Sthlm skyline för mina fötter, en till av alla andra nätter

När Julia fyllde 25 i våras fick hon bland annat en konsertbiljett till Markus Krunegård av mig, Anna och Julia (vårt strålande sällskap inräknat). Då kändes det som att det var evigheter bort, men ett tu tre så har ju hela våren och sommaren plötsligt flutit förbi och i onsdags var det dags. Vi inledde kvällen med drinkar, öl och tapas på El Clasico, ett litet krypin på Skånegatan. Pratade ikapp om semesteranekdoter, skvaller från barbenta Stockholms-nätter och annat som hänt sedan sist.

Karin Wåhlberg

25-åringen

Karin Wåhlberg

Efter avnjuten middag promenerade vi längs med ljumma Södermalms-gator bort till Mosebacketerrassen, där Krunis skulle spela med en av stans bästa utsikter som backdrop. Peppade på känslofylld fuldans och Norrköpings-nostalgi klämde vi in oss i mitten av folkmassan och tillsammans med en emotionell artist och en emotionell publik sjöng-jubel-dansade vi oss genom hela spelningen.

Markus Krunegård

(gif)

Markus Krunegård

(gif)

Efteråt blev Markus inropad om och om igen. Efter femhundra extra sjungningar av refrängen på Askan är den bästa jorden var det väl rätt orimligt att han skulle komma ut igen, ändå vill ingen riktigt gå hem. Tillsist står vi där, hela publiken, och sjunger på Stjärnfallet framför en tom scen. Sakta men säkert börjar hela skaran till slut vandra mot utgången, dock utan att sången upphör. Ljusslingorna löper över terrassen och stadsljusen nedanför höjden lyser upp natten; den melankoliska allsången ekar mellan husen. Rätt så magisk sommarkväll ändå.

Translation:

Back in March we got Julia concert tickets for her birthday. The actual gig felt ages away then, but on Wednesday it had arrived, all of a sudden. We danced and shout-sang, squeezed into the middle of the crowd, with one of Stockholm’s best views as backdrop as the emotional crowd enjoyed the outdoor gig and one of the last (probably) summer-y nights of the year. Afterwards, the crowd just wouldn’t stop singing, and even as people were leaving they kept singing, melancholic tunes ringing out through the night.

Måndagsklubben

Min datorladdare kastade in handduken i onsdags, så det blev en ofrivillig paus från trettontumsskärmen. Men nu är en ny liten sladd i min ägo, helt utan eltejpslagningar och stötrisk. Ganska angenämt det, ändå.

Vi firar dagens måndag med ett knippe bilder från måndagen som var för prick en vecka sedan, tänker jag. Då släpade jag i alla fall med mig Julia och Anna till en betongklump till bro som jag brukar passera på min löprunda, och varje gång tänker att det vore en fin foto-backdrop.  

Karin Wåhlberg
 
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

I slutet av sommaren föreslog jag för Julia att vi skulle försöka ha kreativitetsdejt en gång i veckan, i höst. Det skulle inte behöva vara något avancerat, utan kunna vara allt från att leka med ord till att fota något, pyssla ihop något digitalt eller bara ta outfitbilder. När vardagsrutinerna och höstrusket smyger sig på och sommarens tillåtande dagsljus försvinner är det så lätt, för mig åtminstone, att kameran börjar samla damm och inspirationen tar slut när solen går ned. Att det en tar på sig om morgonen blir svart, varmt, bekvämt och inte så kul. Det skulle denna inplanerade kreativitetsstund alltså söka råda bot på.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Vi får väl se om vi lyckas hålla det vid liv. Hittills har vi ätit smarrig måndagsmiddag en måndag och fotat dessa bilder en annan, det är en duglig början ändå. Nu har dessa bilder inget syfte i större bemärkelse, men ibland behöver kameran få lite vardagsmotion för att en inte helt ska tappa konditionen. Ibland kan jag känna att jag sällan fotar för att skapa längre, utan det är mer pliktskyldig dokumentation. Jag vill att det ska bli kul igen.

Karin Wåhlberg

En suddig jag medverkade också. Det är inte alltid det syns när en hänger bakom kameran men hejhej.

Karin Wåhlberg

Nåväl, gla’ måndag på er i alla fall. Nu är min datorladdare och jag officiellt back in business.

Translation:

Week-old Monday photos.

Solvarma klippor och vardagsrumskonserter

Det är söndag. I ordets alla bemärkelser. Koffeinbrist, klaustrofobi, konsekvenser. Våra huvuden är tunga men det är inte utan att jag måste fnittra till med jämna mellanrum. Ibland är det den enda rätta reaktionen på saker och ting. Anna och jag beger oss till Kristinebergsklipporna och det är som att sjunka in en parallell värld, en värld som är allt annat än söndag. Vi sitter på berget och äter glass. Här är allting vältempererat. Vattnet svalkande men inte kallt. Luften varm men ändå mild. Vi trampar vatten och flyter omkring länge bland vågorna som orsakas av förbipasserande båtar och vattenskotrar.

Karin Wåhlberg

På kvällen tar vi oss bort till Östermalm. I ett vardagsrum på Karlavägen hålls en spelning med hemlig akt. Det visar sig vara först Louise Lemón och sedan Loney Dear som ska spela. Principen survival of the fittest verkar vara det som tillämpas när det kommer till att få en bra sittplats dock, så till slut hämtar Anna och jag fram varsin tron till stol (extrahög, extramjuk) och slår oss ned på för att sedan nöjt blicka ut över lägenheten, förvisso längst bak men med ohindrat synfält. Hej, ursäkta får vi plats här? funkade inget vidare. Det bjuds också på iskalla, syrliga drinkar, vilka visar sig vara den ultimata återställaren. Det + råsaft som vi inhandlat på vägen. Sorry not sorry.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Det är tredje gången jag ser Loney Dear, även om det varit lite av en slump de senaste två gångerna. Första gången var 2008 i ett litet festivaltält. Det var fyllt till bredden med folk som flydde regnet och vi satt skräddare på trasmattor på marken. Scenen var täckt av ljusslingor och hela publiken oo:ade stämmor till hans Loney, Noir-album så vackert att en fick gåshud. Andra gången var faktiskt på Bjärka. Jag kom dit en helg och så hade han en konsert i rotundan bara sådär, så himla fint och knäppt? Det är rummet på den här bilden. Alla stearinljus runt kupolen var tända och akustiken drömsk, i det säkert tio-femton meter höga rummet.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Efteråt klev vi barbenta ut i Stockholmskvällen och frös inte ett dugg. Ett bättre avslut på veckan hade knappast kunnat efterfrågats.

Translation:

It’s Sunday, in every aspect of the word. But we take care of it in the best possible way. First, we lay on sun warm cliffs eating ice cream and go for swims in the ocean. Then, we go to a gig in a living room on Östermalm, and drink fresh, ice cold drinks which prove to be the best way to recover. Couldn’t have asked for a better way to end the week.

Falafel + röror & laxburgare + mangosalsa

Åt två så sinnessjukt goda grejer förra veckan. På måndagen hade vi Jullen över på middag och då bjöd vi på falafel i pitabröd med egengjord hummus, en varm röra på aubergine, chili, vitlök, krossade tomater & olivolja, en yoghurtsås med ingefära och lime, ugnsrostad paprika, rödlök samt drack iskall lemonad till det. (USA-importerad, klargul, perfekt söt-syrlig och härligt artificiell, hehe)

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Det blev i alla fall helt o-r-i-m-l-i-g-t gott. Kan ej beskriva. Vi åt alla två pitabröds-rundor var trots att vi var mätta efter den första, eftersom smakupplevelsen var himmelsk. Jag var fortfarande mätt vid frukostdags dagen efter :( :)

Sen i fredags så åt Anna och jag laxburgare med mangosalsa och pommes. Mangosalsan var denna, som jag tipsat om tidigare. Laxburgarna svängde Anna ihop; ingen jag känner kryddar så bra som hon. Hon hälsar:

Till två burgare var det två laxfiléer hackade, en halv chili, en bit riven ingefära och en stor vitlöksklyfta. Sen hade jag tänkt ta lite ströbröd men det fanns inte, så jag tog lite maizena & mjöl.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Sammanfattningsvis: hamburgerbröd + aioli + rödlök + laxburgaren + mangosalsa + ketchup. Vi dividerade en stund gällande om det var lämpligt att ha ketchup på eller ej men kom sen fram till att det kändes helt rätt. Och så pommes.

Ursäkta min *rustika* uppläggning som mest ser ut som att jag spillt mangosalsa över tallriken och drällt ut lite pommes men GOTT VAR DET I ALLA FALL. Ni vet när man äter någonting och blir ledsen under tiden man äter över att det snart kommer vara slut? Så var det.

Och även om ni inte äter fisk så är mangosalsa ett hett tips som tillbehör oavsett typ av burgare. Tänker att man kan behålla exakt allt här och sen bara ersätta laxen med halloumi, kikärtsburgare, falafel eller något annat trevligt.

Translation:

2 to-die-for-delicious meals from last week. The first was falafel in pita bread with homemade hummus, a warm aubergine/tomato/chili/garlic/olive oil thing, oven-roasted peppers, a yoghurt dressing with lime and ginger, and red onions. The second was basically a spicy salmon burger with this mango salsa, aioli, and french fries. Mmm.