Embrace messy hair

Sist jag var hemma i Norrköping stod jag utanför Linns dörr strax innan klockan 8 en morgon, för att hämta upp en grej, innan jag hastade åter till Stockholm. Hon slängde upp dörren med ett brett leende och nyduschat hår.
“HEJ”
Efter att vi stått och pratat en stund utbrister hon: “Jag har ett paket till dig!!!”
Då jag varken fyllde år hade namnsdag det var jul eller något annat festligt i liknande kategori så var det ju minst sagt en överraskning. På en helt vanlig onsdag! (det var alltså inte detta jag trodde mig vara där för att hämta)

En sådan här tjusig ask väntade efter att jag knutit upp sidenbandet:

Karin Wåhlberg

Inuti låg en berlock från Bjørg, med det som antagligen borde vara mitt livsmotto inristat. Embrace messy hair.

Karin Wåhlberg

Alltså, älskar ju cirka allt Bjørg gör. (Hej om någon läser detta och vill skicka mig en stor låda med hela deras senaste kollektion så jatack.)

Karin Wåhlberg

Jag har ju liksom tänkt hur länge som helst att du borde ha en sådan, var motiveringen. Så himla knäppt och lyxigt att bara få öppna paket sådär från ingenstans.

Translation:

On a random Wednesday, my friend Linn handed me a square box with print paper and silk ribbon around it. I asked her if she was proposing, but really the box contained a gorgeous pendant from Bjørg with what should probably be my life motto engraved on it. Embrace messy hair. So perfect. And it wasn’t even my birthday!

Tyngdlösa dagar

Våren liksom slukar mig hel, draperar mig i milda ljusreflektioner och dukar upp torr asfalt under mina fötter. Jag vaknar av solkatter som klättrar på tapeterna och mina steg är hela tiden lätta, även efter flera sprungna kilometer. På fönsterbrädet sträcker sig grönskan efter solen, letar sig uppåt, växer sig starkare. Tulpanerna vecklar ut sig och när en bukett faller ersätter jag den strax med en ny. Det blomstrar och levs. Jag skapar mig tid som inte finns genom att skjuta upp saker till söndagseftermiddagarna. Till priset av midnattsdeadlines och stress klockan 23.45 i slutet av helgen köper jag mig tyngdlösa vardagskvällar. Fastnar i kaffekoppar och vinglas; i löprundor och nya, blanka skor. Jag glömmer bort det som tynger. Springer genom veckorna och det blir helg efter helg och på något sätt möts varje deadline och kodraderna lägger sig som de ska (till slut), orden skickas in och kanske kan vi faktiskt hålla tidsplanen?

Bilderna nedan är från förra helgen, alltså helgen för en och en halv vecka sedan. Mika och jag drack först take away-kaffe i Kungsan, under då inte ännu utslagna blomster. Sedan promenerade vi ut på Skeppsholmen och njöt av vädret och varandras sällskap. Pratade ikapp flera månader av liv; det kändes nämligen som om vi inte setts på tu man hand på en smärre evighet.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Som ni kanske ser känner mitt hår inte till något som heter bena, varken i mitten eller på sidan. Krokigt, snarare. Jag körde hursomhelst på årets första kortstrumpor utan att frysa en sekund. Vi parkerade oss i solen på en gräsmatta med knoppande blommor, bland rustika tegelbyggnader. Hängde i gräset tills klockan sa ifrån. Kamerabatteriet sa också ifrån, därav alla ifåne-rutor.

Karin Wåhlberg

<3

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Translation:

It’s spring in Stockholm, and everything is so alive. I wake to the sun painting my walls, and dry asphalt lies beneath my feet. I have flowers in my window and procrastinate too many musts until Sunday evenings, so that the weeks can be filled with sun and adventure.

Prosecco and pancakes

Förra söndagen (alltså hur snabbt går tiden?) tillbringades på Julias knarrande trägolv i små högar av fnitter. Vi botade allas våra bakfyllor med prosecco (och kaffe) och firade hennes 25:e årsdag. Presentbordet fylldes snabbt på med paket som travades vingligt och högt och varenda annan ledig yta i hennes lilla etta fick agera bord åt brunchen från himmelriket, som hon dukat upp. Även trappan upp till hennes loftsäng hade blivit serveringsyta.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Där fanns avokadomackor med chili och krassemackor och perfekt fluffiga amerikanska pannkakor och glass och hallon och jordgubbar och vindruvor och smoothies med granola och blodapelsin och juice och så en massa godis till efterrätt. Och ändlöst med prosecco och kaffe, som sagt.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Länge länge klämde vi ihop oss i soffan, sträckte ut oss på golvet och draperade oss över stolarna på Julias kvadratmeter och skrattade och pratade om mer eller mindre viktiga saker och åt fler pannkakor, tills vi blivit mättare än mättast. Efter timmar av detta började folk säga hejdå för att istället ta tag i sina söndagsärenden, och kvar blev tillsist jag och Jullen. Jag hade nämligen någon timme till övers innan mitt tåg skulle gå. Så jag tog några fler bilder på födelsedags-baben och så pratade vi om bloggar och annat som inte rum fulla av folk finner fullt lika intressant som vi.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Sedan sade också jag tack och adjö och begav mig mot Centralen. Jag skulle nämligen ned till Norrköping ett par dagar och hänga med min lillebror under tiden mina föräldrar var bortresta. Typiskt lyxig söndag i alla fall!

Translation:

Last sunday we celebrated Julia’s 25th with a mega brunch at her place. We were sprawled across the floors and the chairs and the sofa eating endless amounts of pancakes, curing our hangovers with prosecco and coffee, and also giggling a lot.

Thursday night boys, beers, and birdsong

I torsdags bytte jag till kappa modell vårtunn och rotade fram blåjeans ur garderoben, efter månader av svärta. Sedan mötte jag upp Fredrick och Jonas och så promenerade vi bort till Åsögatan där Stutterheim höll hov. Där var fullt av hipsters som stod ute på gatan och drack öl och insöp vårluften. Hela förra veckan var det något annat utomhus än det som varit de senaste månaderna; det var inte bara att det var sol eller fint ute utan det var milt. Löftet om varmare, ljusare tider liksom hängde i luften. Och om inte uppknäppta jackor kvällstid och utomhusöl är ett bra vårtecken så säg.

Ursäkta suddiga bilder, det är en kombination av fnittrig livspepp och utlånad kamera i skymningsljus.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

När det börjat skymma promenerade vi därifrån och mot närmsta bar. Något jag älskar med Söders gator är att en med stor sannolikhet springer på bekanta ansikten, alltså mycket likt när en kommer till sin lilla hemstad, bara att här får man charmen utan klaustrofobin. Jag i alla fall. Poängen är att vi gjorde det inom loppet av ett kvarter och att det finns något fint med det. Fredrick, Jonas och jag slog oss sedan ned på ett sunkigt hak på Östgötagatan och konverserade torsdagstrött om livet en stund innan vi sa arrivederci och skiljdes åt vid tunnelbanan.

Translation:

You know it’s finally spring when hipsters crowd the streets, drinking beer with open jackets to the sound of chirping birds, in the middle of the week. We did exactly this on Thursday, as Stutterheim celebrated their fifth anniversary. Afterwards Fredrick, Jonas, and I went to a bar and caught up on each others lives.