Feber och ballonger

Vilken vecka. Tillbringade början av den i sängen, utslagen av feber. Om det kunde ha funnits en sämre vecka att åka på en rejäl dos av influensan, så kan jag då inte komma på någon. Den här veckan är den sista på distanskurserna, mängden jobb står upp till öronen, födelsedagar (tillexempel farmors 90-årsdag) ska firas och tal ska skrivas, eftersom det stundas bröllop till helgen. Det har med andra ord känts minst sagt problematiskt att inte ens klara av att fokusera ögonen på en skärm, än mindre tänka klart.

Nu sitter jag i bilen på väg ned till Göteborg, där min bror gifter sig på lördag. Pappa kör, jag dricker kaffe och skriver på talet (och det här) och i baksätet spelar mamma och Elias ordspel, för tillfället. Utanför fönstret samsas mörka moln och hällregn med bländande sol, omvartannat, längs med E4:an. Är täppt som tusan men har annars återhämtat mig ganska bra.

Hursomhaver: vi tar en titt på ett inlägg jag påbörjade någonstans pre-feberyra.

I lördags skulle vi nämligen fira Jonas och Fredricks födelsedagar. Jonas fyllde på själva lördagen och Fredrick fyllde i tisdags. Från början var det tänkt ett riktigt ordentligt parkhäng, men orosmoln och regnskurar hängde i luften på förmiddagen, så det ändrades om till inomhuspicknick hemma hos Jonas istället. Och inte är det något fel på en ballong- och serpentinklädd inomhusfest heller, se bara!

Karin Wåhlberg

Men låt oss backa lite först. Jag, Anna och Julia anlände med vår present inslagen i uppblåsta ballonger och en tårta med sprakande bloss i.

Karin Wåhlberg

Det vill säga, efter att vi hade gått uppför hela trapphuset utan att fatta vilken dörr det var vi skulle plinga på.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Men tillslut så. Vi ringde på med en och en halv strof skönsång och en dos eldskvätt.

Karin Wåhlberg

Såhär glada enligt Jonas insta:

Jonas Eltes

Vi var nästan först på plats och tog oss friheten att inleda med medhavd sushilunch.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Sedan trillades det in en efter annan bra person.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Exempelvis Majsan, Daehyun, Platon och en Julia till! Vi hängde runt på golvet och åt jordgubbar och så dracks det bubbel. Utöver en halv plastmugg bubbligt fir höll jag mig dock till alkoholfritt då mitt huvud min hals min kropp redan här börjat flagga för stundande sjukligheter.

Förmiddagen visade sig ha varit missvisande rent vädermässigt, för när vi väl kommit hem till Jonas stod solen högt på himlen och molnen hade skingrat sig. Så efter en massa ballong- och serpentinkast och poserande födelsedagsbarn begav vi oss utomhus och ned till vattnet.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

<3

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Sedan satt vi där och livsnjöt. Blåste såpbubblor, lyssnade på bra musik och såg båtar åka förbi. Och så tänkte jag: nej-inte-bli-sjuk nej-inte-bli-sjuk nej-inte-bli-sjuk. Funkade uppenbarligen inte.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Fler personer var också med men alla kom inte med på bild. Orkade bara fota folk som jag inte behövde röra på mig för att fota. *sorry*

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Till slut började folk röra sig åt olika håll för att lösa middag och trion ovan drog sedan till Trädgården. En annan åkte hem och åt pasta och gick och la sig tidigt. En kan inte va på topp jämt ni vet.

Translation:

This week has been one of the most stressful this year, and I’ve also been knocked out in bed with a fever. Not the best combo. Currently, I’m in the car heading down to Gothenburg, where my brother will be getting married this weekend. I’m writing on this post and my speech, though procrastinating the latter. But: pre all this, on Saturday, we celebrated Jonas’ and Fredrick’s birthdays, with balloons and strawberries and fab people and lots of sun.

That time of year again

Ja, alltså, det vill säga: graduation season. Maj är ju sprängfyllt med slututställningar här i Stockholm. Det är Konstfack och Forsbergs och Beckmans och tusen andra att springa på, om en har lust. Vet inte hur många som kommer hinnas med, men i torsdags var det i alla fall dags för Berghs Grad Show ’15. De har öppet torsdag fredag lördag i år tror jag, men det är i huvudsak på torsdagen som “bransch” och alumner infinner sig, vilket är = kramkalas varannan meter och ehm, ja, fri bar.

Karin Wåhlberg

Årets tema var The Goosebump Factor.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Och det var fullt av fina, maxade, välordnade montrar, som showcase:ade årets kommunikations- och designprojekt. Det är tre våningar vars alla klassrum och grupprum är fyllda med allt möjligt så som betongplattor och SL-spärrar, skogsdungar med fågelkvitter, kojor med fotomaskiner, superstora emojis som går att gå in i och verkstäder liksom den ovan.

Blir dock snabbt lite mycket att ta in när det är trångt och varmt, blir nästan mer en monter-utställning än att man sätter sig in i projekten, tyvärr. Sedan har jag ju lite svårt för väldigt reklamiga/kampanjiga grejer så roligast att se var nog ändå designprojekten, men alla är vi ju olika och såklart fanns det en massa bra kommunikationslösningar också! *diplomatisk*

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Linn tar ju examen i år! Det var hennes grupp som hade den superstora emoji-montern som man kunde gå in i och åka berg-o-dal-bana med oculus rift. Vilket vi såklart gjorde.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Efter utställningen stod jag, Fredrick och Julia på takbalkongen och drack öl och begrundade vår tillvaro…

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

..med varierande skeptiskhetsgrad.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Sedan begav vi oss ned till innergården. Där fanns hur många bra personer som helst att krama om och hälsa på och vi stod packade som sillar, drack öl och skrattade i mängder. Fotade inte så mycket mer då, var för upptagen med att hänga runt och fnittra med gamla klassisar och att känna att sommaren liksom bara var ett par andetag bort.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Efter Berghs var vi ett gäng som tog sikte på Kåken (så förutsägbart I know). På väg dit snubblade vi dock över en innergårdsfest dit vi bjöd in oss själva på de Gin & Tonics som serverades där. Efter en snabb drinkpaus hastade vi sedan vidare och hängde runt på Kåkens terrass tills det var dags att ta sista tunnelbanan hem.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Dagen efter luktade allt sådär jobbigt inrökt som det bara gör efter en kväll i trängseln på Kåken, och mitt huvud var ett litet vrak. Välförtjänt, I guess.

Translation:

On Thursday I went to the early viewing of Berghs Grad Show ’15. Browsed around all the communication and design projects, hugged and caught up with old classmates, and made the most out of the open bar. Afterwards we stumbled upon some other event at which we drank Gin & Tonics and then ended up at the bar Kåken, as per usual after a Berghs happening.

Om affärssystem, vänskap och milda vårkvällar

En kan ju tro att jag mest förflyttar mig mellan kaféer med wi-fi om dagarna, och sitter där och jobbar med koffeinet strömmandes i blodomloppet. I perioder är det kanske inte helt långt från sanningen. I skrivande stund sitter jag på Mellqvist och väntar på att regnet ska sluta kasta sig mot marken så till den höga grad att en undrar om en kommer få simma hem sen. En gång för ett tag sedan (<- representativ beskrivning av min allmänna tidsuppfattning just nu) var utgångspunkten Café Pascal borta vid Odenplan. Först hade jag ätit lunch med Jonas och Fredrick på Wagamama. Sedan skulle F tillbaka till jobbet så J följde med mig och så satt vi och var osocialt effektiva tillsammans. Han satt med grafik till ett Internet of Things-projekt och jag satt och konfigurerade ett motsträvigt affärssystem.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Efter x antal timmar kastade Jonas in handduken för dagen och jag likaså, men jag satt kvar eftersom jag skulle träffa Julia därefter. Julia och jag lärde känna varandra under tiden vi båda bodde i London, vilket innebär att vi har känt varandra i snart fem år (!) nu. Kan ej fatta. Hela London-eran känns för det mesta som en svunnen tid, full av dimhöljda minnen vars konturer plötsligt väljer att framträda ur det fördolda när en träffar någon som faktiskt delade den perioden med en.

Eftersom vi är fruktansvärt dåliga på att träffas trots att vi bor i samma stad hade det också denna gång gått oändligt lång tid sedan sist vi sågs. Det innebär en himlans massa liv som ska gås igenom och samtidigt är det efter så mycket tid väldigt få saker som känns lika stora och betydelsefulla som de kanske gjort under året. Mycket har liksom både hunnit hända och gås vidare i från.

Men vi utbytte glädjeämnen och sorgligheter och pratade om pirr i magen och hangups och böcker och jobb och framtid och att hon gifter sig i september. Diskuterade hur man gör för att ta sina förmågor och sitt skapande på allvar, hur man gör för att våga tycka att man har något att komma med. Konstaterade också hur annorlunda saker och ting kunnat bli om man gjort dem med den livserfarenhet man har idag, jämfört med den erfarenhet man hade när man faktiskt gjorde det. Som att flytta till den där staden gå den där utbildningen ta det där jobbet, ni vet.

Vi lämnade sedan Pascal och chockades över den varma kvällssolen som väntade där utanför. Kunde inte riktigt med att skiljas åt och åka hem riktigt än, så vi promenerade planlöst och vilset runt under grönskande träd och längs med blombladsbeklädda trottoarer, tills vi efter många omvägar tagit oss bort till Centralen.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Där tog vi farväl och lovade att ses igen innan hon far till Berlin över sommaren. Lyckas vi med det blir det nästan frekvens-rekord på umgänget.

Translation:

A while back I spent the day working with Jonas at Café Pascal, and then caught up on life with my dear friend Julia, who I got to know when we were both living in London. 

Måndag

Hej, hallå. Jag är kvar, den talande tystnaden till trots. Ni får ursäkta att jag inte bjudit på så mycket nytt här inne. Förra veckan liksom rann mig ur fingrarna. Jag reducerades till en klump av stress och ångest som mest bara orkade ligga i soffan och sträckläsa böcker och känna otillräckligheten infiltrera mina vener. Läste ut en bok och två halva på mindre än ett dygn istället för att existera. Från lästorka till, ja, något annat, I guess.

Tillbringade sedan helgen i Norrköping för att fira min pappa som fyllde 60. Det var fint, festligt och bra för energidepåerna. Har pussat på bulliga bebiskinder, skrattat så jag kiknat, ätit tårta, hängt med alla mina syskon och dess respektive och bläddrat i gamla fotoalbum. Omgivit mig med violklädda bergsknallar och grönskande ekskogar. Tröttat ut benen med flertalet kilometer i ojämn löpterräng. Men mer om helgen senare.

Stockholm välkomnade mig åter med ett söndagsgrått, slumrande vårregn och ordentligt med sömn i krispigt nybäddade, vita lakan. Imorse vaknade jag av mig själv klockan sex och somnade sedan om i omgångar fram tills det att klockan ringde. Ni vet på det där lyxiga sättet, där varje omsomning är en miljon minuter lång och när en nästa gång kollar klockan och tänker att det nog är dags att gå upp så har det visst bara gått fem minuter.

I övrigt har jag mest jobbat idag. Varje måndag har vi måndagsmöte på Johan & Nyström på Swedenborgsgatan. Jag vet inte riktigt när det blev en tradition, men det blev visst det och så också denna måndag. Jobbade hemifrån på förmiddagen och mötte sedan upp de andra tre här efter lunch.

Karin Wåhlberg

Bilden ovan är från efter det att vi avverkat själva mötet, när Siduri och Annie satte sig en våning ned för att förbereda en presentation och jag satt kvar uppe på det lilla loftet och fortsatte jobba med annat. När vi behövde utbyta vetskaper eller ställa frågor blev det mest ett ogenerat hojtande mellan våningarna. Kanske har vi blivit en aning för bekväma här jajagvetinte.

Utanför fönstret kastade sig himlen mellan drastiskt, dränkande skyfall och bländande solsken. Var gång jag tittade upp och ut var vyn därutanför ny. När jag väl begav mig hemåt var dock allting klätt i kvällssol och det var med lätta steg jag beträdde trottoarerna.

Karin Wåhlberg

För övrigt tog min mobildata slut häromdagen. Mitt i månaden, vilket aldrig händer, och detta trots att jag precis bytt till ett nytt abonnemang med mer surf. Tror stenhårt på en internetkonspiration hos Telia. Hursomhaver har jag ingen lust att köpa deras dyra gigabyte, så nu blir det böcker och redan nedladdade avsnitt från Stuff Your Mom Never Told You-podden när jag åker tunnelbana, månaden ut. Tänker att det är nyttigt att inte bara blint scrolla eller uppdatera Instagram var femte minut och är ändå inne i sidvändar-mode i Ett liv för lite nu, så vill mest läsa varje överbliven stund. Internetlöshets-challenge accepted.

Okej. Det här var jag checkandes in på denne övergivne lille bloggen igen. Hoppas också ni haft en bra måndag!

Translation:

Pardon the quiet, but stress got the better of me last week. I am now, however, back in business. Today we’ve worked mostly out of this cozy coffee shop called Johan & Nyström, here in Stockholm. We have all our Monday meetings there, and as we sit on different floors shouting to each other I fear we just may have gotten a bit too comfortable…