Denise Grünstein på Nationalmuseum/Konstakademien

Om vi nu ändå skulle ta och fortsätta på ämnet saker jag gillar, så kan jag ju meddela att även museum kvalar in rätt högt på den listan. De senaste sju dagarna har varit rena drömmen på den fronten, jag har lyckats klämma in tre besök på tre olika museum till det förträffliga priset av noll kronor. Det är någonting som liksom ligger i luften på museum, något storslaget. Sedan ska jag inte påstå att jag uppskattar alla utställningar lika mycket; mitt tyckande kring själva innehållet och utställningarna i sig är ju inte oföränderliga, men jag har svårt att se framför mig att jag någonsin skulle lämna ett museum gravt missnöjd, oavsett hur mycket en specifik utställning tilltalade mig eller ej. Min kärlek till museum sträcker sig liksom från museibyggnaden i sig hela vägen till museishopen, inklusive allt som då ryms där emellan.

Förra onsdagen bjöd i alla fall Anna med mig på vernissage. Nationalmuseum håller ju på och renoverar i tusen år, men har i alla fall temporärt flyttat in i Konstakademiens lokaler. Här skulle Denise Grünstein kvällen till ära inviga sin utställning En Face. Jag hoppade vernissage-vinet pga var fortfarande lite mör efter helgens sjuka, men var desto mer pepp på tilltugget. Vi lyssnade till intendentens och konstnärens anföranden, och efter att de klippt band fick vi gå runt och titta på utställningen.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Anna sa innan att hon kollat upp Denise Grünstein och trodde att hennes surrealistiska, lite abstrakta stil skulle falla mig i smaken. Det är lite som du, fast mer melankoliskt än sagolikt. Tack och bock för den, jag tror inte att jag landar riktigt i samma liga, men en kan ju låtsas. Det var dock mycket drömskt, om än väldigt varierande i stil mellan olika serier. Sedan hade hon också genomfört ett fotoprojekt i samarbete med just Nationalmuseum där hon fotat inne i den för allmänheten nu stängda byggnaden, efter att den tömts helt på inventarier. De bilderna var det något magiskt över (men verkar inte vara så enkla att googla fram, ni får gå dit och titta helt enkelt). Eftersom mina gryniga bilder från vernissagen inte säger så mycket så kan vi ju ta en lite tydligare titt på några av hennes verk här nedan:

Denise Grünstein 1
Denise Grünstein 2

Karin Wåhlberg

Det hela var i alla fall väldigt fint. Med oss hem fick vi också varsin Nationalmuseum-poster med motivet som ni ser bakom Anna här på allra sista bilden. Har lite ont om väggplats för ändamålet, så vet inte om den kommer komma upp inom en snar framtid, men fint ändå.

Gå o se! Utställningen hänger uppe till 3:e maj!

Translation:

Museums easily land a spot on my list of favourite things, and during the past week I’ve managed to squeeze in three different visits! The first of these was last Wednesday when Anna and I went to the opening of Denise Grünstein’s new exhibition, En Face, at Nationalmuseum (though due to renovations that seem to last forever and ever they’re currently residing at Konstakademien). I’d recommend anyone who enjoys surrealistic and melancholic photography to go see it; it’s up in Stockholm until the third of May!

 

You write to find out what you believe

Det är söndag kväll. Jag sitter vid mitt skrivbord med ett glas rödvin och skriver, med Bon Iver i bakgrunden. Känner mig som något litterärt. Känner mig som någon slags klyscha. Oftast behöver jag fullkomlig tystnad när jag skriver. Utrymme att smaka på orden, säga meningarna högt för mig själv och läsa upp dem långsamt, för att sedan med koncentration flytta runt på kommatecken och ställa olika ordval mot varandra. Men Bon Iver brukar gå bra, åtminstone om jag skriver om något lite melankoliskt. Det känns förvisso som att jag alltid skriver om något lite melankoliskt.

Jag är uppfylld av sömnbrist, men jag njuter i fulla drag. Vill inte stänga ned. Inget av allt det jag har att göra (inklusive att sova) är i detta nu så överhängande att jag inte kan låtsas att jag visst har tid med det här. Med att sitta och peta i samma fyra meningar i fyrtiofem minuter. Vrida och vända. Få meningen att landa precis lagom mjukt innanför revbenen. Skriva om, ändra tillbaka. Jag kan verkligen njuta av skrivandet i sig. Ibland lyckas man komma in i ett skrivläge där man känner att det liksom inte spelar någon roll om någon någonsin kommer att läsa, eller gilla, det man skriver. Även om känslan självklart är knuten till att man någonstans ändå blir nöjd med det man lyckas få bokstäverna att måla upp så är det viktigaste i dessa lägen inte just att det blir bra, eller ens färdigt. Det är något med tangentknattret i sig, rytmen av bokstäver som flyter, den enskilda metaforen som slår ned som en blixt mitt i stycket och känslan när man hittar precis. rätt. ord.

Det är också en lyx att få (eller kanske snarare: vara tvungen att) lägga ned tid på det skrivna, på det sätt som den här skrivkursen jag går nu fordrar. Att ta tiden att bearbeta en text, om och om igen. Att komma ihåg att det tar ett tag innan allting ligger rätt. Det blir dock något av en kontrast, kan jag känna, till att blogga. När dubbla heltiden av ens vardag upptas av andra åtaganden trillar just det tyvärr nedåt på att göra-listan. Och jag kan bli så himla stressad över inlägg som jag känner att jag inte lagt ned den där tiden på. Det finns få saker som får mig så oinspirerad som att gå in på min egen blogg, scrolla, och känna att det senaste jag lagt upp är fruktansvärt tråkigt och obearbetat. Inte tillför internet någonting. Är då snabb att tänka att jag ju inte alls kan handskas med ord. Eller bild. Eller någonting kreativt över huvud taget. Jag vill säga: jag kan, egentligen, jag lovar.

Karin Wåhlberg

 

Just nu sitter jag i alla fall och putsar på utkast nummer två av min creative non-fiction essay, efter att det första genomgått en workshop. Det är på ett sätt svårare än det blanka pappret som föranleder det allra första utkastet, men samtidigt mycket mer tillfredställande. Lite närmre målet. Det finns också något väldigt spännande i att få sin text granskad av andra på det här sättet, kritiskt men konstruktivt. Att få konkreta svar på vad folk känner efter att de har läst texten och på vad som kanske behöver förtydligas. Att få sina formuleringar hyllade eller ifrågasatta, att få bekräftat att strukturen på texten funkar. Av feedbacken har jag fått både en injektion av självförtroende och redskap att förbättra texten med. Det kliar i fingrarna.

Sedan det här med att så oförställt skriva om något som hänt på riktigt, vilket den här uppgiften har efterfrågat, är också det intressant. Enkelt, på ett sätt, när forumet är ett dit alla kommit enbart för att skriva och där orden och inget annat står i centrum. Att med skrivglasögonen på metodiskt gå igenom ett händelseförlopp minut för minut, replik för replik, för att påminna sig om rörelser och tonlägen, för att vara historien sann. Att sätta ord på känslor vars bäst före-datum har passerat sedan länge, känslor som inte längre är, men som var allting där och då. Att hitta essensen i det. Att väva ihop det till något som någon annan kan tänkas vilja läsa.

Jag vet inte egentligen vad jag vill komma fram till. Mer än att jag gillar ord, och jag gillar att få ägna tid åt ord. Att läsa dem och att skriva dem. Topp tre sysselsättningar i livet kanske, ändå: ägna sig åt ord.

Translation:

Lots of nonsense on the exhilaration of getting completely wrapped up in writing.

 

 

How we spend our days is, of course, how we spend our lives

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

I lördags, innan jag blev sjuk, tog jag ett tidigt morgontåg till Norrköping och möttes av grusknastriga gator och strålande sol. Det var minst fem plusgrader och hela vägen från Centralstationen längs Drottninggatan upp till stan slog solskenet mig rakt i ögonen på det bästa av vis. På Brödernas var det full alla hjärtans dag-stämning och det bjöds på rosor och geléhjärtan dagen till ära, med smörigaste tänkbara ballader som bakgrundsmusik. Jag slog mig ned i en fåtölj intill fönstret och inväntade den suveräna personen ovan och min kreativa partner in crime; Linn.

Vi pratade liv och projekt och idéer, njöt av februariljuset och experimenterade med typsnitt. Efter alldeles för mycket kaffe begav vi oss sedan iväg igen, och promenerade hem till hennes och Olles lägenhet, som fullkomligt badade i solljus. Hela dagen var egentligen rena rama ljusterapin.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Vi fotograferade en massa bilder till ett projekt vi håller på o fixar med, header-stilleben och porträtt och miljöbilder och annat som gör sig fint. Har inte hunnit gå igenom dem än pga knackigt mående, men de kommer inom en snar framtid till ett internet nära dig, är tanken, och då lovar jag att säga till.

Sedan kom min svåger och hämtade mig och så åkte vi ut till Djurön, där mina föräldrar bor. Där var det fullt hushåll, med kusiner, morbror & moster, farmor, morfar och syskon på plats. Inklusive lilla nytillskottet, som också var på besök denna helg, tillsammans med sina föräldrar. Tillbringade väldigt mycket tid såhär:

Karin Wåhlberg

Och så en stolt gammelmorfar med darr på rösten:

Karin Wåhlberg

Vi åt en sen lunch och satt och pratade och sedan när alla åkt hem somnade jag i soffan (klockan sjutton) som en annan pensionär, och det, ungefär, var den lördagen.

p.s. är ni flera som har problem med att läsa den här bloggen i Chrome eller ser det ut som vanligt för er?

Translation:

Last Saturday, before I came down with the flu, was spent in Norrköping, my home town. I met one of my best friends for coffee and creative scheming, followed by a rather unorganised but giggly photo session, and then went home to my parents’ house, which was filled with cousins, and siblings, and grandparents. Spent most of the rest of the day cuddling with my two weeks old niece.

Skrivbordet

I lördags förmiddag tog jag tåget ned till Norrköping för att bli lite födelsedagsfirad av familjen. Dessutom hade jag fått i present att gå på First Aid Kit som spelar här imorgon, tisdag, så tanken var att jag skulle stanna lite längre och jobba härifrån ett par dagar. Och skönt var väl kanske det, för efter kaos-veckan med inlämningar och jobb kom tyvärr ett brutalt nedslag av feber och sömnlöshet. Efter ett och ett halv dygn-nånting av att knappt ha sovit eller ätit började det dock vända, så nu hoppas jag på att ytterligare en god natts sömn ska få mig i någorlunda form igen. På jobbfronten har jag dock sedan igår mest legat nedbäddad i mammas och pappas säng och har inte åstadkommit så mycket mer än absolut minimum vad gäller ofrånkomliga deadlines. Så, ni får ursäkta tystnaden här inne.

Innan kroppen totalt sa ifrån, och innan jag lämnade Stockholm, intet ont anande, hann jag dock dokumentera hur mitt skrivbord såg ut förra veckan. Jobbade mest hemifrån, och satt i princip exakt här mellan nio och småtimmarna de dagarna jag inte var inne på kontoret. Just när dessa bilderna togs var jag mitt uppe i min literary non-fiction essay till skrivkursen, vilket kanske märks på det som täcker skrivbordet. Nämligen:

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

  • Ett gäng böcker. Kurslitteraturen till skrivkursen framförallt, för vägledning och formatreferens. Älskar kurslitteraturen i den här kursen.
  • En liten skål med smågodis (på bilden = uppätet). Hade en tanke om att bara äta godis på helgen, men den här veckan med nolltvå-nätter har det inte hållt. Julia sa att jag fick.
  • Diverse kaffekoppar. Jag vet inte varför jag har tre stycken olika. Det är ju inte helt rimligt.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

  • Massvis med pappersbitar och postits med skrynkliga anteckningar.
  • Datorn <3
  • Glasögonfodralet och putstrasan och så glasögonen som jag glömmer att faktiskt ha på mig ungefär en tredjedel av tiden, tills jag får huvudvärk.
  • Å så filten på stolen när det blir kallt.

Allt blev i alla fall inlämnat i tid, tur det är ny vecka nu med nya deadlines, hehe. Nu ska jag fylla på kroppen med alvedon och sömn så får vi se om jag är frisk nog imorrn för middag ute och konsert med mina föräldrar.

Translation:

The mess on my desk when I write.