au revoir, soleil

Karin Wahlberg4
Karin Wahlberg2
Karin Wahlberg10
Karin Wahlberg14
Karin Wahlberg6
Karin Wahlberg5
Karin Wahlberg11
Karin Wahlberg9
Karin Wahlberg3
Karin Wahlberg13
Karin Wahlberg8
Karin Wahlberg1

Fyra dagar i södra Frankrike med Michelin-mat, solfrossa och magnifika utsikter, tillsammans med mina kollegor. Vindrickande, midnattsdansande och turkost hav. Bergsbyar, slingrande stigar. Oändlighetspooler.

Är hemma igen nu. I ett 3-gradigt Sverige med rasslande tunnelbanor, antydan till en ny förkylning och sömnbrist.

Men nöjd. Så innerligt nöjd. (Och lite solröd om näsan.)

Tilbakablick

☁︎

Det svartnar strax innan Mariatorget. Veckan har inte ens börjat och jag har redan förlorat mig själv i morgonrusningen. Illamåendet omsluter och det sticker i huden. Tankarna slocknar. Återvänder. Jag står fortfarande upp. Det obehagligaste är dock att synen inte inte kommer tillbaka. Jag blinkar, pressar tumme och pekfinger hårt mot ögonlocken. Men igenom tränger inga konturer, inte minsta lilla skiftning i mörkret.

Hinner ställa mig själv frågan: vad gör jag om synen inte kommer tillbaka? Vad säger man? Ursäkta, finns någon i närheten? Jag har stått här intill er och plötsligt slutat se. 

När dörrarna åker upp vid Slussen börjar jag åter kunna urskilja de gula pelarna. De tränger igenom som fyrar i ett grått dis. En ström av människor flödar förbi mig och jag byter grepp: från gul stolpe till gult handtag till stolsrygg. Sjunker kallsvettig ned på en ledig plats och låter gradvis världen ta form framför mig igen.

☁︎

Ringer mamma, 1177 och vårdcentralen. I den ordningen.

”Hämta någonting att dricka”, beordrar kvinnan från sjukvårdsupplysningen. ”Helst något annat än vatten; juice, om ni har. Jag väntar kvar.”

☁︎

Fanny och jag bokar en resa till Lissabon i November för att gå på tech-konferens. Det är i jobbärenden men drömmande fastnar vi likväl på AirBnb: framför gulmålade dörrar, takterasser och bevarade originalpelare.

Tydligen är det vanligtvis mellan fjorton och arton grader i november. En överlevnadsbiljett sen när allt blir grått.

☁︎

Uträttade ärenden:

– impulsköpa svindyr nattsvart baddräkt från Acne, med djup i ryggen och tunna snören som korsar vinterblek hy

(pga positiva samtal på jobbet pga trött efter intensiva jobbveckor pga ynklig med infektion som härjar i kroppen pga åker till södra Frankrike med byrån nu i helgen pga kan
pga vill)

– efteråt, gå till Apoteket och hämta ut recept på något slags smärtstillande för halsen, att gurgla var 1,5-3:e timme, eftersom förkylningen invaderat halsen på orimliga nivåer

Högt och lågt.

☁︎

Årets första kilometrar avläggs ringrostigt på skogsstigar och bland vidsträckta fält, på den, min bästa av platser. Den gula byggnaden tornar upp sig i bakgrunden och jag springer en mil fördelat på två dagar och känner mig svag men stark och äntligen som att jag får lite liv i mig. Jag gör i övrigt inte många knop under helgen. Gurglar fortfarande halsmedicin och kurar ihop mig: under en filt ovanpå sängen, framför en brasa i biblioteket och i mammas mjuka famn.

☁︎

Det luktar vår. Nej, förresten; ett sådant påstående är inte tillräckligt specifikt.

Det är mörkt men gatlyktorna lyser. Klockan är 21.20 och jag är på väg hem från kontoret, trött, men med märkligt lätta steg. Mina gubbskor klapprar raskt mot trottoaren. Jag har generisk elektro-pop i öronen och måste liksom studsa fram en aning. Likväl tränger fågelkvittret igenom. Och det luktar vår.

Nej, det luktar inte bara vår, det luktar nyregnad asfalt, daggvått gräs och knoppande träd. Det luktar hoppfullt knakande sprakande växande grönt. Ett dovt surr från syrsor verkar amplifieras av metallhöljena på lyktstolparna. De sjunger som högst när jag passerar under rampljusen.

I tystnaden efter att bussen kört iväg hörs hela Midsommarkransens symfoni.

☁︎

Regnet slår i kullerstenen och jag dyker in bredvid Karin, den andra Karin, under det paraply hon lånat från kontoret. Det är en kort sträcka över innergården, sedan skyddas vi av valvet och jag svävar ut åt vänster igen för att öppna gallergrinden. Tar ett hastigt farväl av både Karin och Sharon och sätter händerna över huvudet i ett försök att skydda mot regnet när jag springer över Riddargatan. In i en taxi, och min kollega Anders tätt efter, vi sjunker ned mot baksätets svarta läder. Regnet står i backen och taxin snirklar sig genom stan mot Midsommarkransen, där vi båda bor. Det är nattsvart, så när som på artificiella ljuskällor: byggnader och trafik.

På vägen hinner vi avhandla kvällen, företagande och mod, bland annat, innan vi plötsligt är framme och jag tackar för kvällen mitt i en annan mening och glider ut ur bilen framför min grind. Iklädd nya, ljusa sneakers undviker jag decimeterdjupa pölar i det ojämna underlaget som leder upp till porten; studsar chansandes från en sten till en annan längs gången och slår beslutsamt in koden.

Slutpresentationerna är levererade drinkarna druckna maten äten och järntabletterna utplockade från Apoteket. Nu är det bara sängen som väntar, en utkompad sovmorgon, en lugn fredag på jobbet och sedan fyra dagar i södra Frankrike.

☁︎

Klockan står på 04.20.

☁︎