Den höst som lämnat oss

Karin Wåhlberg

Jag försöker formulera mig. Försöker göra det jag brukar göra för att få rätsida på det jag upplever som komplext eller rörigt: skriva. Men orden lyder inte. Landar inte där de ska. Jag har nästan helt slutat att fotografera. Inte bara med systemkameran; även vad gäller telefonen börjar det annars så invanda beteendet att blekna något. 

Måste lära mig värdera det jag upplever med andra mått än konkret dokumentation, när dokumentationsformerna nu lämnar mig. Vad har jag annars gjort hela hösten?

Levt, kanske. Eller snarare: sprungit i blindo, irrat fram (som sagt, levt). Snubblat in i något som liknar en framåtrörelse.

DET
VÄNDER
I VÅR

”Är det såhär varje höst?”
”Jag vet inte? Det kan det väl inte vara? Jag minns inte.”
”Ska varje höst vara en väntan på att det vänder i vår och en längtan efter den energi som kommer med fler soltimmar?” 

Vi orkar så lite för tillfället. Vill så mycket.

Det är den tjugoförste december och jag vaknar kallsvettig under linnelakanen, trycker av larmet, ställer in ett nytt på att ringa om tio minuter. Både en och två gånger. Faller till slut ur sängen, flyter in i badrummet. Pusslar med oseende blick i spegeln ihop mig själv mellan gäspningarna. Den ackumulerade sömnbristen och höstens förbrukade tankekraft spänner i kroppen.

”Två dagar kvar,” säger Anna. ”Jag tror inte det hade gått mer. Bristningsgränsen, här, nu. Jag ser den, känner den.” 

Jag sticker ned Den amerikanska flickan i väskan det sista jag gör innan jag går hemifrån. Ett tappert försök. Jag minns knappt när jag senast läste ut en bok. Har trängt åttio sidor in i denna om kvällarna (under en ganska utdragen period) men somnar i regel straxt mellan meningarna eller slår om till Netflix. Förmågan att fokusera sviker. Men jag stoppar med den ändå. Hoppfullt. En fysisk påminnelse om läsandets alternativa värld slängd över axeln.  

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

November:

– nytt hem

– nytt jobb

– nya glasögon

December:

– nya människor

– ny frisyr

Snart:

– nytt år

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Klipper av mig tre år av vildvuxet hår, till ljudet av ömsom protester, ömsom hejarop. Frisören, i alla fall, blänker till lite förnöjt efter att hon grävt in sina fingrar i lockarna. Lyser upp av alla välvirvlade centimeter hon ska få kapa. Har frisörer inbyggt i sin personlighet en förkärlek till förändring, eller är det bara vad gäller att få utföra drastiska alterationer hos andra?

Karin Wåhlberg

Så många förändringar. Jag mappar upp vart jag befunnit mig bakåt: i slutet av maj, i början av september – och så nu. Satt en kväll och räknade på högskolepoäng och insåg att jag skrapat ihop ett fullt års studier vid sidan av heltidsjobb under året. Det borde väl inte komma som en överraskning, men jag hade inte riktigt reflekterat över mängden kurser jag baxat in. Målsnöre i mitten av januari, sedan får det faktiskt vara nog ett tag framöver.  

Karin Wåhlberg

19 september 2015

Om inget annat, så detta: en septembermorgon, en måndag. Luften mild nog att tillåta en stickad tröja, ingen jacka. Klapprande, blekgrå trottoar. Lätta steg. Någon i tunnelbanan som ler mot dig när du möter dess blick, i motgående riktning; ner. Dagens andra kopp kaffe innan klockan ens blivit tio.

Ovan är det närmsta, utöver de faktiskt författade inläggen häri, som den här hösten kommer någon slags dagboksdokumentation. Jag bläddrar i kamerarullen och undrar vad jag gjort. Kommer fram till:

– måndagsmiddagar
– blåmärksben
– löprundor
– såpbubblenätter
– senkvällstvättande
– äppelplockande
– möhippsfirande
– museivandrande
– stockholmsbetraktande
– lägenhetsletande
– växthuslunchande
– bröllopsfir
– innovationsworkshopsdeltagande
(här någonstans har mina fyndiga enordsformuleringar börjat falna tror jag)
– poetry slam-avnjutande
– bebiskindspussande
– tågresande
– väggmålande
– lådbärande
– aktieförsäljning
– gin & tonic-äventyr
– pensionspengslärande
– och
– en
– massa
– annat
– också

Tre platser har jag kallat hemma under året. Kollektivet i Svedis [läs: Svedmyra, Enskede]. Sedan under årets ljusaste månader: Kungsholmen. Och så nu, höst. Vinter. En lång tid framåt? Lördagen den 7 november bytte vi Fridhemsplan mot Midsommarkransen. Genast skulle vi komma att älska det. Det: Butiken i backen där jag inhandlat julklappar. Retrobiografen med marschaller utanför på kvällarna. Pizzerian med extra stora pizzor och tillåtelse att byta toppings efter tycke. Vår lummigt inklädda trädgård, ännu kala stammar, men som kommer gnistra likt smaragder i vår.

Vårt.

Det här var inte tänkt att bli en årsåterblick. Jag ville främst att vi skulle komma ikapp hösten.
Mina tankar hinner inte hela vä
Byter spår
På tal om

Det är den femte oktober och hela världen står i gyllene, gulnande, rodnande brand. Solen går ned över skördade fält och luften sticker inte sylvasst i huden än. Linn gifte sig igår och hela helgen har varit inlindad i ett drömskt töcken. Ändå: en rad olika saker som har gjort att det skaver i kroppen. Otillfredställelse byggs på längtan. Utmattning som kommer ifatt utsträckt på mamma och pappas säng. Jag borde åka, har en tid att passa. Jag kommer bli sen. Jag orkar inte. Jag behöver något annat. Min hjärna får inte i nuet det den behöver för att spinna mjukt. Istället, likt en motor på sista versen, hackar maskineriet.

 

Någon gång efter det börjar jag söka jobb. Får jobb. Flera jobb.
Ångesten blir att välja rätt. Att inte välja fel.
 
Kom igen. Känn glädje.
Känner: allt utom det.

 

Det är fredag den 13 november klockan 08.50 och jag skriver på kontraktet ackompanjerad av en kopp svart. Runt omkring mig ränner folk som ska komma att bli mina nya kollegor.
“Hur ska du fira?” Det är min chef som undrar och jag drar min uppmärksamhet åter till andra sidan bordet och bort från lokalen i stort. Jag möter hans blick med påkommet oförstånd.
“Jag ska…eh…ta en lång sovmorgon…imorgon” hasplar jag oförberett ur mig (ärligt, åtminstone) och känner mig lite dum som inte ens tänkt tanken att det är något som bör firas.

 

Sömn. 

 

Två månader efter identifierat kli i kroppen har jag jobbat min första vecka på ett nytt jobb. Sålt av mina andelar i företaget jag var med och grundade för två och ett halvt år sedan. Tagit farväl. Blickat framåt, allt det där, ni vet. Och nu: julsemester. Efter tjugotre dagar på nytt kontor. Sovmorgonar. Nästan obehindrat, fullt fritt från plikt. Nästan.

Även: glädjen infann sig.

 

I mitten av januari vill jag komma tillbaka hit, fullt ut. Kanske lite i smyg även innan. Men då är alla mina kurser slut och kanske har vi tjänat in en tjugo minuters extra dagsljus. Jag vill än en gång tapetsera med ord och bild och färg och form här inne. Hitta rätt i vad den här platsen kan få vara.

 

Tills dess: måsten som kvarstår. Men även det här med att det finns så många böcker att läsa och så många kilometer att springa och så många middagar att laga tillsammans med vänner och så många mjuka läppar att pussa på och så många glas rödvin att utbyta förtroligheter över.

 

Men jag är strax tillbaka. På hedersord.

Jag vet inte vad det här inlägget landar i, handlar om. Men det kändes viktigt att publicera innan det blir nytt år, av någon anledning. Därför får det vara färdigflyttat på vokaler och punkter nu. För nu ligger läppstiftet mörkrött över läpparna och jag ska iväg och fira in 2016. Hörs då. Hejs!