Nödutgång i fickformat

Karin Wåhlberg

Det finns en biljett till London med mitt namn på. Vi åker på söndag och blir borta ungefär en vecka. Vi åker i jobbärenden, men varför spelar egentligen ingen roll. Jag längtar efter att få vara någon annanstans, om så bara i några hjärtslag. Det var ett helt år sedan jag sist stod på en flygplats och det rycker i mitt hjärta. Då skulle jag också till London. Jag trivs här i Stockholm, det gör jag. I tre och ett halvt år har jag bott i samma stad nu. Min tidigare så rastlösa kropp har hittat något slags lugn på dessa grusiga gator. Men vem är jag, jag som alltid längtat bort, när jag inte längre gör det? Jag som vetat som tydligast vem jag är när jag är ombord ett flygplan, när jag är i transit. När jag är i ingenmansland, mellan två platser, varken hemma eller borta. På flykt, på väg. Mitt hjärta som en gång flackade från flygplats till flygplats, passet som en nödutgång i fickformat, håller nu takten. Ibland måste jag bevisa för mig själv att jag inte fastnat. Det finns en biljett till London med mitt namn på. Vi åker i övermorgon.

But the heart has its own memory and I have forgotten nothing

En lördag för ett tag sedan (vilken vecka är vi ens inne på?) mötte jag upp Natalie, och så begav vi oss till Moderna Museet. Staden gick fortfarande i februaris urtvättade färgskala, men det hängde i luften att slutet av vinterspektrat trots allt var i sikte, även om vinden på Skeppsholmen ryckte i hårlockar och halsdukar. När vi kom fram ringlade sig kön, i äkta söndagsanda, ända bort till restaurangen och tillbaka – då kändes det extra fint att kunna vifta med medlemskortet och gå rakt in. Det är mitt bästa museitips om man bor i Stockholm: bli medlem på Moderna. För den som är under trettio kostar det bara tvåhundrafemtio pix om året. Då slipper man köa (klar fördel) och man betalar inte för att gå in (2-3 besök på ett år så har en ju alltså tjänat in avgiften), man får rabatt i restaurangen och butiken, inbjudningar till vernissager och dylikt, deras medlemstidning landar i brevlådan lite då och då och så får man inträde till Arkitektur- och designcentrum, Nationalmuseum, Färgfabriken och en massa annat på köpet.

Moderna Museet, Karin Wåhlberg
Moderna Museet, Karin Wåhlberg
Moderna Museet, Karin Wåhlberg
Moderna Museet, Karin Wåhlberg
Moderna Museet, Karin Wåhlberg
Moderna Museet, Karin Wåhlberg

Vi trängdes sedan runt inne på Louise Bourgeois-utställningen. Det finns ju en hel del intressant att säga om Bourgeois konstnärskap, helt klart, men på plats på utställningen blev jag överlag inte helt såld. Tyckte dock mycket om Ensamhets-delen (lite av vilken skymtas på bild tre), en hel del av skisserna, glasinstallationen och det mesta som innehöll inslag av det skrivna ordet. Efter avslutad rundvandring gick vi över till samlingarna. Jag älskar att gå runt där inne, även om jag redan sett det mesta. Till skillnad från hetsen vid den temporära utställningen var det tyst, lugnt och svalt. Vi slog oss ned i evigheter framför vissa av konstverken och strosade tankspritt omkring mellan salarna. Njöt av färg och form och varandras sällskap.

Moderna Museet, Karin Wåhlberg

Efteråt promenerade vi in till stan igen. Sjönk ned i varsin fåtölj på ett fik och vände ut och in på livet. Tiden rann oss ur händerna och vi pratade om viktiga ting så länge att Natalie missade sitt tänkta tåg åter till Uppsala. Men ibland är det så det måste bli.

ps. ni är så fina som hänger kvar här inne, läser och kommenterar, trots att min närvaro ibland är svajig at best. <3

Translation:

Louise Bourgeois at Moderna Museet & quality time with Natalie.

Tide out, tide in, a flood of blood to the heart

“Karin, du måste lyssna på det här albumet. Det är nog årets bästa.”

Ni är många som vävts in i musiken. Många du som blivit en del av sättet mitt hjärta slår när den spelas. Du var den första, du som fick mig att över huvud taget börja lyssna.

Det var höst 2012 och vi var fortfarande vänner då. Idag hörs vi inte. Vi var satta i samma sammanhang, men jag tror aldrig att vi hade särskilt mycket gemensamt, egentligen. Under andra omständigheter hade vi nog aldrig varit vänner ens en kort tid. Men jag fick det här albumet, det är jag glad för.

Processed with VSCOcam with 10 preset

Musiken blev ett med mitt 2013, trots att lyssnandet både började innan dess och sträckte sig bortom årets slut. Tjugohundratretton. Vi skrattar åt det året nu, när vi sitter utströsslade i köket, avslappnat bakåtlutade. Vi skrattar och skakar på huvudet, upprepar: Vilket jäkla år. Det har satt sina spår, men tänk ändå, att vi faktiskt skrattar åt mycket av det nu. Tänk vad som kan gå över, bli preteritum. Kanske borde jag egentligen ha dåliga associationer till tongångarna, till Breezeblocks och Bloodflood, men det känns inte jobbigt så mycket som det bara känns.

En annan du. Minst ett halvår senare. Vi lagar mat i ditt kök och du ber mig välja musik. Jag sätter på albumet från början, utan shuffle. An Awesome Wave behöver nämligen ingen shuffle. Du går mellan spisen och skåpen och kylen och varje gång du passerar mig låter du din hand svepa längs min rygg. Efter att vi ätit fortsätter vi hångla i din soffa och tappar räkningen på timmarna. Det var sista gången jag sov hos dig.

Och så sommar. Jag springer varv efter varv i Ekbackarna. Vill springa ifrån allt. Springa ifrån dig, springa ifrån begravningen, springa ifrån den trettio-gradiga värmen, springa ifrån ensamheten, springa ifrån känslan av att inte vilja äta, springa ifrån alla avstånd.

En annan aspekt av sommaren, med er. Långa sommarkvällar i en kvav Stockholms-lägenhet med fönstren på vid gavel. Vi dricker vin och gräddar pannkakor. Äter glass mitt i natten. Sitter på en bänk på innergården och andas in nattluft utan att frysa. Jag ligger i din soffa och har feberfrossa och det känns som om jag ska dö.

Klockan är efter tre på natten. Vi fyra sitter runt ett bord med tömda vinglas och albumet spelar stilla i bakgrunden. Jag kan inte sluta skratta. Kanske är det höst igen, jag minns inte. Men vi är samlade och hjärtat är inte fullt så tungt. Mah Jong har skjutits åt sidan sedan ett par timmar tillbaka och vi vänder ut och in på livet, har varandra. J blandar antagligen whiskey sours enligt sitt tveksamma mitt-i-natten-recept. Klockan är säkert sju på morgonen innan vi somnar, fyllda av ansvarslöshet och alkohol.

Vi närmar oss jul. Ligger ihopträngda i soffan, raklånga, överärliga. Telefonen blinkar och vibrerar. Vad händer egentligen? frågar du. Jag svarar att jag inte vet. Och så börjar vi om, som om det fanns något att hoppas på. Börjar om, så att vi kan sluta lite bättre.

Alt-J, i bakgrunden.

—————-

Förra fredagen (eller när det nu blir, för nästan en och en halv vecka sedan i alla fall) var jag, Anna & Linn på Alt-J:s spelning på Münchenbryggeriet. De spelade allt jag ville höra från sin första skiva och det var helt strålande.

Translation:

Last friday, like, a week and a half ago, we went to see Alt-J play here in Stockholm. I have so many moments, good and bad, associated with their music, their first album especially. They played everything I wanted to hear and it was brilliant.