Top of the tower

På Bjärka finns det, allra högst upp (dvs upp på vinden och sedan därifrån ytterligare tre rangliga trätrappor i himmels-riktning) ett litet klocktorn. Där kan man spana ut i oändligheten och känna vinden rusa genom en.

Bjärka, Karin Wåhlberg
Bjärka, Karin Wåhlberg
Bjärka, Karin Wåhlberg
Bjärka, Karin Wåhlberg
Bjärka, Karin Wåhlberg
Bjärka, Karin Wåhlberg
Bjärka, Karin Wåhlberg

Denna fridfulla plats.

Polaroid Bjärka, Karin Wåhlberg

Augusti 2015

Plötsligt står vi och väger på tröskeln till en hösttermin och denna regniga sommar verkar ha runnit mellan mina fingrar utan att jag märkt det. Juni blev till juli blev till augusti under den millisekund mina ögon var slutna i en blinkning. Orosmolnet pickar i bröstet, det har mullrat däri de senaste veckorna. Det ger sig på mig när jag är som minst beredd. När jag sitter i bilen på väg 209 med ett fast grepp om ratten och skrällig radioreklam i bakgrunden. Eller en ljummen eftermiddag här hemma; jag går upp och ned för trappan utan att veta vart jag vill vara på väg. Lägger mig tillsist ovanpå sängen och känner hjärtats rastlösa spinnande accelerera inuti mig. En annan kväll: tårarna trycker på av en sådan obetydlig sak som att de jag ska möta upp räknat fel på tiden, vilket gör att vi kommer bli något försenade. Jag överväger att bara vända och åka hem. Eftersom jag fortfarande kan inse min egen orimlighet gör jag dock inte det.

Hösten tornar upp sig framför mig. Helgerna är fullbokade fram till mitten av oktober. Schemat redan överbelastat och jag redan överväldigad. När jag tänker på allting ett och ett ljusnar det dock; det är sammansatt som planerna smälter ihop till höga berg. På egen hand är de mer som kullar, flera av dem rakt igenom roliga. Jag överväger att skaffa mig en fin, dyr kalender eller ett fint, dyrt block; det känns som om det hör den här årstiden till. Som att ett sådant köp kommer med tillhörande, förväntansfullt pirr. Men jag har redan en Moleskine-almanacka som varken gått ut eller används, och blocken glöms ofta av efter de första tio-femton sidorna. Så jag låter bli.

Nåväl. Letar upp litteraturen till höstens skrivkurs, fortsättningen på den jag gick i våras. Ignorerar envist faktumet att jag åtagit mig att skriva hela hösten, trots att jag inte fått ned ett enda vettigt ord sedan förra kursens slut. Frågar mig själv när jag ska sluta leka vuxen, sluta leva mitt liv som en utmattande sprint för mina många ambitioners skull, och bara skaffa mig ett riktigt jobb. Tänk om en bara hade lite lättare för att nöja sig. Inte gjorde anspråk på en vardag som innebär att en driver företag dygnet runt året om, jobbar extra på sommaren och pluggar på kvällarna. Jag önskar ibland att jag inte ville lära mig något mer någonsin och att en kontorsstol och lön den 25:e vore nog.

Dricker fyra koppar kaffe och glömmer av att äta, tills darriga händer påminner mig. Jobbar klart mitt sista sommarpass och skriver uppsats tills ögonen vill implodera och jag är uttömd på tyckande. Har ingen åsikt, är inte nyfiken, vill inte bidra till diskussionen hej men nej tack. Gör klart sak efter annan för att sedan genast mötas av nästa punkt i schemat. Är trött.

I helgen tänker jag dock vara fullkomligt ledig och det ser jag fram emot. Jag ska dansa genom natten i ett musikfyllt Gbg med mina bästa vänner. Sedan kommer hösten och min låtsasvuxenvardag igen. Med Vinnovapengar på kontot, joint venture-avtal med teknikpartners att skriva, deadlines att möta och sådant jag skulle behöva kunna men inte ännu kan att lära mig. Men det får bli måndagens bekymmer.

NÄ HÖRRNI. Nog av detta. Titanic-Leo har som ni vet stenkoll på läget.

(gif)

Translation:

Views from the top of the tower at Bjärka.

I read for pleasure and that is the moment I learn the most

Här kommer två böcker jag läst och gillat på sistone.

All The Light We Cannot See – Anthony Doerr

All The Light We Cannot See - Anthony Doerr, Karin Wåhlberg

Den här boken handlar om Marie-Laure och Werner, vars historier berättas växelvis med andra världskriget och legenden om en förbannad diamant som backdrop. Marie-Laure är blind och växer upp med sin pappa i Paris. Pappan jobbar som låssmed på Naturhistoriska museet och Marie-Laure tillbringar mesta delen av sin tid där med honom. De två tar sig an livet tillsammans. Hon är nyfiken, envis och kapabel. Han bygger miniatyrmodeller åt henne av deras hemkvarter, förser henne med äventyrsböcker i punktskrift och lär henne att klara av sin omvärld trots sina begränsningar.

All The Light We Cannot See - Anthony Doerr, Karin Wåhlberg

Werner är föräldralös och växer upp i en gruvby i Tyskland, på ett barnhem, tillsammans med sin lillasyster. De har skrala framtidsutsikter, men när Werner hittar en radio och reparerar den öppnas ett fönster till en större värld. Genom sin fallenhet för teknik och matematik samt sina färdigheter med radioapparater dras han in i Hitlerjugend, och slipper därigenom gå en dyster karriär i gruvorna till mötes. Den nya vägen kantas dock av ett annat slags mörker och moraliska tvivel. Hur mycket makt har man egentligen över sitt eget liv?

När nazisterna tar över Paris tvingas Marie-Laure och hennes pappa fly. Tryggheten slås undan och Marie-Laures och Werners öden närmar sig sakteligen varandra.

All The Light We Cannot See - Anthony Doerr, Karin Wåhlberg
All The Light We Cannot See - Anthony Doerr, Karin Wåhlberg

Tyckte så oerhört mycket om denna bok. Den påminner mig lite om The Shadow of the Wind av Carlos Ruiz Zafón. Inte i handlingen kanske (eller alls), men det är något i den underliggande mystiken och legendens prägel som känns igen. Och kanske påminner relationen mellan Marie-Laure och hennes pappa mig om den mellan Daniel och hans far, i Zafóns bok.

All The Light We Cannot See - Anthony Doerr, Karin Wåhlberg

Det är så mycket som är sorgligt i den, dock.

All The Light We Cannot See - Anthony Doerr, Karin Wåhlberg

Det tog mig en liten stund att verkligen komma in i boken, kanske eftersom den växlar ganska hastigt mellan två olika personer och hoppar lite i tiden, speciellt i början då en inte hunnit greppa kontexten. Men sen låg jag ju vaken till 4 på natten och läste de sista 300 sidorna i ett svep. Så jag låter det faktumet tala för sig själv.

All The Light We Cannot See - Anthony Doerr, Karin Wåhlberg

An Experiment in Love – Hilary Mantel

An Experiment in Love - Hilary Mantel, Karin Wåhlberg

Införskaffade denna för att jag hört så mycket gott om Mantel (hennes Wolf Hall är nästa bok på min läslista, den ska tydligen vara megabra) och eftersom beskrivningen av boken lät intressant. Den utspelar sig i huvudsak i 70-talets London och handlar om Carmel McBain. Eller, om Carmel, Julianne och Karina som, utan att någonsin riktigt förstå varandra eller för den delen riktigt bli vänner, kastas samman. Sin titel till trots handlar boken inte så mycket om just kärlek – mer kanske om att ta sig an livet utifrån de förutsättningar en serverats.

An Experiment in Love - Hilary Mantel, Karin Wåhlberg

Hilary Mantel’s seventh novel examines the pressures on women during the 1960s to excel–but not be too successful–in England’s complex hierarchy of class and status. […] Though this is Carmel’s story, it reflects on a generation of girls desiring the power of men, but fearful of abandoning what is expected and proper. (Goodreads)

An Experiment in Love - Hilary Mantel, Karin Wåhlberg
An Experiment in Love - Hilary Mantel, Karin Wåhlberg

Efter att jag läst ut boken kände jag mig lite paff. Var h ö g s t oförberedd på slutet, som kom väldigt hastigt, efter att berättelsen i övrigt byggts upp ganska långsamt och metodiskt. Lite: jaha? Vilket jag förstått är en reaktion som delas av många andra som läst (men likväl hyllat) boken. I övrigt föll dock boken i god jord, sitt något chockerande slut till trots. Den påminde mig en smula om A Summer Bird-Cage av Margaret Drabble, vilket ju är en högst fördelaktig jämförelse. Kanske är det eran, staden, att vara tjugo-nånting, akademin och vilsenheten som föranleder parallellen.

An Experiment in Love - Hilary Mantel, Karin Wåhlberg
An Experiment in Love - Hilary Mantel, Karin Wåhlberg
An Experiment in Love - Hilary Mantel, Karin Wåhlberg

Boken liksom smyger sig upp på en. Lämnar en lite lätt förvirrad. Men samtidigt är det en medryckande, hjärtskärande skildring av unga kvinnor, deras uppväxt, liv, klasstillhörighet, vänskap, motgångar, ångest och världsbild.

Har ni läst någon av dessa? Vad tyckte ni, i så fall?

Translation:

Two books I’ve read and liked recently: All The Light We Cannot See by Anthony Doerr and An Experiment in Love by Hilary Mantel. Both make for a really good read, though the ending in the latter came as a bit of a…surprise.

4 innan läggdags

Vi återgår ett slag till helgen som tillbringades på Bjärka.

Här nedan, 4 bilder från lördagskvällen, då vi tog en utforskarvända innan läggdags. Sedan lade jag mig förvisso inte så mycket för att sova som för att sedan råka ligga vaken till klockan fyra på morgonen och plöja de sista 300-nånting sidorna i min bok. Ska skriva mer om den snart.

Bjärka, Karin Wåhlberg
Bjärka, Karin Wåhlberg
Bjärka, Karin Wåhlberg

*har känt varandra sedan 2002* 

Bjärka, Karin Wåhlberg

Fredagskvällen och resten av lördagen kan ni se mer av här.

Translation:

4 pics from Saturday evening, exploring the castle before bedtime.

Denna flyktiga sommar

Karin Wåhlberg

Dagens outfit blev osminkat ansikte, otvättat hår, randig klänning + solisar från & Other Stories, Birkenstock-tofflor och livets accessoar: FLYTVÄST, för idag var nämligen sommaren på besök! Vaknade upp av solens hetta imorse, och så åt vi frukost hela familjen i bländande brännande morgonsol på altanen.

Sedan begav vi oss ut med båten, jag, Alice, Andreas och Elias. Det enda rätta. Vi låg på Svindras klippor och drack kall saft, spelade Plump och svalkade oss i havet (fast inte särskilt mycket, däri var det nämligen lite väl kallt). Jag försökte komma ikapp hela sommarens frånvarande bränna i ett svep, också. Ska därför body lotion:a som en tok nu innan jag kryper till sängs, hehe.

Såhär ungefär var’et (tog bara med mig mobilen):

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Lyxen med att bo såhär, hörrni. I know. Synd bara att inte sommarn tillåtit mer av detta nu när jag varit hemma hos mina föräldrar så mycket i sommar.

Efter sen lunch och svettig löprunda med Alice & Andreas gjorde jag något åt mitt ofräscha hår, duschade och svirade om till en något mer klädd uppsyn. Sedan mötte jag upp Jonatan inne i stan. Vi drack lemonad på Brasseriets uteservering vid strömmen och intog sedan en middag inomhus, när kvällssolen försvunnit bortom husen. Kom ikapp varandras liv och pratade om sömn och sommar och annat.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Åt spenat & ricotta-tortellini i parmesansås med rostade valnötter, mm-hmm. Vid klockan tio gick vi sedan tjugo meter bort till Knäppingsborgs torg. Där höll Anna Ternheim en gratiskonsert och sommartörstande människor hade samlats för att avnjuta livemusik i kvällsluften. Vi mötte upp Hannes och så gungade vi i folkskaran till mysmusik, fnissade mycket och drog dåliga spela Shoreline-skämt tills klockan plötsligt blivit halv tolv (och hon faktiskt spelat Shoreline).

Åh sommaren, varför har du dröjt så?

Translation:

It’s been a rubbish summer here in Sweden, cold and rainy. BUT, today the sun and warmth graced us with its presence. So my brothers, sister-in-law, and I took the boat out to Svindra. I tried to make up for a summer without a decent tan all at once, so will be using plenty of body lotion tonight, heh. Outfit of the day was a make up-free face, dirty hair, a striped dress and sun glasses from & Other Stories, Birkenstock sandals, and of course a life jacket for the boat ride. Important stuff you guys!

In the evening I had dinner by the river with my friend Jonatan, and then we went to an outdoor gig at a quaint little town square with our other friend Hannes. I didn’t take any pictures, I was too busy enjoying the music, giggling, and making sarcastic jokes.

Summer, please do stay a while.