Floating things

Har ägnat mina kvällar, som nämnt, åt att skriva på senaste inlämningsuppgiften till skrivkursen. Har därför helt enkelt inte haft några ord över till den här lilla internet-platsen. Men snart så, nu så. Jag tror jag har kommit ikapp livet lite. Låt oss mjukstarta med en tisdag för flera veckor sedan, när jag, Jonas och Fredrick var på Liljevalchs vårsalong efter jobbet. Vi gick runt och kollade på konstnärliga, finurliga ting, såklart, fast mest av allt pratade vi kanske i mun på varandra och skrattade högt och var lite övertrötta. Vi hade inte setts på himla länge heller (pga jobbjobbjobb), så det var väl mycket som behövde sägas.

Karin Wåhlberg

Min favvo var nog Nina Lindgrens svävande kartongstad.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Och så kanske det väl-instagrammade molnet också.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Det blev dock inte så många bilder på verken. Mest på två stycken ryggar, en grå och en mörkblå. Men det är inte så illa det heller! Tycker så mycket om dem. Okej, ursäkta den inte överdrivet utförliga utställnings-utläggningen. Men som sagt, en mjukstart i alla fall.

NU har jag dock slut på museibilder (!), vilket tyder på att det är dags att leta upp någon ny utställning att gå på.

Translation:

A few weeks back, Jonas, Fredrick, and I went to Liljevalchs. My fave pieces were probably the floating city (made out of cardboard) and the cloud installation.

With new eyes and extra colours

DSC_0457
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Jag är hemma nu. London var som London är mest. Ut och in upp och ned omvälvande intetsägande utmattande uppfyllande. En miljon olika saker och intryck, både av det bättre och det sämre slaget. Staden förtrollar mig som mest i gryningsljus. På väg hem längs med sömniga gator i skuggan av stora, historiska monument. Ombord bussar som precis börjat gå, med dubbla hjärtslag och sval luft som går lätt att andas. Eller jag vet inte. Jag har känt mig både äldre och yngre än någonsin förut de senaste dagarna. Låt mig få smälta veckan lite. Ska försöka klä den i ord, men just nu är jag mest trött och okoncentrerad.

Försöker hitta någon slags grund för nästa stora skrivuppgift, som ska in på onsdag. Det står stilla. Jag skriver meningar utan att känna mig övertygad. Om Ingrid och hennes trasiga familj. Jag är inte så säker på att det blir bra men blickar mot klockan och kalendern och vet just nu inte vad ett annat spår skulle vara. Måste nog bara stänga ned sova ut och andas lite.

Jag återkommer.

Translation:

Back home now. London was the way London is most, a million different things and impressions all at once, both good and bad. I’ll clothe the past week in words, but first I need to catch up with life. I’ll be back.

Sugar

I skrivande stund är jag ombord ett flygplan mot London. Bakom mig lämnar jag ett Stockholm i värmechock. Det var femton grader och sol när jag, med uppknäppt kappa, åkte hemifrån i morse. Jag hoppas nu att London kommer att bjuda på något motsvarande. Jag har köpt snuskigt dyrt flygplats-kaffe och är nu uppkopplad mot flyg-wifi:et med både dator och telefon, *dagens ungdom* ni vet. Transit är kanske inte vad det en gång var, men jag vet inte riktigt när jag ska hinna blogga annars, så what to do? Hehe. I alla fall. Från nutid till dåtid: en annan dag en annan vecka, en onsdag närmare bestämt, var jag och resten av kollektivet på Nordiska Museet (hoppas ni inte tröttnat på museibilder än, det finns nämligen fler att tillgå också efter detta inlägg).

Karin Wåhlberg

Här är de! <3

Vårt kollektiv går under smeknamnet Cirkusen. Närmare förklaring behövs nog inte. Anna (höger) och jag har ju bott ihop sedan början av 2012. Ett år senare flyttade Julia (mitten) in. Och nu i början av 2015 anslöt sig också Erik (vänster). Erik och Julia är ihop. Vi har ju inte bott på samma ställe hela tiden utan snarare på typ fem olika, så som det lätt blir i Stockholm. I alla fall, nu vet ni hur den biten ligger till!

Utställningen Socker inleds med en film om sockrets historia i en retroaktig liten biograf. Där slog vi oss ned och tillbringade de första tjugo minuterna med att beställa pizza och hemkörning, så att vi skulle mötas av mat när vi väl kom hem sedan, pga var så himla hungriga. Efter att ha kollat på filmen cirka fem gånger och lagt en order på fyra pizzor kunde vi koncentrera oss på utställningen.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Det bästa med hela utställningen är ju all förpackningsdesign som går i härlig Wes Anderson-estetik. Tänk om alla matbutiker såg ut såhär…

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Den inte särskilt djupgående analysen lyder: utställningen var liten men fin! Det är gratis inträde på onsdagar mellan 17-20 (det var då vi passade på), så där har ni ytterligare ett museitips. Vi tog en sväng på ett par andra utställningar och i shopen också, sen åkte vi hem och åt pizza. Klart slut på den onsdagen.

Nu ska jag stänga ned och ägna resterande restid åt att läsa. Pusshej

Translation:

I’m currently on a plane headed for London. I’ve bought ridiculously expensive airport coffee and am now connected to the in-flight wi-fi. The pictures, however, are from when me and my flat mates went to the Sugar exhibition at Nordiska Museet, here in Stockholm. The best part about it was, obviously, the Wes Anderson-style packaging in the supermarket.

Sunshine on my mind

I torsdags hängde vår och bekymmerslöshet i luften. Vi hade varit på Karlavägen och med framgång presenterat en affärsidé för en skara viktiga människor med rejäla visitkort, och vägen åter till mina delar av staden gick förbi & Other Stories. Det är tryggt att butiken och jag bor långt ifrån varandra. Det är otryggt de få gånger jag råkar befinna mig i närheten. Kom därifrån med vardagsguld och ett par tunga, spräckliga solglasögon. Expediten och jag utbytte blickar av samförstånd: ja, nu är det vår. Jag hade sol i hela kroppen och gick därifrån med lätta steg. Och…med en lättare plånbok.

 

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg