Olle + Linn

Jo, jag vet. Det är inte mycket på gång här inne just nu, och inte har jag några världsomseglingar att skylla det på heller. Det enda jag kan säga är att det är Oktober och tid är en bristvara utan dess like. Varje obloggad dag sås också ett litet frö av tvivel; vad har jag ens den här platsen till, fyller den någon funktion längre? Kanske är det för att skrivkursen tar alla mina ord, höstkvällarna allt fotovänligt ljus och verkligheten alla långsamma frukostar och sinnenas förmåga att hitta mirakel i lövklädda trottoarer. Dessutom behöver jag rensa hårddisken. Min dator gnäller och klagar som ett övertrött barn när jag försöker tvinga in fler bilder och öppna tunga program.

Nåväl. Nu ska ni i alla fall få se på något riktigt fint. Första helgen i oktober gifte sig ju min fina Linn, och jag hade den stora äran att vara bestgirl och därmed få dela hela dagen med henne, Olle, och Olles bestman Kalle.

Jag lät kameran ligga och fotade bara med mobilen under dagen; det kändes så himla lyxigt att bara vara där och inte tänka på dokumentationen. Dessutom var det duktiga Karin Lundin som var anlitad som bröllopsfotograf, och henne har jag fullt förtroende för, så kände mig inte ett dugg orolig över förevigandet.

OlleLinn1
OlleLinn2
OlleLinn3

Vid kvart över åtta på morgonen är jag framme hos Linn. Hon är nästan färdigfixad redan när jag kommer – har varit vaken sedan klockan sex och grejat. Hennes klänning är en paljettbeströdd dröm som faller tungt ned mot marken.

OlleLinn4
Bröllop Karin Lundin

Vid tio-tiden kommer Josefin, som är gift med Kalle som är bestman, och som ni kanske minns från det här inlägget är ett geni vad gäller blomsterbinderier. Hon har blombuketterna och korsagerna och en höstig krans till Linns hår med sig. Klipp klipp så har hon kapat en bit murgröna från en krukväxt i lägenheten för att sömlöst täcka en liten skarv efter att vi hjälpts åt att fästa slöjan. Hon har öga för detaljer, den kvinnan.

OlleLinn6

I en lägenhet ett par gator bort håller Kalle och Olle på att göra sig i ordning. Vid halv elva ungefär möts vi alla upp för att påbörja fotograferingen.

OlleLinn7
OlleLinn8
OlleLinn9
OlleLinn10
OlleLinn11
OlleLinn12

Sån himla dröm. Efter några bilder i parken utanför deras lägenhet sätter vi oss i bilarna och far bort till det industriområde där Olle (eller ja, hans företag Crazy Pictures) har kontor, för att fota i en öde industrilokal. Det är samma område som vi var vid på Linns möhippa, men en annan lokal denna gång.

OlleLinn13
OlleLinn14
OlleLinn15

Ljuset löper in geom de stora fönstren och färgen på väggarna flagnar försiktigt.

OlleLinn16
OlleLinn17
OlleLinn18
OlleLinn19
OlleLinn20
OlleLinn21

Allt känns glatt och högtidligt och andäktigt och hela tiden en smula fnissigt och ganska overkligt.

OlleLinn22

Jag älskar älskar älskar bilden här ovan på Linn.

OlleLinn23
OlleLinn24
OlleLinn25
OlleLinn26
OlleLinn27
OlleLinn28

Låt mig komplettera med ett gäng småbrusiga i förbifarten fotograferade mobilbilder <3

Kalle som filmar och Josefin som fixar med kransen

Linn i full paus-style och Kalle

Linn, Karin som fotade och så jag.

Olle Linn

Och så Kalle och jag när vi väntar på att få köra fram till kyrkan.

Efter att ha intagit så mycket lunch som nerver tillåter sittandes finklädda utomhus på en trave lastpallar på parkeringen i ett annars öde industriområde sätter vi oss åter i bilarna, och tar sikte på kyrkan där vigseln ska hållas. Sen ringer kyrkklockorna och portarna slås upp.

OlleLinn29
OlleLinn30
OlleLinn31

Olle och Linns kompis Gustaf, som är musiker, har skrivit ingångsmarschen (och utgångsmarschen) specifikt för dem. Olle & Linn heter den givetvis. Det går rysningar genom hela kroppen och jag får blinka tillbaka känslorna redan i gången på väg in.

OlleLinn32
OlleLinn33
OlleLinn34

Och så blir de herr och fru till folkets jubel!

OlleLinn35

Efter vigselakten får Linn mikrofonen av musikerna och Olle hasplar ur sig “din rackare!”, antagligen osäker på hur han ska lyckas hålla tårarna tillbaka när Linn tar ton. Till och med när hennes mamma frågat rakt ut har Linn förnekat att hon tänkt sjunga något, men i smyg planerat att göra just detta.

OlleLinn36

Det är andlöst vackert, förstås.

OlleLinn37
OlleLinn38
OlleLinn39
OlleLinn40
OlleLinn41

Stort himla hurra!!!!!!!!

OlleLinn42
OlleLinn43

Så blir det kramkalas och det dricks kaffe och äts bullar och hurras och hejas utanför kyrkan. Festen ska sedan äga rum en bit bort och Olle och Linn har därför spelat in en podcast som delas ut till alla gäster, att lyssna på under bilresan dit. De berättar om sig själva och varandra och om det som åks förbi utanför bilfönstret och atmosfären i bilen blir varm och mjuk.

Eller okej, min bilresa blir mer som sådan att min bukett välter konstant och på golvet vid passagerarsätet bildads en sjö. Tillslut får jag både ratta och växla med buketten i handen = inte helt lätt. Men nåväl.

OlleLinn44

Gästerna far till festlokalen och bjuds på kantarellsoppa och något slags hembakat knäcke till förätt och minglar runt i höstsolen. Jag, Kalle, brudparet, fotograf-Karin och så Hannes och Albin som skulle filma lite beger oss istället in i djupaste trollskogen för att fotografera lite mer.

OlleLinn45
OlleLinn46
OlleLinn47
OlleLinn48
OlleLinn49
OlleLinn50

Temporärt ombyte till skogsdojjorna.

OlleLinn51

Om det inte var obeskrivligt drömskt redan innan så är det verkligen det nu. Allt är alldeles stilla. Det enda som hörs såhär djupt inne i skogen är knarrande träd, pickande hackspettar och våra egna klingande skratt som sveper mellan trädstammarna.

Bröllop Karin Lundin

Alltså, hur fina är de inte?

OlleLinn53

Vi kikar på några mobilbilder igen också!


 

Olle Linn

Kallar den här bilden: en person som jobbar med film gifter sig.

OlleLinn54
OlleLinn55
OlleLinn56

Tillsist är det ju dock faktiskt dags för middag och F-E-S-T!

OlleLinn57
OlleLinn58
OlleLinn59

Vi bjuds på höstbuffé där alla råvaror kommer från gårdar runtomkring. På borden ligger förresten också häften som jag layoutat och designat om kvällarna veckorna innan, utifrån det råmaterial som värdparet tagit fram. Fullt med bilder, texter om gästerna och en massa gottigt om brudparet.

OlleLinn60

En instagram-vy på dukningen:

Olle Linn dukning

Och så är det tal! Filmer! Spex! Vi skrattar och jublar och snyftar oss igenom huvudrätt och efterrätt och kaffe-påtårer.

OlleLinn61
OlleLinn62
OlleLinn63

Minglar lite mellan varven också.

OlleLinn64
OlleLinn65
OlleLinn66

Lisa, Olles syster, och hennes man Viktor (som också jobbar med Olle) är värdpar, och de har gjort ett sådant strålande jobb med att rodda allting. Och Viktor som är regissör till yrket har skapat fullkomlig magi med allt videomaterial från Linns & Olles uppväxt som han samlat in från föräldraparen. Alla vi gäster skrattar antingen så vi gråter eller får fullkomlig gåshud.

OlleLinn67
OlleLinn68
OlleLinn69
OlleLinn70
OlleLinn71
OlleLinn72
OlleLinn73
OlleLinn74
OlleLinn75
OlleLinn76
OlleLinn77
OlleLinn78
OlleLinn79
OlleLinn80

Efter tårta, kaffe- och godispauser och ännu fler framträdanden och tal följer vi ljusslingegångarna ut genom mörkret ned till tältet. Där dansar brudparet en vals till livemusik.

OlleLinn81


(gif)

Efter vilket det exploderar ut i ett dansgolv som heter duga.

OlleLinn82
OlleLinn83

Vi växlar mellan att dansa oss svettiga i tältet, äta godis inomhus, sitta och prata och att äta grillad hemgjord korv med bröd och kryddig salsa som serveras på uteplatsen, upplysta av dinglande lampslingor under trädkronorna. När klockan är två kanske tre och jag är alldeles färdigdansad och brudparet har lämnat festen, beger jag mig hemåt.

.

Dagen efter är det brunch och presentöppning hemma hos Linns föräldrar, med familjemedlemmar och närmsta vännerna. Sån himla fin (och god) avslutning.

 

Tack hej slut på oändlig bröllopsrapportering. Kom ihåg nu att alla bilder som inte är mobilbilder är tagna av duktiga Karin Lundin!

Translation:

Pics from my best friend Linn’s wedding to Olle. I had the honour of being her bestgirl, and the entire day was beyond dreamy. All non-mobile photos taken by Karin Lundin.

Kvällen innan Linn & Olles bröllop

Vad gäller bröllop, så är det alltid något alldeles särskilt med kvällen innan. Jag tror att jag rent allmänt har en liten förälskelse i kvällar innan, jag känner nämligen samma sak inför den tjugotredje december. Där när huset är städat, maten förberedd, julstöksstressen lagt sig och det enda som kvarstår är att sitta framför en brasa med raggsockor på och slå in presenter. Med bröllop är det samma men annorlunda. Den där känslan av att något stort snart ska hända. Olika människor, vänner och familj som kanske inte sedan innan är så väl bekanta med varandra, samlas för att bära bord och baka och binda buketter. Detaljerna börjar falla på plats och framåt kvällen är alla lite övertrötta och drar långsökta skämt samtidigt som det sista av garnityren läggs på tårtorna och knivar och gafflar rättas till.

När jag anländer till Vånga Missionskyrka efter att först ha kört vilse bland grusvägar, skog och fält så doftar det av vildbuketter och kaffe som kokar. Josefin bygger metodiskt den ena makalösa blomsterkreationen efter den andra. Lite då och då tar hon en sax eller en sekatör och ränner ut genom dörren, för att sedan komma in med en kvist eller en gren eller något annat som tar blomsterarrangemangen till helt nya nivåer. Det är mängder av grönska och blomster i höstens alla nyanser.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

I köket står Linns pappa Mats och garnerar bröllopstårtor. På förstukvisten sitter mammorna Lena och Kerstin och gör långa, grönskande girlander. Inne i stora salen moppar vi golv, mixtrar med projektorer och högtalare, testar ljud och sveper dukar över borden. Ser någon slags slående helhet växa fram, ser månader av planering ta form. Vi ställer ut tallrikar och glas, bestick och koppar. Sätter ut placeringskort och pyntar borden med omaka mässing-kandelabrar, grönskande slingor och fikon i höstens mest slående nyans av mörkt rödlila.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Självklart måste det varvas med koppar kaffe och påfyllning i sockerdepåerna också.

Karin Wåhlberg

Överallt slingrar sig ljusslingor och här ute vid fältet, bland björkarna, också en ljuskrona. Olles lillasyster Hilda springer runt med kablar och kopplingar och testar så att strömmen ska räcka till all belysning, diskmaskin, ljud och annat utan att det blir någon överbelastning. Slingorna hängs upp ute, inne, runt verandan, i tältet och bygger gångar i gräset.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Det är början av oktober och hösten visar sig från sin ståtligaste sida. Sveper in fälten kring oss i ett gyllene ljus och målar sakta himlen i orange, rött och guld med årets sista gröna som gnistrande smaragder i kontrast.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Höstens enkelt dova palett, kan det kanske vara den vackraste av färgskalor?

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Kvällen (och neverna) tränger sig på. Bitarna börjar falla på plats.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Och till sist är det enda som kvarstår att åka hem, sova och göra sig redo för den stora dagen.

Translation:

Early October preparations for my best friend’s wedding.

Höstluft

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Kastanjerna faller i Grubbensparken och jag tvingar mig själv att skriva tills ögonen grusas. Ord blir till meningar blir till stycken blir till en hel text. Jag backar och väntar. Flyttar om och tar bort. Löven gulnar längs med Kungsholms strand och det krävs en stickad tröja under tygjackan. En riktig haldsuk.

Jag googlar på fakta om vatten och vulkaner. Tänk, att alla de vi älskar är sextiofem procent vatten. De vi fruktar likaså. På sistone, den här hösten, har det känts som om jag är nere på mina sista sju procent. Så jag fyller på med middagar hos vänner mellan förkylningarna och hejar på mig själv med för dyra caféluncher. För att orka. Ringer mamma och pratar om livet under tiden jag irrar omkring på Coop och letar efter vitaminer och pasta. Struntar i berikande litteratur och kollar istället på tv-serier innan jag somnar.

Luften är torr och jag dricker medhavt termoskaffe sittandes på en träbänk i Grubbensparken. Fyller fickorna med kastanjer och dröjer mig kvar tills kylan lyckas ta sig in i huden.

Sedan går jag hem och sätter mig med orden igen.

Francesca Woodman

 

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Onsdag förra veckan mötte jag upp Alex för att ta en sväng till Moderna Museet. Jag hade längtat efter att se Francesca Woodman-utställningen ända sedan den pålystes, och ännu mer pepp blev jag när Alex några dagar innan skickade denna K Special-dokumentären om henne: Fotot, Francesca och fallet ← tips, går att se i 14 dagar till.

I alla fall var det en sådan strålande aktivitet just denna onsdag. Vi var nog båda rätt stressade och trötta: att då tvinga sig själv till en paus och bara strosa runt och titta på vackra saker i stillsam, estetiskt tilltalande miljö i gott sällskap = vinnande koncept.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Tyckte så himla mycket om utställningen, hennes estetik och mörka självporträtt är verkligen min kopp te. Än mer fascinerande blev det i kontexten av att ha sett dokumentären, där man fick följa Francesca genom hennes konstpräglade uppväxt och skapandet av verken med utdrag ur hennes dagböcker.

Nu i veckan handlade en av skrivövningarna om “writing the arts” och “speculative narrative,” och Francescas verk fick då agera ämne. Detta har egentligen inget med utställningsbesöket i sig att göra, men här är ett utdrag om ett av fotografierna:

The pale female body melts naked into the wall, like a ghost incarnated as part of the peeling wallpaper. The backdrop is the inside of what looks like an abandoned house, dirt and debris caressing the woman’s delicate bare feet and the robust floor planks. There are cracks on the wall and nothingness shines through the windows, a washed-out milky hue blocking any signs of organic life on the outside. It’s a black and white image, and the young woman’s face is hidden behind a torn piece of floral wallpaper. In fact, all we see of her are her legs, arms, and belly. Her whole being seems a camouflaged step removed from reality. Is she emerging from the wall, or disappearing into it? Perhaps she is undecided, still unsure which is preferable. The setting is long since decayed, far from the hopeful state in which this may once have been a happy home full of bright pastels.

I buy the postcard in the museum shop after the viewing, and clip it to my wall when I get home. There is a strange comfort in the sadness it radiates. I am rarely drawn to happiness the way I am so instantly attracted to an image like this. In contrast, cheerful depictions seem fickle and deceptive. This sadness, at least it is honest. There is dependability to it: it promises to linger, to not abandon you anytime soon. Or maybe the attraction is even simpler, maybe it’s in the promise: the sadness that is so aesthetically pleasing. Perhaps there’s hope in the fact that even in absolute disrepair, there is room for beauty.

The artist, Francesca Woodman, threw herself from a building when she was twenty-two. Through this filter I observe her black-and-white squares gridded neatly against the sterile white museum wall. Francesca and her subjects are peeling from walls, crouching in corners, hanging from door frames, disappearing into motion blurs, and wrapping themselves around inanimate objects. Merging with their surroundings, like a trick of the eye. Francesca has been praised for her unique eye, but in light of her ending, it makes you wonder what it was she saw.

osv.

Efter att ha beundrat Francescas fotografier begav vi oss upp till övervåningen igen och strosade runt i de många svala salarna där samlingen och ett gäng andra utställningar finns. Kollade på mer och mindre begripliga konstverk och beundrade utsikten.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Kolla fin <3

Karin Wåhlberg

Efter en vända i shoppen var det stängningsdags för museet och vi begav oss ut i den milda höstluften igen.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Promenerade genom denna pärla till stad.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Och dokumenterade himlen som gjorde sig i ordning för natten, och sakta släckte strålarna som nyss kastat blänk över vattnet.

Karin Wåhlberg

Tänker mig att det blir ytterligare ett besök på Moderna någon gång nu i veckan som kommer. Vill verkligen se Olafur Eliasson-utställningen, som just öppnat. Är medlem i Moderna Museets Vänner, så går ju in gratis, gäller att se till att utnyttja det bara. Det är för övrigt ett sådant gyllene tips! 250 pix för ett år om man är under 30, och då går man in utan att betala hur många gånger som helst (det ingår inträde på flera andra museer också), får gå på vernissager, handlar billigare i shoppen och restaurangen och en massa andra bra förmåner. Älskar’t.

Translation:

Last week Alex and I went to the Francesca Woodman exhibition at Museum of Modern Art here in Stockholm. I loved it!