För 1 månad sedan

För ganska på pricken en månad sedan var jag hemma i Norrköping över helgen. Min syster, svåger och systerdotter kom också ned. Det var första gången på hela hösten som jag varit nere utan att ha minsta lilla tid att passa eller andra åtaganden (det har ju varit en del med möhippor, bröllop och annat, som är kul men hektiskt).

Hade knappt ens hunnit känna eklöven knastra under fötterna ute i skogen en enda gång.

Helgen gick i exemplarisk bara göra mysiga grejer-anda. Exempelvis testade den här knotten benstyrkan samt hur olika löv smakar iförd nya röda Kavat-skor ute i skogen. Soligt var det. Så pass att det gick alldeles utmärkt att skippa jackan en stund. Känns orimligt avlägset nu.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Omnomnom.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Jag, Elin, Jocke och Lily var också hemma hos morfar: åt kakor, drack kaffe och spelade Mugg. Lily testade barnstolen med färgglada träkulor som införskaffats ett par generationer tidigare och morfar trugade i oss en rejäl (sedvanlig) sockerchock.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Från morfar fick jag med mig bland annat en pinnstol hem, som jag kände skulle bli fin i vårt då fortfarande framtida hem (detta var en vecka innan flytt). Söndagen ägnade jag sedan åt att slipa och måla den vit, samma sak med en spegel som jag hittade nere i källaren hos mamma och pappa. Skrotade runt i löpartights, pappas skjorta och till och från ett par tjusiga hängselbyxor.

Karin Wåhlberg

Men det var efter att jag klockan åtta fått besök av detta soliga morgonhumöret. Det kurrades och gurglades och pussades och klättrades och skrattades. Finns helt klart värre sätt att vakna till på.

Karin Wåhlberg
 
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Ja alltså pardon bebisbilder i mängder men cuteness overload? Solklart, partiskt, ja. Sorry not sorry.

Karin Wåhlberg

Puss!

Förresten verkar det mesta vara intressant att tugga på när man är nio månader med nykläckta små mjölktänder. Allt från löv till leksaker till hår till en kartong med äpplen från trädgården skulle kvalitetsäkras.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Karin Wåhlberg

Förutom skogspromenader, bebisgos, möbelfix och morfarbesök:

  • Fyllde vi hela block med poäng från tärningsspelet Femtusen
  • Gick jag mest runt omsminkad med otvättat hår iförd flanellskjorta, tights och sockar
  • Åt vi hemgjord surdegspizza med perfekt krispig botten

Slut på månadsgammal helgrapportering!

Translation:

Baby cuteness overload and a lazy weekend at my parents’ from exactly one month ago. 

 

En privilegierad vardag och världens allmänna tillstånd

Vet ni vad, istället för att kasta blicken oräkneliga veckor bakåt tänkte jag att vi skulle kika på vad jag gjort så sent som idag, onsdag. Ok? Bra! (Även om jag helt tappar riktning i slutet av inlägget, nåväl, nu är ni förvarnade.) Började dagen med jobb hemifrån. Satt i telefon med Skatteverket och Bolagsverket, pillade med grejer i Illustrator och synkade filer. Inte de mest spännande sysslorna, men sådant måste ju göras det med.

Sedan, som bonus, stod vår hyresvärd utanför dörren vid 9-snåret, utan förvarning. Fortfarande iförd pyjamas, trollrufsigt hår och skärmtids-glasögon upskjutna på huvudet öppnade jag lite stelt dörren och släppte in honom och en herre från Stockholms stad som mer eller mindre avrådde oss från att använda vår spis pga tydligen antik.

“Ja, det är ju ett lite problematiskt råd” sa jag, något syrligt, och kastade blickar på soppåsen och disken en önskade att en tagit itu med innan detta lilla hembesök.

Sen försvann de båda ganska snabbt och jag återgick till mitt kallnande kaffe. Såhär såg i alla fall hemmakontoret ut. Kan meddela att:

  1. Jag matchade ärligt talat inte kaffekoppen med blomstern och kudden med flit.
  2. Soffbordet står i vanliga fall inte riktigt sådär nära soffan. Det hör mer till min oergonomiska arbetsposition.

Karin Wåhlberg

Vid 12-snåret promenerade jag till tunnelbanan och begav mig in till Söder för att möta upp resten av företaget för vinlunch på Nytorget 6. Det var lite av en special occasion, men berättar mer om det nästa vecka. 

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Jag åt en mäktig svamp-carbonara med oändliga mängder ost. Mmmm.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Vi satt där ett bra tag och lät tiden gå, och pratade både jobb och vardagligheter.

Karin Wåhlberg

Sedan vid tre någon gång skiljdes vi åt och mycket längre än så blev inte min arbetsdag. Inte en av mina tyngre eftermiddagar så att säga. Jag passade på att uträtta ett par ärenden på stan samt prova glasögon för tusende gången utan att kunna bestämma mig, tills klockan slog 17 och jag mötte upp Anna vid Centralen.

Tillsammans begav vi oss mot Público, dit jag blivit bjuden på lanseringsfest för Microsofts Lumia 950 och Lumia 950 XL. Väl där bjöds vi på sydamerikansk plockmat och drinkar. Jag var egentligen fortfarande ganska mätt efter mega-carbonaran, men det var så himla gott att det var oundvikligt att plocka. Så drack vi salta margaritas och fick höra om de nya produkterna, enhetsoberoende operativsystem och uppdaterad teknologi. Dessutom höll Julia Skott en liten inspirationsdragning om kreativitet och produktivitet, himla härlig person att lyssna till. Gillar peppiga kvinnor!

Karin Wåhlberg

Nå, ursäkta ISO 1600 men man hade inte precis satsat på fotovänlig belysning.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Mot slutet av kvällen var jag och Anna givetvis framme och testade lite gadgets. Vi utvärderade exempelvis Candy Crush på de nya telefonerna. Sen öppnade jag nyhetsapplikationen på en av dem och hamnade genast på en artikel om alltings elände och föll åter in i det missmod som verkar prägla hela vår nutid.

Jag konsumerar så sinnessjukt mycket nyheter nu för tiden, och då inte så mycket av den lättsmälta klick-sorten. Nej, långa New York Times-analyser, djuplodande reportage om alltings sakförhållande, The Guardians granskning av högerextremism och andra artiklar på tusentals tecken om politiska svårigheter och lidande människor på flykt undan våld och förtryck. SVT Nyheter-appen plingar minst en gång i timmen. Vet inte om jag blir något klokare av det. Hemma om kvällarna över middagsbordet vrider och vänder jag och Anna på allt vi intagit under dagen. Vid dagens slut är en helt matt. Weltschmerz, sa Julia, och jag tror hon har rätt.

Nåväl. Jag pratade länge, länge med Linn i telefon igår (alltid en livsuppmuntran), och vi diskuterade vad man kan göra i det lilla. Små steg i vardagen som verkar för ett lite varmare, mjukare samhälle.  För det finns väl inte så många andra ställen en kan börja på, än i det lilla? Ett par bekanta till mig, Emma och Tobias, har exempelvis använt sina färdigheter till att skapa Welcome App för att sammankoppla flyktingar med lokalbefolkning på ett enkelt sätt. Och för ett par veckor sedan, innan jag och Anna flyttade från Fridhemsplan, hade vi ett par från Eritrea över på middag via Invitationsdepartementet, ett annat bra initiativ. Små, små steg. Kanske är det sådant en får försöka se till när helhetsbilden är såhär dyster?

Ja, ni får ursäkta att det här inlägget nu innehåller både event-drinkar och ångest över världsproblem i ett. Kanske är det osmakligt, eller bara mänskligt.

För att avrunda dagen: resten av kvällen, fram tills ganska nyss (00.15 närmare bestämt), har jag i alla fall ägnat åt att skriva ihop en uppsats som ska in på fredag. Och imorgon har jag en tågbiljett till Örebro där jag ska ägna två dagar åt att pussa på min 10 månader gamla systerdotter. Det sistnämnda är bra medicin mot mycken livsleda i alla fall.

Translation:

About my Wednesday.

Konstupplevelser

Kan det eka tomt i ett digitalt rum? Säkert.

Jag utgår från att era liv inte rubbas ur balans av min frånvaro här, men alltså sorry för att jag är så himlans internet-tråkig. Så ont om allt: tid, energi, dagsljus, ni vet. Och jag vill ju inte bara vara här för sakens skull, om jag inte har något vettigt att tillföra. Samtidigt vet jag att det i sig kan bli rätt oinspirerande när det inte finns någon kontinuitet. Plus att det verkligen kliar i mina fingrar efter att skapa något som inte har med en deadline, en lön, eller ett betyg att göra, vare sig det är en estetiskt tilltalande kombination av ord, en visuell dokumentation av något inspirerande, eller ett uppdragslöst konstverk. Och då brukar den här platsen vara ett ganska bra ställe för att hitta syfte och motivation.

Nåväl.

Även om det känns som hundra år sedan (och som om det finns hundra andra blogginlägg därifrån) så kan jag ju faktiskt än en gång ta tillfället i akt och förklara min villkorslösa kärlek till museum, med bilder från när jag, Julia och Fredrick var på Olafur Eliassons fantastiska utställning Verklighetsmaskiner på Moderna Museet.

Jag minns inte exakt när det var men det fanns fortfarande röda löv på träden, gula löv torrt strösslade längs trottoarerna och en frös inte ihjäl när en skulle gå ut (det var ganska säkert för en hel jacktjocklek sedan). Så, ett tag sen, helt enkelt.

Olafur Eliasson, Karin Wåhlberg
Olafur Eliasson, Karin Wåhlberg

Det fanns så många magiska installationer som vände upp och ned och ut och in på hur en uppfattar världen, och alla ens sinnen engagerades under rundvandringen.

Olafur Eliasson, Karin Wåhlberg
Olafur Eliasson, Karin Wåhlberg

Där fanns exempelvis mjukt, färgglatt regn och ett rum med monofrekvent ljus där ens färgseende fick spel och allt och alla såg ut såhär:

Olafur Eliasson, Karin Wåhlberg
Olafur Eliasson, Karin Wåhlberg
Olafur Eliasson, Karin Wåhlberg

Ursäkta något bristfällig konstrapportering, men känns som att så mycket redan sagts om utställningen. Har ni mot förmodan missat den, så skyndaskyndaskynda dit, det är ljuvligt.

Olafur Eliasson, Karin Wåhlberg

Det här röret är precis vid utgången, och hör inte till någon utställning, men kom igen – se så fina linjer?

Olafur Eliasson, Karin Wåhlberg

Efteråt köpte vi kaffe i Ingela Arrhenius-muggar och begav oss åter ut i en söndagsgrå stad.

Olafur Eliasson, Karin Wåhlberg

<3

Olafur Eliasson, Karin Wåhlberg
Olafur Eliasson, Karin Wåhlberg
Olafur Eliasson, Karin Wåhlberg
Olafur Eliasson, Karin Wåhlberg

På tunnelbanan hem satt jag och Julia och våndades över att vi båda skulle bli tvungna att flytta inom en snar framtid, och som vanligt innan det löser sig kändes det sådär innerligt hopplöst och utmattande. Nu har vi båda dock hunnit både hitta nya hem och flytta in i dem, tänk så bra det ändå tenderar ordna sig.

På tema kultur så kommer här fler Stockholms-tips. Fick mail från Johanna på 10TAL, som ville sprida ordet om Stockholms Internationella Poesifestival som äger rum nu i veckan på Konstakademien! Det börjar idag och fortgår fram till lördag. Såhär säger hon:

“Bland annat medverkar Signe Gjessing från den omtalade danska poesiboomen, den jamaicanska stjärnpoeten Kei Miller, och den unga alt-lit-rörelsens förgrundsgestalter i USA: Tao Lin och Mira Gonzalez. Dessutom Mattias AlkbergSkatorLars GustafssonAase BergKajsa GryttJohannes Anyuru, Tomas Andersson Wij  och poeter från Ukraina, Kroatien, Slovenien och Sápmi. Men mer info om de medverkande och programmet i sin helhet finns om du klickar här!

Vi vill såklart att så många som möjligt ska kunna ta del av programmet, och har därför ett specialerbjudande som vi skulle vilja ge dina läsare och vänner.  För bara 150 kr (ord pris 250 kr) får man ta del av en hel kväll med minst tre programpunkter, eller så kan man köpa festivalpass och gå på hela veckan för 450 kr (ord pris 750 kr). Använd koden VIP i kassan på butik.10tal.se så dras rabatten.”

Så himla bra grej! Är väldigt sugen på att gå framförallt imorgon, då Tao Lin, Tomas Andersson Wij och något som kallas “En hyll­ning till Tomas Tranströmer” står på schemat.

Translation:

A visit back in October to Olafur Eliasson’s exhibition at the Museum of Modern Art here in Stockholm.

Flyttuppdatering och fiktion i repris

Hej hörrni. Jag lever just nu i ett kaos av kartonger och alla mina leder skriker efter varma bubbelbad och massage. Den gångna veckans kvällar och helgen har ägnats åt att packa, bära, flytta och måla ända ned till livsbatteriernas sista 3% av energi. Puh! Anna och jag har nämligen lämnat Fridhemsplan nu, då vårt andrahandskontrakt löpte ut, och förflyttat vår tillvaro till Midsommarkransen. Det är en omöblerad trea med högt i tak och egen utgång till en liten trädgård, och om vi har tur tur tur behöver vi inte flytta mer nu, inte på länge! Allt vi äger är mest en hög av saker, kartonger och möbler i vardagsrummet än så länge, eftersom vi behövt måla om i sovrummen – men i helgen var mina föräldrar uppe och hjälpte till med spackel och målning och vi gör små framsteg var dag.

Trötta på IKEA + Målning + En första soven natt i egen säng i lägisen (första natten campade jag och Anna på hennes madrass på vardagsrumsgolvet nämligen)

Just nu sitter jag i mitt rum (det ekar här inne, min nya säng står som en ensam ö mitt på golvet) och funderar kring en skrivuppgift i Creative Writing-kursen om mitt förhållande till skrivande och min valda genre. Hittills står ordantalet på 0. Men, med anledning av detta letade jag upp ett gammalt inlägg i arkivet om sanning och fiktion. Ni gillade det då, så jag tänker att vi kör en favorit i repris, eftersom jag just nu ägnar den här platsen så oerhört lite kärlek.

Det är förresten många ord och få bilder här inne just nu. Orkar ni? Eller är ni dötrötta på’t?

Fiktion

När jag läser flyttar jag in i en annan värld; aldrig annars
är det så enkelt att stänga av mitt eget tänkande och
analyserande, ge min hjärna semester. Kanske är det
därför jag läst tre tjocka böcker på två veckor. Adam
var tolv år gammal och den enda av de tre kompisarna
som överlevde. Kate och Violets mamma lämnar aldrig
sitt rum. Yunior förstör alla sina relationer och här sitter
jag på tunnelbanan och överlever alla deras sorger,
oskadd.

Kulturetablissemanget verkar inte kunna se skillnad på författaren Lena Andersson och karaktären Ester Nilsson. Är inte det ett helt märkligt sätt att se på litteratur?

– För att inte tala om Hugo Rask och andra män. I förlängningen gör det litteraturen helt urvattnad: det kan alltid komma någon enögd jävel och känna igen sig om man skriver om synålar, som Fritjof Nilson Piraten sa för länge sen. Fiktionens makt underkänns, och ”verkligheten”  görs till det enda  facit.
(svt kultur)

En av de saker jag beundrar med Lena Andersson är hennes
orädda ärlighet. Hon vågar skriva om dåliga beslut, ansvar,
känslor för vilka det inte finns någon plats och hoppets fördärv.
Trots att alla så gärna vill slänga sig över henne och tillskriva
henne all fiktion, sätta verkliga namn på fiktiva företeelser och
personer. De säger att Esters brister är hennes brister och glömmer
att Ester inte finns, att Ester är sprungen ur tusen levda liv.

Själv är jag feg när jag skriver.

Jag är rädd för vad som ska tillskrivas mig när det tolkas och
känns igen. Vill varje gång friskriva mig från fiktionen, inleda med
att det inte handlar om dig. Att det inte handlar om mig. Det handlar
om att leva och att överleva och att existera, att tänka och att
känna. Det handlar om oss och om dem men bara i det abstrakta.
Det handlar om fragmenten av allt vi någonsin varit, och dess
egentliga betydelse som del av något större.

Inte ens i dagböcker är vi ärliga. Vi är selektiva. Vi skriver dem 
utifrån hur vi skulle vilja bli ihågkomna om någon hittade dem 
efter vår död.

Jag minns inte vem som sade det, jag vet inte om det stämmer.
Själv har jag alldeles för många sidor där jag citerar Sylvia Plath
och skriver om alltings jävla trasighet för att helt hålla med.
Ibland när jag ser tillbaka kan jag förvisso bli förvånad. Skrev
jag det där? Det taggiga är inlindat i bomullsmjuk prosa med
formuleringar som förtjänar sitt rampljus, men likväl huttrar jag
ju i tjugo minusgrader utan jacka på en övergiven parkering i
december och ingen kan läsa om det och tillskriva mig
sunt förnuft.

Jag har inte skrivit en endaste rad där på evigheter, där i min
tysta, förstående, väl dolda bundsförvant. Kanske är det framförallt
min sorgsna plats. I sådana fall är ju tystnaden något bra, som
ett djupt andetag efter en
kallsup.
Kanske är dess sanningar mindre ömtåliga, kanske är jag.

Något som gör mig glad är att det senaste jag skrivit där är
något fint, som om jag lämnat platsen i någon slags hoppfullhet.
Det är inte ångest på badrumsgolvet. Det är 915 ord om
första gången jag sov hos dig.

“Would you like a toothbrush?”
I say yes please, if you have one.

och

Closer closer closer closer closer closer closer 
closer until we are entangled, I am in your arms. 

Jag lyfter upp en ny bok. Helt ny, med hårda pärmar och © 2014
på insidan av pärmen. Den luktar papper, den luktar sanning,
fiktion och hjärtslag. Jag skall vårda den ömt och läsa den
noggrannt, vika taxöron och markera mina favoritstycken. Min
verklighet vävs in i någon annans fiktion, dess fiktion kan
representera en sanning jag förstår och kanske kan mina sanningar
vara någon annans flykt från verkligheten. Kanske spelar det inte
någon roll, vad som är vad, om orden får oss att känna,

att kippa efter andan.

Translation:

About my current chaos of moving, painting, and tripping over boxes + an old text in Swedish that I, when I first posted it, described as “something or other about the escape into fiction, honesty in writing, and the role of reality.”