Cause in better light, everything changes

På andra sidan London och dess medföljande hangover kom en söndag, och Stockholmssolen drog i mig. Det bjöds inte på riktigt lika milda temperaturer som i London, men bara det faktum att Stockholm återigen badade i ljus efter alla dessa vintermånader var gott nog, för tillfället. Jag mötte upp Fredrick Jonas Linn och Jonathan på Snickarbacken och drack kaffe under tiden de åt brunch. Har en tendens att vakna orimligt tidigt när det är helg (det är som om min kropp har något emot sovmorgnar), så hade redan hunnit äta innan planerna fastställts. Men efter att de andra ätit klart plockade vi i alla fall med oss varsin take away-kaffe och tog sikte på Djurgården, tillsammans med alla andra soldyrkande, söndagspromenerande människor.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Halvvägs till Rosendal tappade vi dessvärre Linn och Jonathan till ansvarsfulla sysselsättningar såsom plugg, men vi andra skuttade dock vidare mot trädgårdarna (ganska så bokstavligt talat).

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Vissa av oss tyckte det var varmare än andra. Tumregel: jag fryser jämt, Fredrick fryser aldrig.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Sedan satt vi i en halv evighet i solen med slutna ögon och njöt sådär som man bara gör när svensk vinter äntligen äntligen övergår i något annat, något lite snällare mjukare ljusare lättare. Vi utbytte knäppa anekdoter och återberättade dagar och nätter som passerat sedan sist, i både London och i Stockholm, och pratade om relationer och visioner och roliga saker som var inplanerade som vi såg fram emot.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Sedan tog vi spåris tillbaka in till stan och kramades tack och adjö för denna gång. Det var fint att åter ha Stockholmsgator under fötterna.

Translation:

 Stockholm was kind and sunny when I returned from London, even if the temperature was significantly lower. I met up with Fredrick, Jonas, Linn, and Jonathan, and then we drank coffee and exchanged gossip in the sun.

The rest of it

I London var det mest fjorton grader och sol. Känns som en dröm när nu gruset knastrar kallt under mina vårskor, vars tunna läder inte egentligen håller kylan ute.

I London såg morgonarna ut såhär: väckarklockan ringer och jag sträcker sömndrucket ut min vänstra hand för att med fortfarande slutna ögon dra de tunga gardinerna åt sidan. Solen tränger sig in genom englasfönstren på fjärde våningen och en måste öppna ögonen försiktigt försiktigt för att inte få en ljuschock. Snubblar upp gör oss i ordning längtar efter frukost och sätter oss på 26:an längs med Hackney Road mot Liverpool Street Station som vissa dagar åker så pass långsamt att det i slutändan ger bättre resultat att kliva av och gå istället. Väl vid St Mary Axe köper vi kaffe på Caffé Nero och redan efter två dagar ropar baristan glatt ut regular white americano for you, miss? när han ser mig. Jag har som mål att fylla ett helt bonuskort på en vecka (läs: fyra och en halv dagar) men blev dessvärre två stämplar kort för att få den där gratiskaffen i slutet.

Sedan tar vi hissen upp till femte våningen i ett stort kontorskomplex där vi är inhyrda under veckan. Det är onekligen lite deppigt med sina gröna heltäckningsmattor, stora bruna bord och utsikt mot en innergård och andra tegelväggar men what to do liksom. Bara att fokusera på jobbet. I köket runt hörnet dukas det upp till frukost och jag äter ostmackor med paprika till min americano. Svarar på mail och smygbörjar jobba under tiden Saher håller sitt morgontal fyllt av klyschor som ska göra en pepp.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

På luncherna tar vi oss ut för dagarnas enda egentliga dos av dagsljus. Sitter ute och äter för första gången i år och en av gångerna till och med utan jacka. Vi provar lite olika ställen men överlag kan konstateras att det äts väldigt mycket sushi under veckan. Älskar allt som har med ingefära, soya, koriander, chili och sådana bra smaker att göra och de får ju A+ för bra asiatisk snabbmat i London alltså. På bilden nedan har vi dock precis ätit burritos från något mexikanskt ställe. Och så mera kaffe.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Kvällarna är egentligen enda tillfället vi “hinner” göra något eget, men då är klockan både mycket, dagsljuset borta och vi trötta så middagsplaner är ungefär det som åstadkoms. Första kvällen åt vi ju som sagt på Bistrotheque och en annan kväll satt vi exempelvis i baren på Pizza East i Shoreditch och åt magiskt goda pizzor, drack rödvin och avrundade med oliver och salta mandlar. Väl tillbaka på hotellet finns alltid mer att göra. Vissa kvällar krävs ytterligare jobbinsatser, eller så finns det mail från det verkliga arbetslivet att ta tag i, eller plugg att färdigställa. Hann dock både knyta på mig löparskorna samt ha danssejourer med Annie till Don’t you want me, baby? och det är ju inte helt dumt, även om det inte riktigt är London in its full glory.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Fredag är presentation day. Vi ägnar förmiddagen åt att cleara keynoten och gå igenom detaljerna, och byter sedan ut hackweek-lokalerna mot kontoret i Wapping. Ana och Paul letar sista minuten-buggar och annars hänger vi mest på balkongen, njuter av solen och utsikten och testar tekniken inför presentationen. Plötsligt finns all tid i världen. De andra teamen och kunder och gäster och annat folk börjar dock trilla in efter ett tag och klockan fyra är showen igång.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Fotograferandet blev som ni märker ganska halvhjärtat under veckan. Här ovan är det närmsta vi kommer inkluderandet av andra människor än de i mitt team på bilderna, så det hela är ju inte så representativt eftersom vi väl ändå var en trettio stycken totalt under veckan och ännu fler på fredagen. Nåväl. Är lite kluven inför hela grejen med hackweeks egentligen, men fredagen var väl ändå den dag som verkligen påminde en om fördelarna. Det finaste med den här typen av projekt och utbyten är ju faktiskt människorna. Helt plötsligt har man folk från hela världen med tusen olika kompetenser och ett intresse för spännande, tekniska projekt runt omkring sig. Folk att lära sig av, diskutera idéer, byta erfarenheter eller bara allmänt lära känna och bli kompis med. Visitkort (ja, folk använder dem fortfarande) utbyts åt höger och vänster. Jag berättar om vår startup och digitala affärsutvecklings-verksamhet och kommer därifrån med väldigt många bra kontakter och lärdomar.

Resten av kvällen är i princip en kavalkad av drinks mingel oklar middag med allt folk mer drinks mer drinks after party och klockan halv sex på morgonen vandrar jag mot hotellet igen, längs med folktomma gator. Förbi Towern i gryningsljus, som om det vore det mest självklara i världen. Tunnelbanan har börjat gå igen och jag tajmar perfekt, byter till buss och trafiken är näst intill obefintlig när solen går upp över östra London. Kommer till hotellet, sover en timme, packar väskan och sedan tar jag, Annie och Christopher en taxi till Heathrow. Jag spiller kaffe över mig själv, tappar ut min frukost på flygplatsgolvet och är bakis som tusan (eller fortfarande lite full) men London, at least we went out with a bang.

Translation:

Some sort of summary of the hack week in London a couple of weeks back. I am a bit torn as to how I feel about the concept, it certainly has its flaws, but the Friday (when we all finally could move away from our respective projects and had time to talk) was a reminder of the benefits. So many interesting and smart people from all over the world, with a broad range of experience and expertise – I love it. My photography during the week was quite half-hearted, it doesn’t really show that we were actually at least thirty people partaking, in different teams. But oh well. The week ended with an all-nighter and I was still a glorious mess when the cab picked us up at eight in the morning on the Saturday, but hey, at least we went out with a bang.

Everything seems simple until you think about it

Eshillier Photography

bildkälla/img source

Måndagsångesten letar sig in mellan revbenen. Enträget, målmedvetet. Idag känner jag mig som alla de slocknade glowsticks och avslagna flaskor bubbel som fortfarande dröjer sig kvar i vårt kök efter lördagens bravader. Som en skärva av något svunnet.

Min webbläsare har tusentals flikar uppe, en för varje måste, varje deadline. Fyll i blankett K10 tack. Deadline för hemtenta. Deadline för uppsats. Få koden på rad trehundrafemtiotre att fungera. Möte dåochdåochdåochdå. Maila svara fixa uppdatera skriva publicera korrigera kreera börja om vadhållerdupåmed. Kommer jag ens framåt?

ps. kom ihåg att ta hand om dina relationer också svara på sms ring morfar träffa dina vänner
ps2. drick mindre kaffe

Temperaturen föll och jag med den, rakt ned i otillräckligheten. Jag stirrar handfallen på det blanka pappret som var tänkt att bli något slags schema, i alla fall en att göra-lista. Måndag Tisdag Onsdag Torsdag Fredag. Skulle behöva en paus-funktion på mitt eget liv. En liten stund bara, så att jag hinner ikapp mina egna tankar. De som redan gräver i konsekvenserna av att eventuellt inte hinna med allt det som inte ens skrivits ned på pappret än.

Måste skynda fortare.

Pappa är i stan. Vi hinner ses i en timme och trettioåtta minuter innan han åter ska med ett tåg söderut. Han bjuder mig på middag och jag bjuder uppgivet på all min ångest. Han lyssnar och jag häver ur mig allt som tynger. Mitt sjuttonåriga jags prestationsångest klöser i mig. Det hjälper inte riktigt att en blir tjugo tjugotvå tjugofyra. Pappa kramar om och jag försöker vara egenföretagare student kreativ bra kompis rolig person hinna läsa en massa böcker skriva smarta välformulerade saker ringa mina syskon gå på utställningar orka vara vaken sena nätter och det går tills det inte går och då vill jag mest bara trycka på next episode-knappen på Netflix om och om igen.

Ska tvinga mig igenom kurslitteratur i en halvtimme till nu, sedan sova. Sätter mitt hopp till tisdag.

Translation:

Monday blues & too much to do.

STO → LON

London är för mig, i grunden, något väldigt komplicerat. Det var mitt första egna hem, mitt ständiga andrahandsval, en plats att fly till och en intensivkurs i att bli vuxen, allt på samma gång. Jag vill inte ge er en onyanserad bild; det var mycket som var bra med åren där. Mycket som var helt fantastiskt, till och med. Men det var också två ganska jobbiga, mörka år. Jag var ett pussel med alla bitar på fel plats. Att komma tillbaka dit blir därför alltid ganska speciellt. Att gå på samma gator, åka med samma bussar och köpa kaffe på samma ställen – men i regel tillsammans med helt andra människor. Som del av helt andra sammanhang. Som en annan person, än den jag var då. Staden är som främling och barndomsvän i ett. Någon annan nu, men ändå sig lik. Jag tror att jag varit tillbaka fem eller sex gånger sedan jag flyttade därifrån. Varje gång har de vassa kanterna slipats av lite och varje gång har ett dåligt minne ersatts av ett nytt, bättre. Och så nu, tre och ett halvt år senare, är det som att vi gett varandra en andra chans. Vi är rätt okej nu. Har kämpat oss upp på plus.

Förrförra söndagen åkte jag alltså dit igen, tillsammans med Annie. Vi hade en del jobbmöten inbokade för egen del samt skulle delta i en så kallad hackweek. Under en vecka samlades alltså kreatörer, utvecklare, strateger och projektledare från hela världen i London för att i mindre team jobba på sex olika tech-briefer.

För att ge er en bild av det hela skulle jag nu antingen kunna parafrasera organiserande partens ambitiösa tal om hur vi, vi som samlats där, är the one percent. The best of the best. Eller så skulle jag kunna häva ur mig tonvis med frustration över hur vårt teams projekt var utformat och att väldigt mycket av vårt uppdrag som det såg ut egentligen kanske inte platsade varken i en hackweek eller som slutprodukt. Högt och lågt, så att säga. Men vi släpper detaljerna kring det lite. Fokuserar på London istället.

De första två dagarna, söndagen och måndagen, fullkomligt slukades av hackveckan. Tog inte fram kameran en enda gång förrän på måndag kväll. Vi hastade från flygplatsen till hotellet och sedan till Wapping där vi mötte upp andra som på ett eller annat sätt hade en del i veckan. Tog ett glas på Captain Kidd intill Themsen och gick sedan vidare till en Indisk restaurang, där kvällen förflöt tills det var dags att bege sig åter till hotellet.

Det blev måndag morgon och vi tog bussen längs med Hackney Road bort till ansiktslösa kontorslokaler vid Liverpool Street Station. Köpte kaffe på Nero, åt frukost med de andra och hälsade på vårt team. På vår brief var det jag, Annie och Christopher (som vi känner sedan vår Berghs-tid) från Sverige. Sedan var det också två utvecklare från Ukraina. Anastasi; pragmatisk och genialisk, med eldrött hår i samma färgstarka nyans som hennes personlighet. Och så Paul, mer tystlåten, analytisk och noggrann. Båda två fantastiska.

När vi väl kom därifrån på kvällen begav vi oss till Bistrotheque, som låg ett stenkast från hotellet vi bodde på. Kvällen var smogfylld och ljummen när vi promenerade längs med östra Londons gator mot vårt middagsmål. Inte en enda gång under veckan behövde halsduken plockas fram.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Jag har ju blivit varse att deras brunch ska vara to die for, men något sådant hanns dessvärre aldrig med. Middag fick vara good enough den här gången. Maten var i alla fall lika god som vi hoppats på och vi satt sedan kvar ett bra tag och sippade på varsitt glas rödvin och smälte första dagens intryck, samt pratade om livet i allmänhet.

Slut på London-måndag.

Translation:

London and I have always had a complicated relationship, but I’ve ended up going back there time and time again, and it’s as if we’ve – due to that – given each other a second chance now. We’re becoming friends again. This time, my colleague Annie and I were there for a so called hack week. It entails gathering creatives, developers, strategists, and producers from all over the world, and then we spend a week on different tech-briefs. We wrapped up our monday with eating dinner at Bistrotheque and talking about the week ahead (and life in general) over red wine, until it grew late.