Byråresa dag 1: ankomst i Frankrike och Juan-les-Pins

Jag tycker det är svårt med reseberättelser, det känns som en hårfin linje mellan medryckande och rätt och slätt för mycket. Ni vet: alla tycker ens första bilder på Instagram är lite härliga men sedan blir det bara provocerande att man sitter med fötterna i en turkosblå pool när det haglar hemma. Men nåväl. Frankrikeresan var så magisk att jag måste få plita ned dess detaljer, om så bara för min egen skull.

I vintras stod det klart att det skulle bli en byråresa av till våren; jag reste alltså med alla mina kollegor. På en fredags-AW med resetema delade vi in oss i grupper och så fick varje grupp idéa och pitcha varsitt förslag på vart vi skulle åka. (En hetsig tävlingstimme med intensivt googlande printande klippande klistrande ritande för att få ihop bidraget.) Vinnande blev konceptet “häng i huset”, alltså att vi skulle ha mycket tid till att bara umgås och glida runt på ett härligt ställe, och destinationen blev södra Frankrike.

Det var ett gäng hektiska veckor innan resan för min del, med mycket övertid och lite svajigt mående. Men med två färdigställda projekt och den sista slutpresentationen för kunden avklarad bara någon dag innan avfärd, så kunde tajmingen för en sådan här resa knappast kommit lägligare.

I alla fall. Okristligt tidigt förra lördagen gick taxislingorna genom ett Stockholm i gryningsljus och hämtade upp oss alla. Ett antal timmar senare landade vi i Nice och satte oss på en buss mot Juan-les-Pins.

JuanLesPins Karin Wåhlberg-2
JuanLesPins Karin Wåhlberg-3

När vi kom fram hade vi ungefär en timme kvar tills vi hade bord för att äta lunch. Vi gled därför iväg åt lite olika håll för att förströ oss, eller ja, gled iväg till diverse uteserveringar och promenader.

Jag, Anna, Erik, Karin och Anna (ja, två Karin två Anna *so unique*) tog omgående sikte på en strandservering som pålyste happy hour på mojitos. Höga på D-vitamin, turkosblått vatten och vit sand sjönk vi ned under solgula parasoller precis vid vattenkanten.

JuanLesPins Karin Wåhlberg-4
JuanLesPins Karin Wåhlberg-5
JuanLesPins Karin Wåhlberg-6
JuanLesPins Karin Wåhlberg-7
JuanLesPins Karin Wåhlberg-8
JuanLesPins Karin Wåhlberg-9
JuanLesPins Karin Wåhlberg-10

Alla väderprognoser hade utlovat regn och kalla grader så vi satt i någon slags chock i alldeles för varma (svarta) kläder och kunde inte sluta förundras. Tillåt mig att påminna att vi lämnat ett 4-gradigt Sverige bakom oss bara några timmar tidigare, vem som helst hade kunnat tappa fattningen. Hela jag var ett knippe fnitter och solrus. En fullkomligt felfri freakin’ stund detta.

JuanLesPins Karin Wåhlberg-13
JuanLesPins Karin Wåhlberg-14

När klockan slog ett var vi alla döhungriga och det var äntligen dags för lunch.

JuanLesPins Karin Wåhlberg-15
JuanLesPins Karin Wåhlberg-16
JuanLesPins Karin Wåhlberg-17

På Cap Riviera, också vid strandkanten, väntade uppdukade bord och en förbeställd flerrättersmeny på oss. Det blev knallorangea champagne-drinkar, gazpacho och oliver som välkomsttugg och sedan följde hembakt bröd och två ljuvliga fiskrätter, avrundat med en övermäktig efterrätt.

JuanLesPins Karin Wåhlberg-18
JuanLesPins Karin Wåhlberg-19
JuanLesPins Karin Wåhlberg-20
JuanLesPins Karin Wåhlberg-21

så.mycket.koriander.halleluja.
Blir hungrig igen prick nu av detta.

JuanLesPins Karin Wåhlberg-22
JuanLesPins Karin Wåhlberg-23
JuanLesPins Karin Wåhlberg-24
JuanLesPins Karin Wåhlberg-25
JuanLesPins Karin Wåhlberg-26
JuanLesPins Karin Wåhlberg-27
JuanLesPins Karin Wåhlberg-28
JuanLesPins Karin Wåhlberg-29

Efter lunchen begav vi oss åter mot bussen, för att fara till det hus där vi skulle bo de kommande dagarna. Slingriga snirklande vägar uppåt bergen och med den här utsikten genom bussfönstret:

JuanLesPins Karin Wåhlberg-31

Kanske var jag förblindad av solglädje eller bara överväldigad av alla estetiskt tilltalande intryck och miljöer, men omgående kände jag att det var en ren nödvändighet att återvända hit fler gånger. Till färgglada parasoll och vita stränder. Busschaufförer som stannar på motorvägsavfarter för att tidsrapportera och uppövandet av ens knackiga franskkunskaper. Olivlundar vinrankor grönska och små små hus ingömda bland träden i bergen bakom putsade murar med klätterväxter på.

(Och därför bokade idag jag och Karin, min strålande kollega Karin, en biljett tillbaka för att inleda semestern någonstans på rivieran, men mer om det sen)

Efter någon timmes färd var vi i alla fall framme vid huset. Huset – vilket bristfälligt ord. Det räcker ej för att beskriva byggnadens och ägornas magnitud, som ni skymtat lite av på Polaroidbilderna nedan. Men mer om det i nästa inlägg.