. En del av mig gillar den och en annan del av mig skulle, såhär långt senare, vilja byta ut ordföljder och enterslag och skriva något bättre av alla de där känslorna; kanske säga åt 22-åriga Karin att använda lite ordentlig interpunktion, exempelvis. Trycka enter på andra ställen. Samtidigt hade väl varje ordval sin betydelse just då, vilket väl är en del av charmen såhär i efterhand.

.

värdigheten lämnar oss som
blod flödar ur uppskrapade knän där
vi ligger raklånga på parkettgolvet en onsdagsnatt klockan två där
vi ligger tätt intill varandra med bortvända blickar och
vet att allt är slut nu frågan är bara
vem
som blir den första att säga det högt

elementen är avstängda
jag har inga strumpor och du har gåshud,
isig novemberluft läcker in genom för stora fönster och
mina lungor fryser till med varje andetag

du fattar grepp om min handled
känner ingen puls och frågar om jag lever
jag svarar att jag dog när allting vissnade i september
förmultnade när löven föll i oktober och
nu ligger jag raklång intill dig på parkettgolvet och
känner ingenting

det är sju meter till taket och vi är så långt ifrån
att flyga som det bara går att komma du
säger att du dog när jag slutade äta att
du förmultnade när jag slutade möta din blick och
nu ligger du raklång intill mig på parkettgolvet och
känner inte igen mig

du krossade aldrig mitt hjärta du
bara byggde in en kompass som alltid pekar fel och
jag krossade aldrig ditt hjärta jag
bara valde vänster i vägskälet där du gick åt höger och
vi byggde på vår morgondag men dog på vägen dit och
nu kallar det vanliga livet på oss ja
vi som målade hela himlen och stannade universum med allt
det vi kände måste nu
återvända

måste
gå ut med återvinningen, köpa klorin och skrubba bort
blodet
från parkettgolvet där vi dog för
imorgon är det torsdag

Translation:

Looking back into my archives at things I created a long time ago. Here, a self-portrait from 2011 and a text from 2013. As always, there are things one wants to change, but I suppose there is a charm in preserving the original choices of words and such. After all, every use of the enter key and ignored comma and colon felt right at the time.

Vision is the art of seeing things invisible

Drop Coffee, by Karin Wåhlberg
Drop Coffee, by Karin Wåhlberg
Drop Coffee, by Karin Wåhlberg

Den här veckan har vi på jobbet haft en intern workshop där vi pratat om våra visioner, drivkrafter, mål, styrkor, svagheter och annat som är bra att reflektera över för att komma framåt. En återkommande sak när vi pratade om varför vi egentligen valt att satsa på att göra det här, att driva eget (förutom anledningen att ingen av oss “kan göra något som vanligt folk”), var just friheten. Begreppet genomsyrar liksom allt från att kunna stå för och styra vilka projekt en tar sig an, att inte ha någon chef som sätter begränsningar och friheten att disponera sin egen tid till att kunna definiera och utveckla sin egen roll. Nu är det ju inte alltid så enkelt, man svarar ju fortfarande både inför varandra och ekonomiska och praktiska realiteter. Det är många uppförsbackar i att driva eget som med jämna mellanrum får en att ifrågasätta varför en inte bara tar ett vanligt nio till fem-jobb och säkrar att det kommer lön den 25:e, men, i slutändan kvarstår det faktum att det liksom inte finns något alternativ. Vi är enade i att det är det här vi måste göra. Vi kan satsa allt vi har och orkar och lite till eftersom vi tror på det vi gör, och fördelarna överväger fortfarande allt det som vissa kvällar får en att vilja kasta in handduken.

Idag kunde jag i alla fall verkligen känna av den där friheten, på något sätt. Jag och Siduri sitter med ett projekt som inte krävde överläggning med de andra två eller att vi skulle infinna oss på kontoret, så istället sågs vi på Drop Coffee. Jag beställde deras hemmagjorda ingefärste vilket är bland det godaste jag vet. Det är starkt och hett och riktigt ingefärigt. Eftersom jag var lite tidig slog jag mig ned vid ett fönster och läste en stund i Monocle’s The Forecast, tills Siduri kom. Sedan jobbade, researchade, skrev och skrattade vi om vartannat i ett par timmar.

Efter ett tag kom det fram en kvinna till oss, som suttit i andra änden av rummet, och frågade om hon inte kunde få fotografera oss. Hon jobbade för en fransk tidning och skulle göra ett reportage om Stockholm i allmänhet och Drop Coffee i synnerhet (eller nåt). Det gick vi efter lite initial skepticism (hehe) med på, även om jag hann ångra att jag kvällen innan aktivt konstaterat att “äsch, jag orkar inte tvätta håret, jag ska ändå inte göra något särskilt imorgon” och på morgonen tyyyyp orkade sminka mig ordentligt. Au naturel så att säga, det lär inte vara någon piffig high fashion-bild att vänta precis.

Likväl kom vi att prata med kvinnan ett slag och utbytte berättelser om vad vi jobbar med och så vidare, vilket var hur trevligt som helst. Det kändes som en bra påminnelse att se till att komma utanför kontorets fyra väggar lite oftare och bara sitta bland folk en inte känner och antingen skapa nya bekantskaper eller bara få inspiration från människorna runt omkring och sorlet och kreativiteten som så ofta flödar på den här typen av kaffehak dagtid, fyllda av frilansare och liknande. Nu är ju jag världens sämsta “minglare”, så det skulle ju antagligen bli mer av det sistnämnda än nya bekantskaper, men ändå. Det kan ju hända.

Vid halv ett någon gång promenerade jag till vårt kontor på Mariaberget för att värma min matlåda och möta upp Annie & Martina som skulle briefa mig inför en grej som ska vara klar till på tisdag. Resten av eftermiddagen gick åt det och sedan vid 16 infann jag mig på Plan (en barnrättsorganisation), där jag fortfarande jobbar extra några kvällar i veckan. Men bara januari ut!!! Ska bli så otroligt skönt att inte behöva jobba till åtta på kvällen framöver, ni anar inte.

Translation:

One of the perks of being your own boss is the freedom to work in your own office, or out of it, which is what we did today. I drank strong, homemade ginger tea, had my photo taken by a French journalist, talked to strangers and enjoyed the background noise and cozy coffee shop surroundings, before returning to our office after lunch.

It is a two-way traffic, the language of the unsaid

Dikt av Kerstin Thorvall, foto Karin Wåhlberg

Om det är något jag samlar på så är det citat. Citat, stycken, bokutdrag, formuleringar, rubriker och rader från låtar. Jag har ett dokument i Evernote där jag förvarar dem;  skrivytan löper utan sidbrytningar, men när jag kollade senast så motsvarade dokumentet 131 A4-sidor. Etthundratrettioen A4-sidor med ord ord ord av genier. Dikten ovan är skriven av Kerstin Thorvall och kommer från boken Jag är en grön bänk i Paris, och är det senaste som lagts till samlingen.

Jag snubblar över dessa ord i böcker jag läser, på Goodreads, Tumblr, Pinterest, när jag lyssnar på musik, i folks blogginläggstitlar och liknande, och KAN liksom inte låta bli att spara det jag fastnar för.

De är för många och för dåligt organiserade för att jag ska veta exakt vad som finns däri, eller var. Kommer man att tänka på eller letar efter något specifikt är det dock oftast ganska lätt att söka rätt på och annars är det den absolut bästa inspirationskällan, att bara slumpa fram någonting i mitten och börja läsa. En bra medicin mot gråa måndagar och inspirationstorka.

Karin Wåhlberg, notes

Det är i huvudsak rena textcitat i dokumentet, med några undantag, såklart. Men de flesta bilder med ord på finns istället i min Words-mapp på Pinterest, här.

Har ni några favoritcitat att tipsa om?

Translation:

I collect words; quotes, lyrics, book extracts, blog topics, poems, and what not. Do you have any favourite quotes to share with me?